torsdag 28 augusti 2014

Ont i magen?

Ett av mina mål med min KBT är att jag ska försöka lägga energi och fokus på saker som jag mår bra av, istället för att låta all energi gå åt till att älta allt tråkigt vi hamnat i. Det låter ju bra, men hur lätt är det?

I förrgår fick min man alltså ett telefonsamtal som påminde oss om att vi aldrig ska tro att vi kan få slappna av. Det gäller att vara på sin vakt, för detta elände kommer aldrig, aldrig att ta slut. Och återigen fick jag en sömnlös natt, innan en arbetsdag.

Hans dotter kommer alltså att få barn om ca 2 månader. Hon är 16 år. Och jag undrar när vår vardagsvokabulär kom att innehålla ord som knivslagsmål, hot, rättegång, uppehållstillstånd, socialtjänst osv.

Jag kan ärligt säga att situationen börjar kännas riktigt obehaglig, och att jag också börjar känna mej rädd. Rädd för min skull, rädd för min familjs skull, rädd för makens dotters skull (det har jag varit länge), och framförallt så fruktansvärt jävla rädd för detta ofödda barns skull. Trygg och säker uppväxtmiljö, eller?

Jag hade mina betänkligheter när jag gav mej in i en relation där det fanns barn med i bilden, men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mej att jag skulle hamna i det här! Mitt liv har blivit så bisarrt att jag tror att jag ska skriva en roman och bli rik. Och när jag berättar om min vardag på jobbet blir folk mållösa. Det kan inte vara sant att det är så här.

Lilla A hade ikväll på sig en pyjamaströja med spöken på, och sprang runt och ropade Buuuu, buuu! med mörk röst. Jag håller med, faktiskt.


Det finaste jag har - jag släpper er aldrig!


Stillsam acceptans är inte min starkaste gren


onsdag 27 augusti 2014

Ledsen och dyster

Två gamla släktingar är mycket, mycket sjuka. Värmen i sommar blev för mycket, och båda två har i omgångar varit inlagda på sjukhus, och vägen verkar nu endast ha en riktning. 

Att jag arbetar med liv och död gör det inte ett dugg lättare när anhöriga och familjemedlemmar blir sjuka. Ibland kan det nästan kännas extra jobbigt när man kan systemet med alla dess svagheter, och man vet smärtsamt väl vilken bristande värdighet våra äldre, sjukaste drabbas av. 

Det smärtar mej också att familjekonflikter ska ta en så stor del av känslorna i anspråk, även i en situation som denna. Livet är sannerligen inte enkelt att leva. 


tisdag 26 augusti 2014

Förbannade idioter

Säg den glädje som varar mer än, låt oss säga, typ 5 minuter. Maken fick ett telefonsamtal som gjorde att jag nu ligger med ilskan kokande, och även oron krypande i kroppen, igen. 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?!! Och kommer den här skiten aldrig att ta slut? När jag rent objektivt tänker på vad som sker, blir mitt spontana svar nej. Jag ser inget slut. Och hur hanterar man det? 


Americas next top model - och glad också

Min makeover mot att bli mer MILF och mindre sliten, sunkig, bitter småbarnsmamma fortsätter. Imorgon dags för optiker och nya glas. 

Bitterheten och det allmänt kassa humöret motverkas emellanåt av andra företeelser än enbart KBT. T ex ett spontanbesök av gamla goda vännen N med familj på husbilsroadtripp. Mycket spontant - mycket trevligt. 


Geni?

Idag överraskade min dotter mej genom att plötsligt, nästan felfritt, räkna till 10. Jag blev nästan kall i kroppen, hon är 1 år och 9 månader! Fantastiskt att hon är så verbal, och uppenbarligen snappar upp vad som helst, men det här börjar nästan kännas lite läskigt. Jag ser diagnosnamnen rulla ner innanför mina ögonlock.

En stund senare bevisade hon dock att hon är helt normal för åldern, när hon istället för att mumsa i sig kycklinggrytan sade "Blää, inte äta!" och såg äcklad ut. Undrar vem som har lärt henne det?

- Är du ett geni? frågar hennes pappa när han kommer hem.
- Ja-a! svarar hon nöjt. Hon som bara har sagt Nej hela dagen.

måndag 25 augusti 2014

Händelserik dag

Jag började dagen med ett besök hos frisören. Uppemot 15 cm av mitt hårsvall (läs: risbusken) rök. "Det gäller att se snygg ut på film", tänkte jag, som skulle gå på filmad KBT-session senare på dagen.

KBT:n gick bra. Jag visste ju vad vi skulle prata om, och jag känner min terapeut sedan tidigare. Jag hoppas verkligen att det kommer något bra ur det här, mina marginaler känns rätt tighta i nuläget. Besviket blev jag iallafall tvungen att konstatera att jag hade klippt av mej håret helt i onödan - av filmen som spelades in blev det ingenting! Satan.

Efter detta åkte jag förbi polisstationen för att hämta ut passet till Ben Stiller (från Den Där Mary) som ska följa med oss på semester till Turkiet om några veckor. Det ser jag fram emot!


Jag minus hårsvall


Väntrum


Ben Stiller

Som kuriosa kan nämnas att den omtalade mopeden nu återigen är hemma hos oss. Tror ni den fungerar? T o m Lilla A har förstått hur det ligger till: "Peden funkar inte!" Nej, just det. Nu har vi lånat batteriladdare av grannen och laddar för fullt.

söndag 24 augusti 2014

Mord i sinnet

Snodde en facebook-status (tack E) för den kunde ha varit tagen från mitt liv. Fast här är vi i och för sig inte lediga, vi har bara skit i fläkten hela tiden.



Inlagd gurka

Imorgon ska jag på första sessionen av KBT. Intressant, jobbigt, tungt, välbehövligt. Nej, jag mår inte bra. Och jag hoppas verkligen att detta ska kunna hjälpa mej att hantera min verklighet på ett mer konstruktivt sätt. För hade KBT kunnat hjälpa mot tonårsgraviditeter hade jag tusen gånger hellre lagt in stöten där.


De får det att låta så enkelt!

lördag 23 augusti 2014

Vi sliter ut den äldre generationen

Min mamma är på besök, och Lilla A kör frenetiskt med sin mormor. "Momi komma, momi lelpa, momi äta den" osv osv.

Jag kör också. Hon har fått hjälpa mej att klippa häcken. Imorgon ska hon få gå upp tidigt med sitt barnbarn så att jag får sova en stund extra, efter den bedrövliga natten vi hade till idag. 

Livets efterrätt. Mmm...

tisdag 19 augusti 2014

Hört den förut?

P g a trötthet och mental utmattning är mannen och jag lätt dumma i huvudet båda två. Hans största problem är dåligt minne - han minns aldrig vad jag säger, har i princip aldrig hört något av det jag har berättat.

Jag, däremot, minns inte vad jag själv har berättat eller inte. Eller till vem. Säkrast är alltså att berätta en gång till, ifall man är det minsta osäker på om det har nått mottagaren.

Detta medför alltså i gällande situation att jag förmodligen berättar samma saker, om och om igen för min käre make. Som i sin tur lika intresserat och nyfiket lyssnar på allting som om det vore första gången han hör det.

Så även i de tyngsta av stunder kompletterar vi varandra perfekt. Så även i de tyngsta av stunder kompletterar vi varandra perfekt.

Vi kompletterar varandra faktiskt väldigt bra, t o m när vi har det så här jobbigt! Det ni! Sa jag förresten att vi kompletterar varandra...?

måndag 18 augusti 2014

Ibland skriver jag mindre tragiska inlägg

Konversation med Lilla A, 1 år och 9 månader:

Jag: Har du ätit klart?
A (som just tryckt i sig 4 pannkakor, plättar på åländska): Nej!
Jag: Vill du ha mera?
A: Nej!
Jag: Kan du säga något annat än "nej"?
A: Nej!

Varefter hon sjunger med hög röst: "JA JA VITA LAMM..."


Söta Lilla A, som nyss sa "Jag elssar dej!" till sin pappa i telefon, och som är mycket bekymrad över att Max i den gamla kända barnboken Max kaka är LESSEN!


Bild stulen från Instagram


lördag 16 augusti 2014

Glöm inte hjärtat!



Ursäkta, men nej, jag tänker faktiskt inte dela. Finns det på riktigt någon som efterfrågar grupper för dem som är FÖR djurplågeri? Och känner sig djuren respekterade och mindre plågade om jag delar? Kanske borde göra det egentligen. För när jag var liten hade jag en granne som brukade slå sin stövare.

Sköt era jobb för f-n!

Detta är en uthängning, jag vet, men när det känns som om det ena eländet följer på det andra hela tiden, och vi bara stångar våra huvuden blodiga mot den där tjocka, hårda väggen, då känns det iallafall lite bättre när man får en ursäkt.

Vad jag tycker om småsjukhus och patientsäkerhet? Det kanske ni kan räkna ut.





fredag 15 augusti 2014

Tacksamhet

I förrgår fick jag ett sms från en fin vän, som jag tyvärr träffar lite för sällan nuförtiden (det gäller nog de flesta av mina vänner, tyvärr. Och förlåt.). En spontan förfrågan om jag hade lust att hänga med på konsert med Ulf Lundell på Skansen. Dagen efter.

Min första spontana tanke var att jag inte skulle hinna/orka/kunna ordna barnpassning. Men sedan skärpte jag till mej, som tur var, och sa ilsket till mej själv att jag hade blivit en sur, motsträvig bitterfitta, och tänkte ut en plan för hur det skulle kunna gå ihop. Och det gjorde det!

Så igår hade jag den trevligaste kvällen på mycket mycket länge. Delvis tack vare Ulf Lundell, men mest tack vare att du hörde av dej, M, och för att jag bestämde mej för att gå. Så spontant, och så precis vad jag behövde!

Och idag ler jag åt minnet, gottar mej i hur livet trots allt har sina stunder, och harklar min hesa stämma. Att försöka överrösta Lundell visade sig vara ganska så besvärligt.



tisdag 12 augusti 2014

ISIS

Den här artikeln i Aftonbladet är så obehaglig så jag håller på att kräkas. En del av det obehagliga är att det finns en mängd detaljer i bakgrunden som jag önskar hade känts mer främmande.


söndag 10 augusti 2014

Går i cirklar

Mannen och jag ältar, funderar, försöker prata, försöker förstå varandra, skriker, kastar saker (han), gråter (jag). Vi älskar ju varandra (han älskar mej faktiskt ännu mer efter att han fick ett nytt mobilskal av mej idag), men det är så mycket som kommer emellan hela tiden. Andras val och åsikter. Omständigheter. Otur.

Men allt blir bättre med tiden, eller? Frågan är bara när. För tiden går, och det tycks hela tiden som om någon sitter och hittar på nya, jäkligt dåliga skämt. Är allt något sjukt jäkla test, eller? Och när får man veta om man har klarat testet, i så fall?

Jobbig dag idag igen, med andra ord. Men tack för att ni finns, alla fina vänner! Och tack kära make för att du finns, jag älskar dej! Och du kan få nya skal till din mobil varje dag om du vill!

Kärlek

Skjut mej

Vad är det som ger folk rätten att kommentera ens kropp? Detta gäller förstås oftast om man är smal, provocerande smal i folks ögon. Eller trött och ser sliten ut. Att man säger till folk att de är sjukligt feta är kanske mindre förekommande, men sker förstås det också.

