onsdag 24 juni 2015

Ännu en dag

10 dagar kvar till beräknad förlossning. 10 mardrömslikt långa dagar. Jag mår inte bra. Jag mår illa, och är fruktansvärt trött, yr och orkeslös.

Maken jobbar, men jag tycker att han ska vara hemma mera. Buhuuuu, gråter jag. Tyck syhyhynd om mej då! Och så kräks jag, för det gör jag nästan alltid när jag gråter. Han är tokless. Det är jag också.

Lilla A har dock sin kompis E som hon hänger med. Jag känner att jag står i enorm tacksamhetsskuld till den familjen. Fast idag fick jag betala tillbaka lite, när jag de sista 50 minuterna innan barnens läggdags fick två griniga, övertrötta tvååringar på halsen. Jag kunde ju inte gärna säga nej till att titta efter E en stund, då Lilla A praktiskt taget bott där den här veckan.

Två arga tvååringar som inte längre håller sams, och som slåss om grejerna. Den ena cyklar åt ena hållet och den andra åt andra hållet. Vilken ska man prioritera? Och jag är inte direkt den snabbaste sprintern heller.

Min arga tvååring somnade som en sten iallafall. Efter att med sin gulligaste röst först sagt "Mamma...!" Följt av ett hånskrattande "Bajskorv, snippor, snippor, snippor...!"  Det ljuva livet med småbarn...

torsdag 18 juni 2015

Stora barn

En milstolpe i livet med barn - första gången man har en kompis på besök. Ikväll ringde en av grannarna på, deras dotter är lika gammal som Lilla A, och nu ville hon komma över och leka. 

Att umgås med vänner, och att ha kompisar på besök är svårt. Ibland som vuxen, men speciellt när man är två år. Då går det åt mycket tid och energi åt till att bråka om leksaker, att försöka bestämma över varandra, och mittiallt råkar någon kissa ner sig. 

Men det gick bra. Och det blir förhoppningsvis fler gånger. Ibland är det t o m lite avlastning för en hålögd förälder när barnet kan leka med en kompis. Ibland. 


torsdag 11 juni 2015

Ren i näsan

Lilla A hälsar att, trots att såpbubbleblandning luktar fantastiskt gott, ska man undvika att dra in det i näsan. Kvällen blev förstörd efter detta, och svedan och obehaget i näsa och svalg gjorde att det på det hela taget inte var värt det. 

Skit också

Vi är mitt uppe i potträning. Nr 1 fungerar oftast. Således är barnet i princip utan blöja dagtid. Nr 2 är dock en aning mer problematiskt. Och svårare blir det av kronisk förstoppning, som medför att frasen "jag bajsar" utropas ca 20 gånger per dag. Oftast är det falskt alarm. 

Idag var vi alla tre på stan efter att ha varit på barnmorskebesök. Maken behövde en ny garderob, och inne i klädbutiken larmades det om akut bajsnödighet (inte maken). 

Eftersom det dock oftast är falsklarm sprang jag inte direkt och efterfrågade en toalett. Och när jag väl gjorde det, och fick höra att man p g a någon regel inte fick låna ut personaltoaletten till kunder - inte ens bajsnödiga 2-åringar - sprang jag inte heller direkt till gallerian mittemot. 

Snarare gick jag i rätt så maklig takt. Maken var mitt uppe i sitt shoppande, barnet springer inte så snabbt, och min förmåga till höghastighet är kraftigt reducerad till följd av graviditet. 

Väl framme vid toaletterna kunde jag konstatera att jag inte hade mynt i rätt valör, och var tvungen att stappla mej mot caféet bredvid för att växla. Där och då fick jag ångra min sävlighet. 

Precis när vi, på ca en halvmeters avstånd, passerar det första cafébordet ropar barnet med hög och tydlig röst "Titta mamma, det kom en bajs på foten!"

Och det gjorde det också. Genom byxbenet. En liten hård, brun klutt, som landade på skon, något som också tåldes att upprepas ett par gånger, med hög röst. 

Jag vågade inte titta upp mot bordet. Istället fick jag ett akut skrattanfall, som jag försökte stävja, samtidigt som jag så snabbt jag förmådde stapplade fram till kassan och ryckte åt mej en bunt servetter som jag försökte städa upp med, trots uppenbara problem med att böja mej ner till skohöjd - höggravid och iklädd kjol. 

Förlåt, kära cafégäster, för att ni fick er fikastund förstörd, och förlåt, kära barn, för att jag inte sprang fortare och för att jag skrattade. Man tycks aldrig kunna veta vad tillvaron som småbarnsförälder har för överraskningar att bjuda på. Tur att det var sin egen sko hon bajsade på i alla fall. 

måndag 8 juni 2015

På håret

Vår granne, 4 år, brukar berätta små anekdoter för mej när hennes föräldrar inte hör. 

"Hej A:s mamma! Vad heter du? Min morfar heter x och han har inget hår. Han är innebandyspelare, och en gång när han spelade innebandy så ramlade han, och då åkte håret bort. Nu har han bara hår på kroppen."

Så nu vet du, käre make, att innebandy kan medföra fler otrevliga konsekvenser än ryggont och blåa tår. 

måndag 1 juni 2015

Förökelse

På vår lilla gårdsgata med små parhus ynglas det barn minsann. I andra ändan av det hus vi bor i vaggar en blivande mamma fram, och bebisen beräknas komma ut om två veckor. Mitt emot oss kommer det också en bebis i höst, och på gatan ovanför, fast i samma lilla samfällighetsförening, föddes det en liten tjej för ca tre månader sedan.

Förutom dessa grannbebisar är två bebisar på gång i vår lilla bokcirkel, plus Preja då. Och ytterligare två andra kompisar till mej är på tjocken.

2015, babyboomens år.

Jag försöker också få mina trädgårdsväxter att yngla av sig. Det går så där. Det ser dock bättre ut på gården nu än för några veckor sedan. Tyvärr hittar jag hela tiden nya "projekt" att ta mej an, varför resultatet av mina ansträngningar låter vänta på sig.

Bakom staketet hittade maken förvildade gamla krusbärsbuskar. Dem ska jag förbarma mej över, och försöka få att överleva någonstans på gården. Hur detta ska gå till vet jag ännu inte riktigt.

Nya stenar runt det som ska bli rabatt

Smultron på väg att flytta från hinkar till pallkrage

Krusbär