fredag 27 september 2013

Bostadstjat

Här i vår lägenhet avlöser besöken varann. Förra helgen vännen C med dotter, sedan lillebror och idag kom svärisarna och S äldsta arvsmassa. Jag älskar besök, men jag älskar också tid för mej själv. Jag älskar min alldeles egna lägenhet, men skulle säkert älska att äga ett hus med min älskade sambo också.

Varför ska det vara så svårt att bestämma sig? Jag både vill och vill inte flytta. Vi bor jättefint, centralt och nära till allt, men samtidigt skulle det ju vara så skönt med lite fler sovrum, uteplats och framförallt ett gemensamt hem.

Vi har hunnit titta på ett antal hus, och i helgen är det dags igen. S är för tillfället mer taggad än jag. Just nu känner jag att det står mej upp i halsen, men det tillståndet varierar lite. Det som stressar och irriterar mej just nu (förutom att jag rent allmänt tycker att det händer lite för mycket som jag inte kan påverka i mitt liv) är alla dessa käcka mäklare.

Varje gång man går på en visning måste man uppge namn och telefonnummer. Ibland har vi skrivit mina uppgifter, ibland sambons. Efter att ha gått på visningar från och till i drygt ett års tid har  vi hunnit uppge våra telefonnummer väldigt många gånger. Och pratat i telefon med diverse mäklare ännu fler gånger.

Faktum är ett en del mäklare är mer envetna än den ivrigaste telefonförsäljare. De ger aldrig upp, de ringer vid okristliga tidpunkter och tjatar, tjatar, tjatar. De vill så väldigt gärna sälja min lägenhet, och de ger sig inte. "Du måste ju föööörbereda dej", "vi kommer gäääääärna hem och tittar, och det kostar absolut ingenting", bla bla bla.

Tyvärr får det här motsatt effekt på mej. Likt en semestersvensk (eller ålänning)  i Turkiet blir jag inte särskilt sugen på att göra affärer av tjat. Jag är allergisk mot tjat. Jag blir sjuk av tjat. "Hello lady, special price, just for youuuu!"

Nej, kära vänner och mäklare. Vi får allt trängas i lägenheten ett tag till verkar det som, för jag blir bara obstinat av det här tugget. Med hjärterum och stjärterum och allt det där kanske vi står ut ett tag till. Snart kanske drömboendet dyker upp, lugnt, fint och tjatlöst.

2 kommentarer:

  1. Ja, det är så tjatigt! Vi kollade i två år innan vi köpte detta radhus. Jätteskönt att slippa det där. Tyckte att det var kul i några månader, men... Ibland när mäklaren ringde upp mindes jag inte ens längre vilket objekt det handlade om eftersom vi hade kollat på så många samma helg. Skönt att slippa budgivning oxå med fast pris. Å andra sidan vet vi knappt vad vi köper, mer än vad vi sett på några få bilder... Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag köpte lägenheten vi bor i som nyproduktion, och det var jätteskönt. Jag håller med det där om att man inte ens har koll på vilket hus de ringer om. Och när man är på visningen minns man inte vad man läst på om huset. Nyproduktion av radhus känns faktiskt inte som en så dum idé. Hoppas att det dyker upp något lämpligt här, jag skulle faktiskt kunna tänka mej den lösningen.

      Radera