Sover sött

"Ikväll lägger vi oss tidigt med varsin bok", sa S och jag igår kväll, trötta efter en jobbig natt med gnälligt barn. Och en jobbigt dag också, gnälligt barn för min del, gnälliga kollegor för hans del. Nej, så illa var det kanske inte, men vi längtade verkligen efter sängen, båda två.

Lilla A somnar oftast ganska snabbt, och sover för det mesta rätt så bra. Nu när hon har varit sjuk har hon vaknat och gråtit en hel del, men somnat snabbt på kvällen eftersom hon varit helt utmattad. Igår vet jag inte vad som gick fel, men någon mysig kväll med varsinn bok blev det iallafall inte. Istället skrek vårt barn i tre timmar, och vägrade sova.

Vi nattade i skift, med öronproppar. Vi släckte lampor, tände, vaggade, läste böcker, lät henne sitta uppe, lät henne ligga i vår säng osv osv, utan någon större framgång. Däremot blev vi mer och mer irriterade.

Jag konstaterade också snabbt att det är en evinnerlig tur att de här kvällarna inträffar så pass sällan som de gör. Det här var också första gången på nästan ett år som hon har skrikit så länge i streck. Vår relation hade aldrig klarat sådana här kvällar flera gånger i veckan.

Hur gör man för att inte bryta ihop? Mörda sin partner? Kasta ut sitt barn? En stor eloge till alla kolikbarnsföräldrar. Jag vet inte om jag vågar skaffa fler barn nu, när jag fick se en skymt av många andras verklighet.

Men ikväll råder lugnet igen. Barnet sover så sött, med hela tummen långt inne i munnen, och hon ser så liten, söt och oskyldig ut att jag nästan inte kan förstå det jag skrev nyss.