S äldsta dotter har ett handikapp, något jag har berört tidigare i bloggen. Att åka lokaltrafik är t ex inte jättelätt för henne, trots att hon känner till sin hembygd och har åkt buss i många år. Igår skulle hon åka hemifrån sig till farmor och farfar, drygt en mil bort.
Av någon anledning klev hon på fel buss, och frågade dessutom busschauffören om bussen gick till en destination som inte var dit hon skulle åka. Ibland är det lite svårt att hänga med i resonemangen, och att hon dessutom har svårt att redogöra för saker och ting gör att situationerna som återges ibland blir väldigt diffusa för oss.
För det mesta reder ju allting upp sig på något sätt, och det är också viktigt för henne att få träna sig i att klara av de här situationerna på egen hand, för att lära sig att bli mer självständig. Därför försöker S uppmuntra henne att åka så mycket som möjligt på egen hand.
Igår blev det iallafall väldigt svårt att hålla sig för skratt då hon berättade att hon hade tagit fel buss, och åkt runt i utkanterna av Avesta och kollat in kommunens landsbygd i två timmar innan hon slutligen kom fram. S skrattade så han nästan grät i telefonen, och som tur var tog också hon det på rätt sätt, och skrattade själv åt sin fadäs.
Det finns ju förmodligen roligare saker att ägna en lördagseftermiddag åt än att kolla in bussens inredning, chaufförens nacke och rumpmasarnas obygd i 120 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar