måndag 9 juli 2012

Ännu ett kräk- och bitterhetsinlägg

Med risk för att bli tjatig kommer jag nu att gnälla ytterligare lite om hur illa jag mår. Det är märkligt det här med hur jag på något sätt verkar kunna hålla mej ett tag för att göra saker, åka iväg på ärenden o s v för att sedan få igen det senare. Det verkar som om summan av kräkningar/illamående måste bli konstant.

Igår kom jag hem efter en rätt så bra helg ur kräksynpunkt, för att sedan straffas med att kräkas hysteriskt igår kväll, ur både näsa och mun (salami smakar verkligen vidrigt på vägen upp!). Gråtande och ulkande talade jag om för S vad jag tycker om min situation. Också idag har jag mått illa så gott som hela dagen hittills.

Även katten Fröding kräktes nyss, och snabb som en kobra kastade jag mej fram och lyckades rädda min vita vardagsrumsmatta. Jag skulle bli mycket förvånad om också han var gravid, eftersom nämnda katt är en 15 år gammal, kastrerad innekatt av hankön. Han sympatiserar nog bara med mej, eftersom han är så klok och omtänksam. Alternativt har han smakat på någon växt på balkongen.

Under de 4 månader jag har ägnat mej åt att spy dagligen har illamåendet dock ändrat karaktär. Från att ha blivit illamående av allehanda smaker och dofter och haft ett luktsinne som ett tryffelsvin (jag började gråta när S stekte bacon, och ajvar-sås kommer jag förmodligen aldrig att äta mer i hela mitt liv), mår jag nu illa och blir kräkfärdig utan att egentligen följa några specifika regler. Det finns dock ett fåtal dofter som fortfarande får mej att vända ut och in på magsäcken; kattmatsandedräkt, lökandedräkt och lukten av gammal fylla bl a.

Kattmatsandederäkten står Fröding för (tur att det inte är S, då hade det blivit mycket jobbigt). Vid ett par tillfällen har jag fått rusa till toaletten efter att ja fått ett utdraget "Mjaaaaauuuuu!" i ansiktet. Tur att han inte förstår att ta illa vid sig. Å andra sidan förstår han inte vikten av munhygien heller. Samt att hans intimhygien sköts med munnen.

Lökandedräkten är sambons gebit. Det tycks vara mycket svårt att sluta löka, finns det någon form av lökavvänjningsmedel måntro? Jag antar återigen tryffelsvinets gestalt och kan sniffa mej till lök som ätits för flera dagar sedan. S ser frågande och olycklig ut när jag ställer honom mot väggen och frågar ut honom om han stoppat i sig denna numera hatade grönsak, tills han kommer på att han ätit soppa eller sås med någon lökstrimla i på jobbet flera dagar tidigare. Jag kan känna lökdoft i stora folksamlingar, och om S ätit lök sover vi så långt i från varandra som dubbelsängen tillåter, medan han andas genom täcket. Doften av gammal fylla behöver jag tack och lov inte känna så ofta.

Dagens enda planerade programpunkt var att ta cykeln och åka iväg för att mata hungriga katter i Tunabackar, men då regnet för närvarande öser ner ägnar jag en stund till åt att vältra mej i min bitterhet och känna efter hur illa jag mår.

2 kommentarer:

  1. Lycka är att sluta löka!
    //S

    SvaraRadera
  2. Ja, visst vore det underbart :-)

    SvaraRadera