torsdag 31 oktober 2013

Städfrågor

Här gnuggas skurtrasorna för fullt fortfarande, men egentligen är det mest att stuva undan saker vi ägnar oss åt. Vid en lägenhetsvisning ska man tydligen visa upp en lägenhet där det ser ut som att ingen bor. Allt som man inte tänker på att man har ska alltså förvisas ut genom dörren, eftersom också garderoben ska kunna visa upp sina fina vita väggar och vackra tomt gapande hyllor.

Vårt förråd nere i källaren var väldigt fullt redan innan vi påbörjade det här projektet. Nu är det en studie i live-tetris. Tredimensionellt. Det går inte att få in en pryl till, utom möjligen ett pappersark (inte dubbelvikt, då blir det för tjockt) eller kanske en tandborste eller något annat otyg i liknande storlek, som inte får märkas i den tillsynes obebodda lägenheten.

S och jag funderar och spekulerar. Hur mycket drar en synlig toapappersrulle ner priset i en eventuell budgivning? Hur mycket är städningen av ugnen värd? 10 000;- för att kladdet är borta och man kan låtsas att ingen någonsin lagat mat här?

Om vi putsar bort kalkfläckarna från kranen i badrummet, får vi 20 000,- mer då? Och vad ska vi göra med dammsugaren? Eftersom jag vid något tillfälle ansåg att mitt städskåp var fult och inte passade i lägenheten bar jag ner det i förrådet. Dammsugaren bor således i garderoben, men denna ska ju nu se ut som en utställningsmonter med färgmatchade kartonger och skor. Och dammsugaren är ju, förutom att den är just en dammsugare, dessutom helt fel färg!

Om dammsugaren (som är grön, och påminner folk om något som heter städning) står kvar i garderoben, förlorar vi 100 000,- då? Mer? Folk kanske inte vill ha lägenheten överhuvudtaget?

Förutom att grubbla mej gråhårig över detta har jag också hunnit luncha med en gammal vän och kollega, som faktiskt precis har sålt sin lägenhet, och det till ett mycket högre pris än hon begärde. Jag kanske borde ha bett om några tips. Vad gjorde hon av disktrasan t ex?




måndag 28 oktober 2013

Det går fort nu

Jag har fortfarande inte hunnit reflektera särskilt mycket över allt som händer, men det kanske är lika bra. Jag brukar ha en förmåga att gräva ner mej och analysera sönder saker och ting. Nu rusar allt på, och jag hinner inte göra annat än ta det för vad det är.

Än så länge känns det iallafall bara fint att vara fru och husägare (trots att jag ännu inte är inflyttad i huset). För tillfället är det lägenhetsförsäljningen som upptar all energi (den som är kvar när barnet har tagit sitt, alltså), och vi har idag burit ner några kubikmeter prylar i förrådet, som nu är fyllt från golv till tak.

I helgen är det visningar, och jag hoppas verkligen att vi kommer undan med bara dem och slipper planera in fler, för det blir ett stort projekt när vi, förutom att avpersonifiera lägenheten, också måste evakuera barn och kattpensionär.

En trevlig överraskning idag var den här tavlan som vi fick i bröllopspresent. Konstnären heter Pernilla Nyman och kommer från makens hemtrakter. Dalahästar som ylar mot månen känns ju bara så rätt, och kommer att pryda väggen i nya huset.


lördag 26 oktober 2013

Vuxenpoäng så in i h-vete

Just nu känns det som att livet rusar på som i videon till Madonnas låt Ray of Light (<- länk - för er "lite mindre internetvana läsare" betyder det att när texten framträder i annan färg och muspekaren ändrar utseende kan man klicka på den färgade texten för att länkas vidare till någon annan internetsida, i det här fallet musikvideon till nämnda låt. Så nu slipper ni missa så mycket information när ni läser ;-) )

För två veckor sedan lyckades vi på ca 48 timmar fira min födelsedag retroaktivt, köpa hus och gifta oss. Sedan dess har vi påbörjat försäljning av min lägenhet, vi har städat som två maniska möss på speed för att få snygga bilder inför fotograferingen, som avklarades i förrgår, och nu fortsätter städandet och plockandet inför visningen som är om en vecka.

Lägenheten ligger nu på hemnet (<-länk igen - ni minns det som står några rader upp. Så klicka nu på det färgade ordet! Såja, bra.) Jag konstaterade att det faktiskt kändes lite jobbigt för den personliga integriteten att outa mitt hem sådär, men å andra sidan känns det faktiskt inte som mitt hem på bilderna, eftersom det är så avskalat. Och nu outar jag det alltså igen, för er som läser här.

Huset vi har köpt är ett parhus från 1989, och jag hoppas hoppas hoppas att det blir bra. Allt har gått så fort nu när det äntligen händer något, så jag har överhuvudtaget inte hunnit landa känslomässigt. Både bra och dåligt, kanske. Jag är, någonstans bakom all stress, fylld av en mängd motstridiga känslor inför flytten. Jag både ser framemot det samtidigt som jag tycker att det känns väldigt jobbigt att lämna det här. Mitt hem.

Att vara någons fru har jag knappt hunnit reflektera över, men jag kallade S för "min man" för första gången häromdagen. Jag märker det mest på att jag har en väldigt fin ring på mitt vänstra ringfinger.

Samtidigt som jag stressar, har ångest, drömmer märkliga drömmar om "nya dimensioner" och dricker alldeles för mycket kaffe för att orka med, så känns livet väldigt roligt just nu. Vuxenpoängen bara rasslar in (på tiden kanske) och det ska bli så kul att få inreda vårt hus. Vårt nya hem.

tisdag 22 oktober 2013

Skinande rent

De senaste dagarna har jag städat som en galning. Helt sjukt vad jag har städat. Bland annat har jag tvättat fönster. Det är så många år sedan sist, så jag tänker inte ens tala om hur många. Det spelar ingen roll att ni försöker pressa mej, men det var iallafall svårt att se ut.

Nu ser man ut. Klart och tydligt. Ungefär som när man har putsat glasögonen eller tagit ett par nya linser. Allt är så märkligt skarpt. Till skillnad från min hjärna då, där är det fortfarande tröttma och allmänt dimmigt.

Att städa med en snart-ettåring har sina sidor. Hon röjer ur skåpen fortare än jag hinner plocka in, men jag har ju övertaget ändå genom att hon oftast somnar runt klockan 19. Så nu medan hon ligger och snusar har här putsats och fejats. Jag har t o m skurat badrumsgolvet med Citek och putsat runt knapparna på tvättmaskinen med en kniv (och skar av mej halva pekfingret på kuppen).

Jag är så nöjd med min bedrift att jag bara skulle kunna sitta här och njuta av hur rent och fint det är hela natten. Men det går ju inte. Trötthjärnan behöver vila.

måndag 21 oktober 2013

Kära bloggläsare

...om ni är några som orkat stanna kvar trots det här ofrivilliga avbrottet. Jag har inte glömt bort er, jag lovar. Det händer bara sjukt mycket i mitt liv just nu. 

söndag 13 oktober 2013

Retroaktiv födelsedag

Fredagen var en händelserik dag. Vissa delar återkommer jag till senare, men födelsedagsfirandet kan ni få läsa om. Jag fyller år i maj, och firade alltså retroaktivt i fredags, med restaurangbesök och opera i Stockholm. S bjöd mej på Trollflöjten på Kungliga Operan.

En fantastiskt trevlig dag. Lilla A:s farmor och farfar var barnvakt, men kom redan vid lunchtid, så vi hann umgås och fika lite med dem först. I Stockholm åt vi middag på Oljebaren vid St Eriksplan (tack Erika för recensionen på din blogg!). Så gott, så trevlig miljö och så lyxigt att få sitta ner och äta varm mat utan uppmärksamhetskrävande bebis.

Operan var också bra. Även S var imponerad, och tyckte att det var mycket roligare och bättre än han hade kunnat föreställa sig. Och dagen efter bjöds det på sovmorgon. Också det en sällsynt lyx nuförtiden.

Operan

Jag på operan

Väderberoende konst på Centralstationen

Sällsynt företeelse för småbarnsföräldrar

onsdag 9 oktober 2013

Status

Statusuppdatering:

Lilla A är nu  ungefär 10½ månad och har hunnit utveckla en hel del färdigheter. Det är så roligt att följa med hur hon lär sig och hur hon blir större och större.

Hon
  • går med sin lilla gåvagn eller sin läragå-stol
  • öppnar skåp och lådor och sliter ut allting snabbare än man hinner plocka in efter henne. Plastpåsar och kastruller sorteras flera gånger om dagen
  • öppnar toalocket och släpper ner saker i toaletten
  • säger MAMMA,  PAPPA (ibland), DÄ (och pekar på klockan, lampan eller något annat spännande), KSS (kissen), MAOO (mjao), TITTA och TATA (tacktack)
  • klappar händerna, vinkar och försöker göra rörelserna till Imse Vimse Spindel
  • har 6 tänder och två till på gång
  • bläddrar i böcker (roligare att bläddra än att titta på bilderna)
  • älskar gröt, men är fortfarande en smalis. Jag ammar också nattetid fortfarande
Det här med att få barn är så stort, så häftigt. Jag kunde aldrig föreställa mej det här innan hon kom till oss, vår lilla Fis. Att man kan känna så mycket för en så liten liten människa.

tisdag 8 oktober 2013

Vad säger räven?

Förresten är det väl ingen som har missat den här. Ja, vad säger räven, egentligen? Det är bra att frågan lyfts, för det känns ju som ett problem, t ex när jag ska läsa böcker som inkluderar rävar för Lilla A. Vad ska man göra för läte när den röde Mickel-räv dyker upp? Eller som han benämns i sången - "an angel in disguise".

 Nu får vi äntligen veta att den sannolikt säger "ka-ka-ka-ka-ka-ka-kaoo", om man får tro låten. Åtminstone är det en möjlighet att det är så, det finns några andra förslag också. För min egen del har jag alltid känt att det är något som saknas, som en saknad pusselbit. Det har varit ett tomrum, som fyllts med "vovovov" eller "nöffnöff". Tänk om man hade fått ta del av den här informationen ungefär 36 år tidigare! Kanske livet hade sett annorlunda ut då. Lilla A och hennes generation har det verkligen väl förspänt.

Eller tänk om det t ex var katter eller hundar vars läten vi inte hade känt till? Eller vandrande pinnar? Hade det gjort någon skillnad?  De här grubblerierna kan verkligen ge en gråa hår.

Shake it, baby

Det är inte alltid så lätt att komma iväg och träna. S jobbar långa dagar, och ibland angriper latmasken. Jag har iallafall förmånen att få träna gratis via mitt jobb - den enda personalförmånen Landstinget erbjuder, i och för sig, men nu ska vi inte vara så (julgröten var ju god de år det gick bra för Ackis, nu lever vi blott på minnet av smaken av risgrynsgröt och vörtlimpa med skinka).

Sjukhusets gym är faktiskt väldigt trevligt, och jag går gärna dit, när det funkar. Tyvärr är all gruppträning så pass tidigt på dagarna så det är svårt för mej att hinna vara med på några pass, annat än zumba på tisdagar. Så nuförtiden zumbar jag, tillsammans med ett gäng glada tanter. Och några lite yngre också, för den delen.

Det är faktiskt väldigt kul. Och det som nästan är roligast är att folk är så opretentiösa, och verkligen släpper loss. S kom nyss hem från sin innebandyträning nyss och ser trött och allvarstyngd ut. Kanske de borde skaka lite mer på rumporna under träningen, man blir faktiskt rätt glad av det.



måndag 7 oktober 2013

Styrelseledamöten har talat

Ikväll har jag varit på mitt tredje styrelsemöte. Jag var igen väldigt osugen på att gå dit innan det var dags, men sedan var det faktiskt rätt så kul. Mitt nya ansvarsområde är nu överlåtelser, vilket bl a innebär kontakt med mäklare (som jag vid det här laget har hunnit bli rätt trött på i vår jakt på Den Perfekta Bostaden).

Jag känner mej väldigt mallig och viktig nu. Fast egentligen har jag inte alls koll på vad det är jag ska göra, men eftersom det för närvarande är inte mindre än fyra lägenheter till salu i föreningen, lär jag snart bli varse om det. Och så kanske jag kan utnyttja min nya roll till att göra det ultimata bostadsklippet. Tror ni inte?

söndag 6 oktober 2013

Sunday, bloody sunday

Söndag betyder visningar. Idag blev det tre. En ointressant, en halvintressant och en intressant. Nu ska vi fundera lite, kanske flytta in mentalt igen, och någon gång i veckan bestämma oss för om vi vill vara med i budgivning. Den ångesten.

