torsdag 26 juni 2014

Att resa med barn

Jag och Lilla A åkte hem med tåget från Avesta mot hemstaden. Lugnt och fint, inga problem. Tills vi klev av i Uppsala. För det första var det varmt. Vi åkte från ett grått och kyligt Avesta och kom hem till sol och t-shirtsväder. Jag hade kappa och halsduk. Och ryggsäck. Och ett plötsligt tjurigt barn i famnen.

Och plötsligt var det en halvtimme tills nästa buss skulle gå. Skriken och aggressionen ökade i takt med att klockan tickade, och strax innan bussen kom var ungen galen och kastade sig på marken för att hennes elaka mamma inte lät henne springa ut på gatan som hon ville.

Sen skrek hon mer eller mindre konstant hela bussresan hem. Det tog 25 minuter. Hon skrek sig svettig, och jag var också svettig, kan jag säga. Och förmodligen var jag och Lilla A inte de enda som tyckte att bussresan var besvärlig.

 Jag kan säga att vi hade ganska exakt alla passagerares ögon på oss. Och ett antal personer kom fram och uttryckte lite bekymrat sitt deltagande, och undrade om hon var arg för att hon var trött eller om det var för att hon ville stå på sätet. En kvinna menade att det skulle komma att bli något stort av henne, med den envisheten. Det kändes som ett ganska positivt sätt att uttrycka sitt deltagande, eller, mer troligt, sin irritation över att få sin bussresa förstörd.

Efter en evighet var vi iallafall hemma, och med lite mat i magen somnade barnet nöjt, och var så utmattad att det tog tre timmar innan hon behagade vakna ur törnrosa-sömnen. Att resa kan visst vara jobbigt på många sätt...

måndag 23 juni 2014

Livet på Åland

Ålänningar: Vem är det som ligger bakom detta? Jag skrattar så jag pissar på mej, och fick akut hemlängtan!

http://lifeonaland.tumblr.com/




Semesterns första dag

En tripp Avesta tur-retur blev det idag alltså. När jag klev av tåget svartnade himlen, och hagel stora som basketbollar slog mej till marken och knockade mej halvt medvetslös. Ett tecken, tänkte jag, och vände alltså snabbt hem, till soliga Sunnersta, där jag ägnade resten av dagen åt att bygga lego, läsa om Miffy på bondgården och alla spännande ankor och lamm, titta lite på ett program om Hitler, skratta åt Lilla A som åt senap med stor förtjusning och fantastiskt minspel och sedan sjunga om trollmor och lyfta i ca etthundra mjukisdjur i spjälsängen. Alla ska med!

Trots förlamande trötthet satte jag mej vid symaskinen en stund när barnet somnat, och åstadkom en prototyp till en kjol, sydd av en gammal gardin. Det är ju så roligt! Jag skulle vilja hinna sy mycket mer, har massor med idéer. Vem har bestämt att dygnet bara ska ha 24 timmar? Och att man måste sova en tredjedel av dem?

Med andan i halsen

Jag har alltid varit morgontrött. Det blir inte bättre med åldern, kan jag tala om för den som undrar. Nuförtiden är jag dessutom en utarbetad, mentalt utmattad, ständigt hålögd småbarnsförälder. 

Med detta som bakgrund förstår ni varför jag tog den senaste möjliga bussen till tågstationen imorse. Man stiger ju inte upp 40 minuter tidigare än man måste om det finns en chans att kunna hinna.  Inte jag iallafall. 

Dumt kanske, men det må vara min spänning i livet. Också dumt att inte se till att man har fixat tågbiljett när man ämnar vara ute i sista minuten. 

Vad händer? Jo, bussen är försenad. Mina 15 minuter tillgodo förvandlades till 2. Men jag hann! Med andan i halsen och en puls i närheten av det maximala stod jag på perrongen en minut innan tåget kom, utan biljett. Den plingade in i mobilen precis när kontrollanten kom fram till mej. Nu ska jag sova lite på tåget. 

söndag 22 juni 2014

Mitt liv är en freakshow

...eller kanske någon form av lyteskomik. Vi är grannarna som alla pratar om i villaområdet, de där som man i smyg känner sig tacksam över - "vi har det iallafall inte lika jävligt som H & S".

Det är redan flera månader sedan urspårningen fick sådana proportioner att man numera hör hur absurt allting låter när man berättar för folk. Som sedan i sin tur garanterat berättar vidare för sina bekanta. "Vet ni, jag har en kollega/bekant/granne (valfritt epitet) som..." osv osv.

Men idag har jag iallafall gått på semester. I fem hela veckor ska jag försöka göra trevliga saker och tänka på mej och mitt. Inte gärna så mycket på det där andra. Det där med familjerelationer, psykisk och fysisk ohälsa, tonårsgraviditeter, asylansökningar, epilepsi, polisanmälningar, socialtjänst, avgångsbetyg, cancer, aktivitetsbidrag, lögner, manipulation, terapi, habilitering, akutsjukvård, gymnasiebehörighet, statliga myndigheter som inte sköter sitt uppdrag, socialbidrag, skilsmässor, ekonomiskt ansvar, OCD, egoism, misshandel, hemtjänst, häleri, laktosintolerans osv osv.

Nu har ni lite att prata om och spekulera i! Något annat än vädret att diskutera vid middagsbordet. Jag bjuder på den, freakshowen. Det verkar oundvikligt. Fortsättning följer. Det verkar också oundvikligt.

