lördag 29 november 2014

Lillajul

God Lillajul från oss i landet där man inte vet vad Lillajul är. Vi har dock inte firat så mycket, då maken jobbar dygn, Lilla A fortfarande inte kan gå ordentligt och jag känner mej allmänt vissen. Men lite ljusstakar och stjärnor har vi fått upp iallafall. Och tomten provade sin mössa.



söndag 23 november 2014

Aldrig normalisering

Jag kan inte tycka att det är ok att en 16-åring ska ha barn. Och ännu mindre en 16-åring med instabila hemförhållanden. Jag tycker inte heller att det känns ok att jag inte har rätt till mina åsikter, att mina önskemål och känslor inte respekteras.

Jag respekterar att alla inte tycker likadant som jag, men det är uppenbart att respekten inte är lika självklar i andra riktningen. Jag kan också gärna tänka mej att prata och diskutera, för att kunna öka förståelsen i båda riktningar, men det har inte varit intressant. Istället får jag höra att man inte har förståelse för mina åsikter, och att jag förväntas reagera och bete mej på ett annat sätt.


Om nu någon, trots allt, skulle vara intresserad av att höra varför jag tänker som jag gör, så är ni välkomna att läsa vidare:


- jag kommer aldrig att acceptera lögner, manipulativt beteende, kriminalitet, våld som problemlösning eller droger som min vardag

- jag anser inte att det är ok att ha inställningen där man utgår ifrån att andra ska ta ansvar för ens livssituation, trots att man själv står för valen

- jag anser inte att det är ok att man planerar att bli beroende av socialtjänst och ekonomiskt bidrag för att kunna trygga sin försörjning under flera år framöver

- jag tycker att det är skrämmande att socialtjänsten ska tvingas kontrollera att barnet har en trygg och säker uppväxtmiljö, något som borde vara en självklarhet

- jag imponeras inte av ett beteende där man ständigt sätter sig själv i första rummet, utan att ens reflektera över att ens livsföring påverkar andra i ens närhet, särskilt när det handlar om individer med särskilda behov, som inte kan försvara sin rätt.

- jag förundras också över att man inte reflekterar över vilka förutsättningar man vill ge sitt barn under dess uppväxt.


När jag sedan dessutom får höra hur en person utan närmare anknytning till familjen (och utan att känna till vad som hänt under de senaste åren) uttrycker sina förfärade åsikter över vår frustration, som han inte kan förstå - "det handlar ju bara om ett oskyldigt litet barn" blir jag ännu mer uppgiven.  

Det är ju det jag säger hela tiden, ETT OSKYLDIGT LITET BARN! Jag kan inte låtsas att jag tycker att denna situation är ok, normalisering av ovanstående kommer aldrig att ske för mej!

Jag menar inte att livet för alltid kommer att vara statiskt. Omständigheter förändras, människor växer, situationer förändras. Förhoppningsvis till det bättre, någon gång. Då kan jag omvärdera, och välja att handla annorlunda.

Just nu väljer jag att ha en fristad - mitt hem. Jag är tvungen att ha en fristad, annars går jag under. Och i mitt hem vill jag inte ha ovanstående elände, det får hanteras i någon annan miljö, under något annat tak än mitt. Det är mitt enda önskemål. Och det är tydligen inte ok, enligt alla tyckare.


Är det så här vi förväntas hantera vår vardag - att inte låtsas se att det brinner i knutarna?

Kalas

Igår blev Lilla A två år. Vi hade planerat kalas, inte så stort, men lite släkt och lite vänner, för att fira tilldragelsen.

Planen, och det vi tyckte passade vår stressade tillvaro bäst, var vänner på lördag, släkt på söndag. Inget pretentiöst, men en jäkla massa smörgåstårta. För att vi gillar smörgåstårta. 

Nu har vi inte tagit makten över hur vårt livspussel ser ut. Det är tydligt. Släkten deklarerade att upplägget inte passade, och vissa skulle komma tidigare, vissa inte alls. Andra var osäkra, och kunde inte ge besked. 

Vännerna hade förhinder, förkylning eller magsjuka. Sen ville släktingarna komma iallafall, men då hade vi redan bestämt att alla skulle få komma samma dag. 

Resultatet blev trots detta kalas från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Vissa stannade bara någon timme, andra två dygn. 

Intensivt, kul och jobbigt. Nu är vi trötta, både på kalas och smörgåstårta. Tvååringen åt kvällsgröten med större aptit än på länge. Och nästa år får vi nog ta till mer radikala åtgärder för att styra upp kalastiderna. Annars får jag magsår, både av matmängd och stress.