Visst har det hänt att jag har fått kommentarer om min rundhet, men oftast av min dementa mormor, och då har jag valt att se det antingen som att hon inte känner igen mej (taskigt sagt ändå, förvisso), eller som ett uttryck för den gränslöshet som tyvärr ofta drabbar personer med demens eller demensliknande tillstånd, och försökt att inte ta åt mej de svidande kommentarerna.

Oftast är det dock att man är för smal, man får höra. Jag åtminstone. Av lite olika personer, nu och då, som tycker sig ha rätt att uttrycka sina åsikter om utseendet på min kropp.

Jag har större delen av mitt liv varit normalviktig, ibland på den lite smalare sidan. Efter graviditeten rasade kilona av mej, sannolikt delvis till följd av amning och påfrestningar av psykisk art, men också förmodligen till följd av en medicin jag äter. Ett år efter förlossningen hade jag ett BMI som klassificerades som "underviktig" och vägde ungefär lika mycket som när jag var 13 år gammal, och inte har varit i närheten att väga sedan dess.

Visst - trevligt att snabbt bli av med gravidkilona, jag klagar inte på det, och det är roligare att prova kläder utan putmage, de flesta kläder sitter ju trots allt snyggare på en smal kropp. Men samtidigt - detta är inte något jag har strävat efter. Alla muskler försvann, rynkor jag aldrig sett framträdde och hållningen ska vi inte ens tala om. Att jag någon gång skulle ha ägt ett par bröst ("bost", som Lilla A säger) kändes osannolikt. 10 år adderades till mitt utseende i ett trollslag.

Man kan gå ner i vikt av många orsaker som inte har ett dugg med vilja och hårt arbete - ämnesomsättningssjukdomar, cancer, depressioner, magproblem är några av dem. Och man kan vara nöjd med sin kropp eller inte alls nöjd. Oavsett vilket är det respektlöst att, utan eftertanke, kommentera någon annans utseende, på ett underförstått negativt sätt, särskilt om man inte har bakomliggande fakta.

Självklarheter och plattityder, kan det tyckas, men uppenbarligen inte. Kanske folk någonstans tycker att man inte borde bli sårad av att kallas smal, men det är egentligen inte det som är grejen. Låt för fan bara bli att ha åsikter! Eller ha det, men tala inte om dem för mej!

Och när nu Molly Sandén kastar kläderna för att "göra en markering mot vikthetsen hon upplever", och som en reaktion mot att hon kallats fet och äcklig känner jag bara att jag vill kräkas! Vad är det med vårt samhälle när man är tvungen att visa sig naken i alla medier man kan komma på så fort man vill uppnå något? Och vem med låg självkänsla kan det rimligtvis hjälpa att en ung, snygg och hyfsat smal tjej poserar naken?! Inte fan känner jag mej snyggare och bättre iallafall!

Och bekräftelse så det heter duga blev iallafall resultatet, av Aftonbladet att döma, samtidigt som artisten "blir rörd av att tänka att det finns så mycket fina människor därute med vettiga åsikter kring den här jäkla utseendehetsen". Som hon nu själv understöder. Vilken ironi.

lördag 9 augusti 2014

Denna dagen - ett liv?

Jag vaknade imorse med en tung ångestfilt över mej, och lyckades inte lyfta bort den under dagen heller. Den senaste veckans händelser (som jag inte orkar skriva om just nu) har hunnit ikapp mej, och tillsammans med allt det gamla blev det lite för tungt att bära. 

"Du är vacker", säger min man till mej. Men jag känner mej som skit, med mina rödgråtna, svullna ögon och mitt risiga hår. Jag - en polerad bajskorv. Men jag luktar iallafall gott, fortsätter han. 

Och nej, jag orkar inte prata om hur jag förväntas vara så förbannat politiskt korrekt och storsint. Jag orkar inte ha någon förståelse, låt mej bara få vara ledsen och sörja över mitt ett tag. 

Vi slutade iallafall dagen på ett väldigt trevligt födelsedagskalas. Det är bra att tvinga sig utanför dörren också, även om det tar emot. Nu ska bajskorven sova skönhetssömn och hoppas på förnyad energi tills imorgon. 

fredag 8 augusti 2014

Immunitet, my ass!!

Varför ska just mitt stackars barn få höstblåsor TVÅ gånger, när man normalt blir immun efter att ha haft det?!! Det är ju inte allt för länge sedan hon hade blåsor på både händer, fötter, knän, underliv och jag initialt var benägen att skylla på byte av blöjfabrikat innan jag fick ge mej.

Nej, Bitterfittan konstaterar surt att vi har med vår vanliga "otur" att göra. Det stackars barnet har återigen blåsor på samma ställen som förra gången, och nu även inne i munnen. Hon verkar dock relativt glad och äter sin gröt med god aptit, men borsta tänderna ville hon inte ikväll. Stackars liten...


tisdag 5 augusti 2014

Rörd med klump i halsen

All omtanke och all hjälp som erbjuds i samband med skogsbranden i Sala-trakten gör mej alldeles rörd. Mitt hårda, cyniska hjärta mjuknar och någonstans väcks en tro på mänskligheten. 

Det finns folk som ställer upp, som osjälviskt ger av sig och sin tid när det väl behövs. Allt kanske inte är skit ändå,

Hälsn. Bitterfittan

måndag 4 augusti 2014

Sjuka och miserabla

Mannen har åkt på inflammation i armbågen, som nuförtiden ser ut som en knallröd pingisboll, och han är därför sjukskriven den här veckan. Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, då han efter att ha varit föräldraledig 5 månader verkligen var taggad inför att börja jobba igen.

Själv är jag inte heller riktigt på banan, så vi försöker samsas hemma och fokusera på det som är viktigt i livet. Vilket inte är så jäkla lätt, då den här förbannade hettan förstör all normal hjärnverksamhet. Men man får ju inte klaga på värmen, så nu säger jag inget mer.

söndag 3 augusti 2014

Tänk vad mycket lättare

...saker och ting kunde vara om vi pratade med varandra. Om vi kunde kommunicera öppet och ärligt, berätta hur vi känner och tänker, om hur saker påverkar oss och hur vi ser på situationer händelser, och hur vi ser på framtiden. 

Om vi kunde prata med varann så att vi förstår varann och kunde mötas någonstans i våra känslor och tankar. Och respektera varandras upplevelser och varandras ångest. 

Istället slänger vi ur oss anklagelser, vi vänder ryggen till istället för att försöka mötas och vi sopar jobbiga saker under den där mattan, som bara blir knöligare och knöligare, och mer och mer obekväm. 

Vi sårar varann, och vi tror att vi vet hur andra tänker och mår, men vi vågar egentligen inte fråga. Vi utgår från oss själva som referens för vi orkar inte mötas där den andra befinner sig. Och vi tror att vår sanning är den enda rätta, istället för att fråga vad vi kan göra för att hjälpa varandra genom svårigheterna. 

Varför är det så svårt att vara människa och varför är det så svårt att se utanför sina egna ramar för ett ögonblick?

Jag vet att ni är många som läser det jag skriver. Många som känner oss och kanske har ett vagt hum om vad vi går igenom, och andra som vet precis vad det är som händer. Det är också många som läser av nyfikenhet, men aldrig en enda gång har frågat hur vi mår. Hur orkar vi genom vardagen? Hur sover vi om nätterna? Och det gör mej väldigt ledsen. Och faktiskt sugen på att sluta skriva. 

fredag 1 augusti 2014

När ska vi någongång få ordning

...på läggdagstiderna? Det blev en sen kväll för Lilla A igen, men vad gör man när man har finfrämmande och kvällen ser ut så här?