Jag läste ett inspirerande blogginlägg av min bloggvän Marianne (hon har lösenordsskyddad blogg men kanske delar med sig om ni ber snällt). Hon skriver om hur hon blir galen av irritation på sin sambos språkfel, bl a på att han säger "vikna" istället för "vilka" och hur dottern, 2 år, nu har börjat säga likadant.
Alla som känner mej vet att jag är en språkpolis av rang (var jag har ärvt det ifrån var ganska uppenbart på släktträffen i helgen, och jag vill minnas att min far var om möjligt ännu värre). Stackars S är dödstrött på att jag hela tiden kommenterar saker han säger, men det är som en sjukdom, jag kan inte låta bli (ungefär som att pilla på en sårskorpa eller på Lilla A:s skorv i hårbotten).
Dyslektiker är ursäktade och dialekter tycker jag bara är fascinerande. Det är endast felsägningar av ord, sammanblandningar av uttryck (t ex "det spelar ingen betydelse"), särskrivningar, mellanslag före frågetecken, överdriven användning av ordet "så", felaktig användning av de/dem och felstavningar på officiella anslag som gör mej galen. Ja just det, uttryck som "min käre mor" (är din mor en man?), epedemi och "jag sitter vid datan" kan också få det att krypa i kroppen på mej. Och om man väljer att beskriva sin huvudvärk som "spännande" kanske man har ett ganska ointressant liv för övrigt.
Om Lilla A plockar upp något av nyss nämnda språkfel kommer "världen aldrig att ha varit närmare undergång", för att citera Marianne. Men idag var jag snäll och sa ingenting när min sambo pratade om att han skulle "legimitera sig". Jag skriver det här istället.
Åh, vad jag känner igen mig i det där... Positivt?
SvaraRaderaJa alltså fan vad folk kan vara jobbiga!! :)
SvaraRaderaVet inte om det är positivt ;-) Det är iaf jäkligt irriterande.
SvaraRaderaSåndär är jag också! Ibland tänker jag att jag har någon sorts omvänd dyslexi, för det är nästan som att eventuella skrivfel hoppar upp från papperet, jag ser liksom dem innan jag ser själva texten ibland. (Finns antagligen någon diagnos för det också...)
SvaraRaderaEn grej som stör mig fruktansvärt är folk som inte kan skilja på hans/hennes och sin. "Han ringde till hans mamma". Ursäkta, vems mamma liksom? För att inte tala om uttrycket "ta tillvara på". Ååååh, jag blir riktigt uppretad nu bara av att tänka på det, känner jag. Bäst att inte fundera mer på saken, kanske. :)
P.S. Vilken ångest man får att man ska råka göra något stavfel när man skriver en sådan här kommentar, förresten. :)
Usch ja, faran med att raljera på det här sättet är att när man väl själv skriver fel får man äta upp det i all evighet.
SvaraRaderaEn annan grej som förresten gör mej vansinnig är när folk säger "situationstecken". Vad då för situation??
Jag förstår dig fullständigt och håller verkligen med. Jag är övertygad om att det handlar om ren lättja eller slöhet. Folk orkar inte skärpa till sig och det är väldigt svagt av dem!
SvaraRadera