Edit: Missförstå mej inte nu! Det var supertrevligt att ni alla kom. Jag måste bara styra upp strukturen lite till nästa gång, för min egen skull.


onsdag 19 november 2014

Strejk

Jag har mycket jag skulle vilja skriva men just nu nöjer jag mej med att säga "Heja Tehy" och alla som driver kampen för sjuksköterskelönerna! Ni har mitt fulla stöd, kämpa på!

tisdag 18 november 2014

Vinter och ledproblem

Det är svårt att få till inläggen nuförtiden. Vi har iallafall varit i Lappland och fått en försmak av vintern, med -20 grader då vi landade. En mycket trevlig och lugn helg, med massor av fanastiskt god mat, och så lite pulkaåkning med pannlampa och häng med vännerna.

Mindre roligt är att lillskruttan har fått "höftsnuva" eller coxitis simplex, som är en inflammation i höften. I snart en vecka nu har hon knappt kunnat gå, utan hänger mest på sin mammas armar, och har ont ont ont i sitt vänstra ben.

Innan vi åkte norrut spenderade vi en kväll på barnakuten, och att resa skulle inte vara något hinder. Vila är bra, men hur får man en tvååring att hålla sig stilla? Och ju mer värkmedicin jag petar i henne, desto rörligare blir hon.

Imorgon ska jag prova på mitt livs första vab - vi har ju som tur är varit lediga i några dagar, men blir inte den här stackars höften bättre inom någon dag får vi nog ta ett nytt besök på akutmottagningen. Stackars lilla vän.


tisdag 11 november 2014

Aldrig lugn och ro

Förra veckan fick jag hastigt besked om att min mormor hade ramlat hemma, och blivit liggande några timmar med bruten lårbenshals, tills hemtjänsten hittade henne. Detta är ju inte särskilt bra när man är 85 år gammal och tidigare har haft en stroke med svaghet i samma sida som man sedan skadar.

Hastigt och lustigt fixades ledigt från jobbet, flygbiljetter bokades och jag, Lilla A och min mamma åkte till Finland. Väl där var det ändå rätt så bra med patienten. Efter omständigheterna iallafall.

Hur det blir framöver, med boendesituation och så, det återstår väl att se.

Mitt sköra psyke mådde iallafall inte bättre av den här resan. Jag är stressad till bristningsgränsen, och att umgås med min familj, kan, för att uttrycka det milt, bli ganska påfrestande ibland. Jag är iallafall glad över att jag åkte dit, och att jag fick träffa min mormor, som med sina 44 kg såg ut som en liten fågelunge i sjukhussängen.

Nu är jag hemma igen, och har idag varit hos företagshälsovården och fått bekräftat att mina reaktioner och mitt mående räknas som fullt adekvat. Även om det inte påverkar situationen i sig, så känns det ändå otroligt skönt att få bekräftelsen att det är helt normalt att bryta ihop då och då. Speciellt när livet ser ut som det har gjort för oss de senaste åren.

Där ser ni! Än har ni inte vunnit över mej! Och än finns det lite jävlaranamma kvar! Och om tre dagar åker vi till Norrland och hänger med fina vänner och hundvalpar. Och det är fan så mycket trevligare än stress och energitjuvar.


Lilla A går "i snöret"

Arlanda


lördag 1 november 2014

Lördag

När maken kom hem från tjänsteresan sent igår kväll sov jag och barnet som - just det - barn. Så i morse när vi väl var vakna tänkte vi passa på att umgås lite, och samtidigt få däcken bytta till vintersäsongens dubbförsedda. Win-win, liksom.

Vi passade alltså på att haka på till hans jobb. Vilket ur däckbytarsynpunkt visade sig vara helt onödigt, för när vi var halvvägs ringde hans jobb och informerade om att han skulle vara på en annan station.

Däremot träffade jag ett gäng gamla kollegor från min ambulanskarriär, och det var jättekul! Så när mannen hade packat sin jobbväska och drog vidare blev Lilla A och jag kvar på brandstationen och pratade och pratade. Ibland kan jag verkligen sakna det jobbet - friheten att jobba självständigt, utanför sjukhusets väggar.

När vi hade pratat en evighet tog vi bilen och åkte tillbaka till stan, till en kompis, och åt lunch och byggde lego. En bra dag, trots regn och sommardäck.


Jobb för några år sedan.

Sommar på ambulansen för länge sedan. Därav den uråldriga radion.

Mannen ska till att hålla presentation på konferens i Manchester. Man ser honom i kostym lite för sällan, tycker jag.

Barnet och jag ser glada ut