söndag 29 juli 2012

Söndagsångest

Jag tycker inte om söndagar, har alltid tyckt illa om söndagar, trots att jag är söndagsbarn och allt. Jag vet inte riktigt varför, det är den där tomma, tysta känslan av att klockan går långsamt, allt står stilla och ingenting händer. Jag är mycket medveten om att detta sitter i mitt huvud, inte desto mindre tycker jag illa om söndagar för det. Söndagar är som lappsjuka. Och Uppsala i juli kan ibland kännas som en enda lång lappsjukesöndag. Att vara sjukskriven och ensam hemma i Uppsala en söndag i juli är en lååååång söndag.

Jag vet att jag ältar och tycker synd om mej själv nu, men detta är mitt forum för det. Jag vet också att om jag skulle ta mej i kragen och "tänka lite KBT" så skulle jag ta mig för att göra något och därmed bryta känslan av tristess och grå ångest.

Dagen började med att jag sov för länge, och vaknade därefter aldrig riktigt till. Kylen gapar tom, och jag åt en sen frukost bestående av gröt med mjölk som sett bäst-före-datum för länge sen. Blev plötsligt sugen på kaffe, som jag sedan kräktes upp. Gjorde ett halvhjärtat försök att ringa några vänner utan att få svar, när illamåendet släppt. Har suttit och läst lite, först en halvdålig bok och sedan om andras, mycket mer spännande liv, på olika bloggar. Nu börjar fantasin ta slut. Jävla söndag.

Kanske dags att ta tag i sitt liv. Ett varv genom duschen och sedan en tur till affären. Japp. Så får det bli. Imorgon är det måndag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar