På vägen i bilen pratade vi om att det hade varit lugnt på familjefronten ett tag och undrade om det var för att vi inte hört något eller om det verkligen var problemfritt. Min kära sambo har ett liv innan mej, och det spökar rätt ofta. Nu brukar jag inte skriva så mycket om det av respekt för inblandade, men respekt är inte direkt något som karakteriserar det bemötande han får gång på gång av "spökena". Eller, singular är väl det som gäller, om man ska vara korrekt.
Så fuck respekten! Jag är så j-kla less på alla lögner, undanhållande av information, imbecillt beteende, anklagelser osv. Vi hann nämligen inte vara på plats någon längre stund före det visade sig att "lugnet" bara var en fasad. Bakom kulisserna visade sig en verklighet som i vanlig ordning får en att häpna.
Varför blir jag ens förvånad? Egentligen borde jag vid det här laget ha lärt mig att inte förvånas, men när vuxna människor (spöken) beter sig som barn, och det finns barn som visar bättre omdöme än det vi ser, blir jag mörkrädd.
Okej, jag märker att jag är jobbigt kryptisk igen. Kanske jag försöker visa någon form av respekt, samtidigt som jag skriver av mej min frustration. Det funkar inte så bra märker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar