onsdag 11 juli 2012

Tjugotredje veckan

Idag är vi vecka 22 + 0, d v s vi går in i den 23:e graviditetsveckan. I 20 veckor har jag nu kräkts dagligen. Det här med att vara gravid tycks inte vara något för min kropp. Innan jag befann mej i det här tillståndet trodde jag i min naivitet att jag, som hyfsat frisk och i någorlunda bra form skulle fixa att vara gravid utan några större men. Lite tung och tjock kanske, men inte direkt några andra besvär. Jag såg fram för mej hur jag skulle skutta runt, pigg och fräsch med en gullig liten mage.

Det där har jag fått äta upp. Min kropp trivs definitivt inte som gravid. Förutom dagliga kräkningar och frekvent illamående springer jag på toa och kissar stup i kvarten, det sliter och drar och gör ont i magen. Redan efter någon vecka försvann allt vad kondition hette, och eftersom jag p g a illamående inte har kunnat träna på 4 månader har jag nu heller inga muskler, för att inte tala om bukmusklerna som separerades redan i v 15, vilket leder till att magen får en väldigt lustig strutliknande form vid minsta spänning. Halsbränna visste jag knappt vad det var förut, inte obstipation heller. Fötterna värker, ryggen blir trött, jag gråter när jag tittar på nyheterna, får blodtrycksfall på stan, har hjärtklappning och tycker att mitt älskade kaffe smakar skit. Och värre lär det bli. Det är ju som sagt några veckor kvar, och jag minskar inte i storlek.

För att inte tala om det psykiska. Att vara en hormonhäxa är inte särskilt charmerande, och jag har ständigt dåligt samvete gentemot S, som får stå ut med ömsom gråtattacker, ömsom utskällningar. Stabilt liksom. Att dessutom gå hemma hela dagarna medför att man har väldigt mycket tid att fundera. Man kan noja upp sig över allt mellan himmel och jord. Dels hinner man verkligen känna alla kroppsliga symtom, och dels hinner man också fundera över vad de kan innebära (telefonnumret till barnmorskan är inprogrammerat som favorit på mobilen och sannolikheten för att man ska föda fram ett friskt barn känns ibland mikroskopisk).

Emellanåt kommer också insikten att livet aldrig någonsin kommer att bli som förut. Jag som har varit mån om min frihet och fria vilja, har ofta kunnat vara ganska impulsiv och fatta spontana beslut, en fullblodsegoist ibland. Nu är det slut på det. Den här konstiga, obekanta oron man bär inom sej kommer att vara ens följeslagare, inte bara de närmaste 18 åren har jag förstått, utan resten av ens liv. Jag själv och mitt välbefinnande kommer inte att vara mitt prio ett längre.

Omvälvande och skrämmande, men samtidigt är det också otroligt roligt! Och jag är ju glad åt min lilla mage, där lillfisen röjer runt som en galning på kvällarna, och håller mej vaken. Även S kan känna sparkarna, och ibland sparkar han/hon (hen) så hårt så det känns som om min navel ska gå sönder inifrån. Jag blir lika förvånad varje gång jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster, och undrar för ett ögonblick vem den där gravida kvinnan som går bredvid min sambo är.



Edit: Jag glömde gnälla över det supersexiga munsåret som har halkat ner på min haka och befunnit sig där mer eller mindre konstant i 22 veckor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar