Sommarfunderingar

Sambon sista semester-/föräldraledighetsdag idag (ja, vi hör till de där typiska svenska familjerna där papporna tar sin  föräldraledighet i juli, och ja, jag skulle gärna vara så egoistisk att jag skulle sno åt mej hela föräldraledigheten själv, eftersom jag tycker att det är så fett najs att inte behöva jobba! Sug på den!!) (Fast jag är ju godhjärtad också, och så tycker jag ju att Lilla A ska få hänga med sin pappa och bla bla bla, jämställdhet osv osv. Men jag vill ändå slippa jobba, för jag har ingen lust!)

Jäklar, jag hör ju hur min argumentation ovan påminner om 15-åringens när hon inte ville sommarjobba. "Jag har ingen lust, jag vill hellre sola och bada!" No shit, det vill jag också!

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta hur snabbt sommaren har gått, och hur sorgligt det känns att ledigheten är över (nu måste jag t ex ta alla tidiga morgnar själv). Imorgon försvinner S iväg på ett 24-timmars arbetspass, och det blir väldigt tydligt att vardagen närmar sig. En vardag, som för mej som föräldraledig, består av hushållsarbete och matlagning som jag ändå aldrig hinner med.

Samtidigt ska det bli lite skönt med lite mer rutiner (måste köpa en kalender imorgon), som skola för teensen och att varannan-helgumgänget drar igång igen. Jag skulle vilja börja sjunga i kör till hösten, men blir alltid så självförtroendeknäckt och mesig när det är dags, så jag fegar ur och vågar inte gå på antagningsproven. Kanske den här gången. Träningen ska iallafall dra igång.

Jag älskar sommaren, men eftersom jag lätt blir lite för intensiv i det jag företar mej brukar jag tycka att det är rätt skönt när hösten kommer och det blir vardag igen. Och nu är det ju inte riktigt slut ännu. Det är ju faktiskt ett par veckor kvar, och en massa lediga dagar, som ju brandmän har. Med fint väder, förstås.

 Kvällspromenad i sommarvärmen i förrgår

Lilla A och jag vilar oss i form