Imorgon hämtar jag hem mitt lilla troll som har firat midsommar utan mej. Sen ska vi bara mysa, hon och jag. Och snora lite, trotsa, sjunga "Lilla Snigel" och annat som hör till när man är 1½ år gammal.

fredag 20 juni 2014

Godnatt

Arbetspasset är över och jag är på väg hem till sängen och min bok. En bra midsommar ändå, med lugnt på jobbet och massor med storhelgsersättning i plånboken. 

Nu ska jag bara plocka sju sorters män och lägga under kudden så att jag får drömma om blommor inatt. 

Midsommar

Midsommarafton idag då. Maken och barnet skulle ha åkt till Dalarna igår, men barnet utvecklade små röda prickar lite här och där på kroppen. Eftersom vi väntar på vattkoppor antog vi att det var det som var på gång, och avfärden sköts upp.

Idag hade prickarna konstigt nog bleknat, och ungen är sitt gamla vanliga jag. Kanske lite tjurig. Det är mycket skrik och gap om "Annes åsså" och notoriskt vägrande av kläder, vilket demonstreras genom högljutt nej-skrikande och dramatiska slängningar på golvet. Av sig själv och de felaktiga, förhatliga kläderna.

Annes ska åsså äta allt som mamma eller pappa äter, Annes åsså duscha (betyder att hon har ensamrätt på duschslangen), Annes åsså gå ut (gummistövlar kläs på, och glöm för guds skull inte MÖSSSSSSAN).

De förmodade vattkopporna har alltså degraderats till myggbett, och nu har barnet och hennes trötta far dragit iväg för att dansa KACKKACKKACK runt ollonpålen, förlåt MIDSOMMARSTÅNGEN, och jag ska ägna ej åt varannan vatten på neurointensiven. Detta passar mej rätt bra, eftersom jag inte är överförtjust i högtider eller ringdanser. Eller vattkoppor/myggbett heller för den delen.



"Annes åsså sitta dääär"

onsdag 18 juni 2014

Livet är underbart

Jag bölade, snorade och fulgrät i bilen efter ett jobbigt möte på familjeenheten. Min älskade make förstod att vad jag behövde var ett loppisbesök. Han känner mej så väl.

När jag ca en halvtimme senare klev ut från Röda Korset med en ny garderob (3 koftor och en hundtandsmönstrad klänning) för 140 hela kronor kändes tillvaron något lättare. 

Och väl hemma gick jag först ilsket loss med slipmaskinen för att sedan dissekera vår baksida medelst spade och sekatör. Efter denna dust kändes psyket något lättare, och kroppen öm. Inget går upp mot lite hederligt våld. Våld löser ju som sagt allt.

Nu har jag dock en ca 4 kubikmeters hög med skräp som jag måste bli av med på något sätt. Var tusan dumpar man trädgårdsavfall? Helst i smyg. Eller åtminstone gratis. Och tänk vad skönt det vore om man också kunde dumpa alla jobbiga känslor och annat elände på samma plats!


Mitt muministiska motto inför den kommande semestern. Så f-ck off alla "borden" och "måsten". Jag hittas i körsbärsträdet med Agatha Christie, ett snöre korvar en annanas och flaska med valfritt innehåll, och ger blanka fan i tonårsgraviditeter och annat elände.


Om jag behöver semester? Bajsar påven i skogen? Har björnen rolig hatt?

tisdag 17 juni 2014

Bla bla bla

Något bättre idag. Men annars känns det rätt motigt. Pipdansarhistorien utredd och nergrävd, men jag är så trött på att andas den här soppan hela, hela tiden. Det känns som om jag inte äger mitt liv längre.

Tre arbetspass kvar till semester, och nedvarvningen har börjat. De sista passen är på något sätt tyngst att jobba. Idag har jag iallafall varit ledig, och ägnat dagen åt secondhandmaterialism och hemmafix. Häcken är klippt, vilket till största delen är makens förtjänst, och trädgårdsmöblerna har fått sig en omgång färg.

Tittut!
I helgen var vi och tittade på veteranmotorcyklar och -mopeder, eftersom lillebror var med och körde s k veteranrally runt omkring i Uppsalatrakten
Veteranhjälm
Bjuder på en selfie, med en hög skor i bakgrunden. Nyloppad klänning

Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet, men ni kanske anar skönheten hos den här gamla kartan, som hittade sin plats, från Erikshjälpen, till väggen ovanför vår soffa

Lilla A har fått en byrå till sitt rum

Och så kunde jag inte låta bli de har skorna, som inte kommer att passa henne förrän kanske nästa sommar eller året därpå.






onsdag 11 juni 2014

Roten till det onda

Vad betyder egentligen "att dansa efter någon annans pipa"? Jag fick höra det, som en anklagelse, häromdagen. Inte att jag gjorde det, men att någon dansade efter min.

För det första har jag ingen pipa som jag brukar spela i. För det andra är det ganska sällan min make dansar för mej, och för det tredje blev jag jäkligt sårad. Min man och jag diskuterar, bollar, ältar, funderar, analyserar och får även professionell hjälp med detta. Jag älskar min man, just för att han är en godhjärtad person, som ställer upp för andra. Ibland ställer han upp så mycket så att han glömmer bort sig själv. Och jag älskar honom just för att vi kan diskutera och fundera tillsammans.

Att han skulle vara min nickedocka som är oförmögen att fatta egna beslut, att sätta ner foten när situationen har gått alldeles för långt, och han känner att han måste, som de säger på flyget, "ta på sig syrgasmasken själv innan man kan hjälpa andra", känns väldigt orättvist.

Dessutom är det tydligen, enligt uppgift, jag som sitter där bakom, i kulisserna, och drar i marionett-trådarna och sufflerar vad han ska säga. Jag, roten till det onda.

Jag ska nog gå gräva ner mej någonstans, tror jag.