Det 173:e (typ) inlägget om sömn. Eller om bristen på den samma.

Den lilla skrutten har haft en gnällig dag idag. Hon vaknade tidigt, var jättetrött men vägrade somna om och skrek hellre. Osmart kan man ju tycka. Mamman har också varit jättetrött idag, och skulle gärna skrikit lite hon med, men ännu hellre sova. Men nu är det ju inte jag som bestämmer över sovtiderna i det här hushållet längre.

Fast ja, till viss del gör jag väl kanske det. Vi har ju fastnat i nattamningsträsket, och nu har Lilla A haft ett par sämre nätter, då hon har vaknat ett par-tre gånger och velat äta. Jag vet ju att hon inte ska behöva äta på nätterna, men jag har varit för trött för att orka ta den striden, då jag vet att det kommer att bli ett par jobbiga nätter när det är dags.

Dessutom skulle hon kanske kunna flytta till eget rum för att underlätta avvänjningen, men nu har vi bara ett sovrum till, och det används även av tonåringarna varannan helg, och av eventuella gäster. Vi skulle behöva flytta. Om inte annat för att Lilla A ska sluta äta på nätterna (vi var faktiskt på ett par visningar i början av veckan, men inget av husen var vårt drömhus, varken ur avvänjningssynpunkt eller bara så där).

Till synes på bra humör. Fejk.

Igår träffade vi föräldragruppen för första gången sedan i juni. Först på utbildning i barnsäkerhet och sedan lunch i stadsparken. Jättekul att se hur alla bebisar vuxit, och jämföra färdigheter och storlekar. Och antal timmar nattsömn förstås. 

Vi har det egentligen ganska bra, när man hör hur andra har det. Men inte kände jag mej piggare för det, trots att någon annans unge vaknar med en timmes mellanrum, alltså. Jag hoppas bara att Lilla A inte hörde det och fick några tips.