Dansa - pausa, eller vart tog konditionen vägen?

Dansa - pausa sjunger Panetoz i årets sommarplåga. För min del blir det inte så mycket dans, däremot kan jag utveckla konceptet till att gälla promenera - pausa, klä på sig - pausa, plocka upp något från golvet - pausa, äta - pausa, ja t o m vila - pausa, eftersom jag ibland känner mej yr och får andnöd om jag ligger i fel ställning. Jag blir numera andfådd så fort jag rör mej minsta lilla, och förstår precis hur KOL-patienter känner sig. Jag inser dock att genomslagskraften i en sådan låt kanske inte skulle bli så stor.

Redan efter att ha varit gravid i ca två veckor började jag flåsa, och fick be S gå långsammare om vi var ute och promenerade. Mycket märklig känsla, eftersom jag med min rastlösa kropp i vanliga fall rusar fram. Nu, snart 8 månader senare, är min marschtakt ett skämt. Jag går med små myrsteg, och blir omsprungen av igelkottar när jag är ute.

Det här börjar kännas lite tröttsamt, i dubbel bemärkelse. Jag räknar ner och vill börja träna igen. Förutom att jag saknar konditionen, är de små muskler jag ägde också ett minne blott, eftersom jag större delen av graviditeten har mått så illa så träning inte har varit att tänka på. Dessutom antog min mage redan runt v 15 en märklig strutaktig form, eller fick liksom något slags ås på mitten, något som enligt barnmorskan berodde på separerade magmuskler.

I fredags var vi och hämtade ut Fisens åk och babyskyddet som vi lite snabbt beställde. Vi insåg att det kanske var dags att se till att ha grejerna hemma, då han/hon började visa tecken på att vara på väg ut förra veckan. Den där barnvagnen kommer förmodligen att nöta asfalt ett antal mil i Upplands underbara vinterväderlek. Men promenader ska ju vara bra för formen har jag hört, så jag ser fram emot det.

Fisens åk, fyllt med babyskydd, sittdel, väskor. Den har bra lastningskapacitet!

Det här med barnvagnsköpet, det är en annan historia. Vi skulle ju köpa begagnat. Det får bli ett annat inlägg.