Skador, sjukdomar och annat elände

Igår när jag stakade mej hem på stigen genom skogen efter att ha åkt skidor blev jag attackerad av en hund. En dam med ett barn på pulka, mobiltelefonen fastvuxen vid örat och en rätt stor hund av spanieltyp upptog stigen där jag skulle fram.


Hon pratade engagerat i sin fastvuxna mobil, och hörde först inte att jag kom efter henne. Jag tog ingen stress eftersom jag var ganska trött efter åkturen och gärna kunde ta det lite lugnt en stund. Plötsligt fick hon då syn på mej, och skulle släppa förbi mej på stigen, samtidigt som hon försökte kalla/hala in sin motsträviga hund.

Hunden var inte alls intresserad av henne, den tyckte det var jättekul med en främmande person på skidor och hoppade på mej. Damen försökte, fortfarande med mobilen fastvuxen, få kontroll på sin hund, utan större framgång. Hunden hoppade ömsom upp på mej, ömsom bet den i min handske, mina stavar och i mitt byxben.

Nu är jag inte hundrädd, och inte någon hundmotståndare heller, även om det kan låta så ibland. Faktum är att jag egentligen gillar hundar, och gärna skulle kunna ha en själv, om jag hade tid. Men jag avstår, för jag har inte tid. Och det är när man inte har tid, engagemang eller förstånd som det blir så här, att ens hund attackerar folk som passerar.

Och det här gör mej skitförbannad! Jag hade god lust att smälla till hundj-veln över nosen med staven, dels för att den skulle släppa mej, men också lära sig att låta bli att göra så i framtiden. Nästa gång kanske det är en hundrädd person, eller ett barn - kanske mitt barn, som blir påhoppat och bitet.

Men jag fegade, jag tänkte att damen i andra änden av kopplet kanske var en granne, ordföranden i vår samfällighetsförening eller något annat obekvämt. Jag sa alltså ingenting, bara åkte vidare, när hunden äntligen hade släppt taget om mitt byxben.

Och mobiltelefonen måste verkligen ha varit fastvuxen i örat, för inte ett "ursäkta" eller ens ett "ojdå", fick jag. Hon bara pratade vidare med någon som tydligen var värd mer uppmärksamhet medan hennes hund höll på tugga i sig hennes granne.

Så med bara ett ben tar jag nu hand om min sjuke make, som har drabbats av något så orättvist och handikappande som en svår mancold. Det är osäkert om han överlever natten, han orkar knappt tala längre, och hans bleka kallsvettiga lekamen är endast en skugga av hans forna jag. Jag måste alltså omedelbart återgå till livsuppehållande sysslor, och återkommer i mindre allvarligare frågor, såsom attackerande hundar och liknande, någon annan dag.