Sömnbristen tar ut sin rätt

Att inte få sova håller på tar knäcken på mej. Egentligen kan jag inte skylla så mycket på lilla A här, utan en stor del av problemet är mitt eget. Dels behöver jag sova rätt mycket, jag mår dåligt av rätt så lite sömnbrist, och dels är jag plötsligt väldigt lättväckt, samtidigt som jag sedan har svårt att komma till ro och somna om.

Jag antar att en del av det här är hormonellt för att man som mamma ska kunna skydda sitt barn, men just nu känns det inte som att det gynnar oss speciellt mycket.

Lilla A har några timmar varje kväll då hon är gnällig/skrikig och vill äta konstant innan hon somnar för natten. Igår var det helt hysteriskt, hon skrek sig högröd och svettig, och var otröstlig i nästan tre timmar. Jag håller på att bryta ihop och känner mej otroligt misslyckad som förälder när det blir så här, jämfört med S som tll synes orkar hålla humöret uppe och försöker trösta lilla A (vilket får mej att känna mej ännu mer misslyckad).

När hon väl somnade låg hon sedan och stönade och stånkade och smågnällde fast hon sov, i flera timmar. Det här gnällandet brukar hon också ägna sig åt rätt ofta. Då kan jag inte heller sova. Detta resulterade i att jag inatt har sovit totalt kanske tre timmar.

Jag vet inte vad jag ska göra! Att lägga sig i ett annat rum känns helt fel, och att sova på dagen funkar så där, det är svårt att få ihop så många timmar. Öronproppar känns inte heller rätt, jag vill ju kunna vakna när hon är orolig också. Någon som har något tips? Allt mottages med största tacksamhet!

Mvh,
småbarnsförälder som känner sig som världens sämsta och snart bryter ihop (eller, det gör jag redan, flera gånger per dag ibland)

Kan den här graviditeten ta slut någongång?

S och teensen är på badhuset medan jag har något slags egentid här hemma. Är trött, slut, less, illamående och irriterad. Kan den här annalkande förlossningen äga rum snart? Inatt hade jag igen en massa smärtsamma förvärkar, men det blir liksom inget mer än det, trots att jag häromnatten packade den berömda bb-väskan vid kl 01.30. Jag kom då på att det kanske kunde vara bra att ha det gjort, så nu är jag förberedd!

Ska sura på soffan en stund, och se om någon inspiration att göra något infinner sej. Annars blir jag kvar där. Blä.

Nej, vi har inte någon snö i Uppsala. Inte några löv på träden heller.

Sjukskriven idag igen

Med risk för att bli tjatig - ännu en dag, ett liv. Jag kräktes hela förmiddagen, fick inte behålla något av det jag åt, och det kändes som att en stor del av frukosten kom ut genom näsan. När detta hade pågått ett par timmar insåg jag att det inte blir något jobb för mej idag, så jag ringde och sjukskrev mej. Vad det känns värdelöst! Jag känner mej så misslyckad som inte ens klarar av att gå till jobbet 25%! Så nu har jag gråtit lite, och pratat med två goda vänner i telefon, och det känns lite bättre.

Den moderna familjen

Jag har inte skrivit på några dagar eftersom humöret verkligen har varit under all kritik, och det är svårt att dra gränsen mellan personlig och privat när man skriver. Jag har massor jag skulle vilja få ur mej, men med risk för att bli alldeles för privat är jag tyst istället.



Jag mår verkligen dåligt av graviditeten, och saker som egentligen inte direkt har med graviditeten att göra men med livet i övrigt kanske hanteras sämre än vanligt, i och med att min tolerans inte är så hög just nu. Om familjebildning skulle vara en OS-gren skulle jag aldrig ens kvala in (tur att OS är över). Jag känner att jag är urusel på det här. Allt som har att göra med "den moderna familjen" som det så fint heter, där begrepp som halvsyskon, styvmor, bonusbarn, biomamma etc, ska samsas med andra begrepp som respekt, förståelse, tillit och ömsesidighet står mej upp i halsen emellanåt, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att jag/vi måste ro iland det här på något sätt.

Att sedan spela en ojämn match där uppställningen är 2 mot 12 (jag talar om tid), och de ovan nämnda begreppen tycks vara utsuddade till oigenkänlighet gör inte verkligheten lättare. Och verkligheten ska väl inte behöva vara en kamp eller match som ska vinnas? Och var går gränsen för mitt ansvar och engagemang? När skadar det mej själv mer än det hjälper någon annan? Jag hjälper i alla fall ingen om jag inte klarar av att hålla näsan över vattenytan, men hur vet man när man har nått dit?

Jag ska i alla fall prova på att jobba lite försiktigt i veckan (har ångest för det också, btw), och så har jag fått en samtalskontakt via mödravården. Jag skulle ju så gärna vilja kunna vara glad och lycklig över min graviditet? Är det inte nu man ska vara som lyckligast?

Fantastiskt att vara gravid

Tillvaron är inte enkel. Kraven på mej just nu känns ouppnåeliga, och förståelsen nära nollpunkten. Finns det någon annan planet man kan flytta till?

Gräsänka eller husmorssemester, en fråga om inställning

Sedan igår förmiddag är jag gräsänka. Eller så kan man säga att jag har husmorssemester. Det är en värderingsfråga, jag har inte riktigt bestämt var jag står i frågan ännu. S är hos sina föräldrar med barnen, jag valde att stanna hemma. Dessutom ska jag gråta ut hos barnmorskan i eftermiddag, så det passade ganska bra att inte följa med.

Men det är tråkigt att vara ensam hemma! Jag tycker synd om mej själv och känner mej ensam. Å andra sidan ska jag leka representant för klok-ansvarstagande-föräldrageneration en vecka framåt, och den icke-självpåtagna rollen som vuxenförebild är väldigt energikrävande, så jag köper mej en dags frist genom att stanna hemma. Och försöker att inte gå in i rollen självupptagen bitterfitta när jag hör om grillning i kvällssol och plockning av skogens guld på förmiddagspromenaden. Vi har det mysigt här i lägenhetens dunkel vi också, katten och jag! Så jävla mysigt, faktiskt.

Igår var jag gladare, då hälsade jag på den här unge charmante mannen som avnjuter sin middag med bar överkropp.

Så trött på att må illa

Det känns som om mitt liv befinner sig i något slags parentes, en parentes som hittills varat i snart 4 månader. Det verkliga livet pågår på sidan om, medan jag sitter i min illamåendebubbla och bara väntar och väntar på att någon ska ta mej ut härifrån. Jag väntar på att sommaren ska börja, och att jag ska kunna delta i den, jag väntar på dagen då illamåendet har släppt, jag väntar på att S ska komma hem från jobbet så jag slipper vara ensam hemma, väntar på kvällen så man kan gå lägga sig, väntar på att mina tvåveckorsperioder av sjukskrivning ska närma sig slutet så att jag återigen ska sätta mej i telefonkö för att få kontakt med mågon läkare på mödravården, väntar på mitten av november...

Idag väntar jag på att morgonillamåendet ska släppa. Klockan är ju 15 nu, det är inte morgon längre! Jag är hungrig, har ju kräkts upp frukosten. Öppnar kylskåpsdörren och stänger den genast igen.

Bilden är från Vigelandsparken i Olso, 2010

Deprimerad

Att må illa varje dag tär på psyket. Vissa dagar är jobbigare än andra, och då känner jag mej helt under isen. Har inte lust att göra något, orkar bara ligga på soffan och allt känns meningslöst. Jag inser att jag emellanåt tangerar graviditetsdepressionsnivå, vissa dagar i alla fall.

Jag försöker "tänka KBT" och ta mej för att göra saker även om jag inte har lust, men ibland känns det hindret oöverstigligt. Jag inser lätt att jag är en "pain-in-the-ass" för min omgivning, d v s S i första hand, och får dåligt samvete över det, och mår ännu sämre. Men jag orkar knappt med mej själv, och då orkar jag inte med omgivningen heller.

Jag kan lätt förstå hur man som arbetslös eller långtidssjukskriven drabbas av depression. Efter att ha gått hemma bara några månader har jag förvandlats från en som jämnt har svårt att få tiden att räcka till och hundra projekt på gång samtidigt till någon som knappt orkar plocka ur diskmaskinen, eller ta upp telefonen och ringa någon. Detta TROTS att jag vet att det här är tidsbundet och kommer att mynna ut i något positivt. Jag kan bara tänka mej hur låg jag skulle känna mej om jag inte visste att det här trots allt kommer att gå över.

I går förlängdes min sjukskrivning med ytterligare tre veckor, fram till min planerade semester, vilket innebär att jag kommer att gå hemma i minst 7 veckor till. Jag kanske borde känna mej lättad över att slippa fundera på jobb när jag mår så här illa, men faktum är att det känns rätt så tungt. Tanken var att jag skulle börja arbetsträna ett par timmar per dag, den tid på dagen jag brukar må minst illa, d v s eftermiddagar, men Försäkringskassan sa nej.

Initialt kändes arbetsträning inte så lockande, kände mej stämplad som psykiskt sjuk eller liknande, men efter att tanken fått mogna lite såg jag fram emot att få något att fylla dagarna med, samtidigt som jag på det sättet skulle kunna komma in i jobbet igen. Nu när jag fick nej känner jag mej mest besviken.

Jag antar att jag ändå borde känna mej lättad över att Försäkringskassan kommer att godkänna min sjukskrivning utan krångel framöver, det är trots allt väldigt stressande att hela tiden försöka utvärdera om man klarar någon timmes jobb, och hur mycket och från vilken dag, samtidigt som man ska försöka förmedla detta till läkare, Försäkringskassan och jobbet. Trots detta kan jag bara önska att jag skulle få slippa allt det här. Jag skulle mycket hellre må bra och jobba 100% än att gå hemma och kräkas varje dag och känna att ingenting riktigt känns kul, och aldrig kunna planera in något som sträcker sig längre än till maximalt ett par timmar från hemmet.