Förutom att umgås med mäklare och snoka runt i andra människors bostäder har jag sovit halva dagen, vilket jag är mycket tacksam gentemot S för. Jag höll nämligen på att avlida i morse när Lilla A drog igång vid klockan 03.30.  Efter det blev det inte mycket sömn, eftersom hon vägrade ligga i sin egen säng. S jobbade natt och kom hem och löste av mej vid 09.30.

Innan 03.30 blev det inte heller så värst mycket sovande, men det kan jag inte beskylla Lilla A för, snarare Christian Grey och hans 50 nyanser (Femtio nyanser av honom). Nästa vecka har vi bokcirkelträff, så jag håller på tar mej igenom den just nu, och har inte riktigt bestämt mej för vad jag tycker om den ännu.

Å ena sidan irriterar jag mej på språket och den klyschiga historien (ung, vacker, oerfaren och osäker kvinna träffar äldre, snygg, rik och manipulativ man. Hon skräms av honom, men samtidigt njuter hon av det, och hoppas kunna bota honom med sin kärlek), å andra sidan kan jag inte sluta läsa. Själva historien är underordnad sexbeskrivningarna, men samtidigt är det en väldigt fängslande verklighetsflykt.

Jag läser vidare, och lämnar mitt slutgiltiga omdöme efter bokcirkelträffen. Här skriver Simona Ahrnstedt, svensk romanceförfattare, om boken, om kritiken och om kvinnors rätt att få fantisera om vad man vill. För det är ju just det det är. Fantasier. Och läs Simonas böcker för den delen. Jag, som helst läser om avkopplande mord och elände, sträckläste, till min överraskning. Det är något med romance.

Annat man kan göra på en söndag är klä om stolsdynor och handla på Willys. Som exempel bara.




fredag 4 oktober 2013

Märkliga sjukdomar

Utslagen som jag trodde var gamla hederliga blöjeksem eller böjveckseksem visade sig vara något annat. När det plötsligt dök upp blåsor på knäna och under fötterna började jag misstänka att det var något annat, och ringde BVC. Vi enades om att det var höstblåsor. Den första i raden av mystiska sjukdomar som endast folk med barn känner till.

Höstblåsor är tydligen en virussjukdom som ger blåsor på händer och fötter i första hand, men blåsorna kan även finnas i munnen och lite var som helst verkar det som. Och så kan man ha feber. Det kan ju alltså förklara varför barnet vägrade sova inatt och har varit allmänt klängig ett par dagar.

Så nu har även sjuksköterskan lärt sig något nytt. Och jag antar att det kommer att dyka upp fler mystiska prickar, utslag och febersjukdomar som jag kommer att få lära mej genom åren.

onsdag 2 oktober 2013

Jobbet närmar sig

Idag har jag äntligen löst min jobbångest. Efter månader av vånda och beslutsproblem är det nu klart. Jag går tillbaka till mitt gamla jobb på neurointensiven, och det känns mycket skönt. Framförallt känns det skönt att det äntligen är klart.

Att jobba, däremot, känns inte alls som om det kommer att bli särskilt skönt. Som det känns just nu skulle jag utan några större problem kunna vara hemma tills Lilla A blir tonåring. Eller kanske till strax innan hon blir så där tonårsdryg, då kan jag tänka mej att försvinna till jobbet igen.

Men just nu är det helt fantastiskt skönt att få vara hemma, jag är så tacksam över att jag har den möjligheten. Jag måste väl dock vara lite generös och unna min sambo att få vara hemma lite, han också.

Hur jag, med min allt annat än snabba hjärna, ska klara av att utföra avancerad medicinskteknisk sjukvård är dock en annan fråga. Jag är långt ifrån att vara den skarpaste kniven i lådan för närvarande, och det känns som om det var mycket länge sedan jag jobbade med annat än blöjbyten, amning och diverse ointressanta hushållssysslor.

Att plocka i och ur diskmaskinen kan ju förvisso vara besvärligt ibland, men kräver iallafall inte så mycket koll på doser, övervakningsutrustning eller läkarordinationer, och det är sällan det sker under tidspress, eller att diskmaskinens anhöriga önskar konferera med mej angående prognosen på diskens renhet.

Möjligen är det en fördel om man kommer ihåg att dosera diskmedlet och vrida igång vattnet, men det har jag, för det mesta, klarat av hittills. Jag kan ju iallafall trösta mej med att ifall jobbstressen ger mej en hjärnblödning så befinner jag mej iallafall på rätt ställe.