Fisen does thoraxiva

Nu har jag jobbat mina 4 timmar. Jag var skitnervös innan, jag åkte iväg hemifrån i god tid och provade kläder. Det var inga större problem, och jag kom också in i mitt omklädningsskåp. Dock saknades det personal på avdelningen, och när jag förstod att jag på något sätt räknades som resurs, och att den jag skulle gå dubbelt med inte hade fått information om att det var min första dag, att jag bara skulle jobba 4 timmar, och inte ha eget ansvar för någon patient började jag känna mej olycklig och tänkte att det aldrig skulle fungera.

Men dels har jag väl mål i mun, och dels, efter att ha känt mej helt dum i huvudet och oförmögen att dra upp ett enda läkemedel, började det småningom släppa. Jag kan absolut inte säga att jag hade koll, eller att jag hade något slags helheltsöverblick, men det kändes i alla fall betydligt bättre, och inte alls hopplöst som först.

Summeringen får bli att även om jag kanske inte kommer att åstadkomma jättemycket på jobbet, så var det en otrolig egoboost att känna att självkänslan och självförtroendet sakta började återvända. Jag känner mej nästan normal! Mår just nu så mycket bättre psykiskt än vad jag har gjort på länge!

Men för att återgå till verkligheten, så är jag för ögonblicket såå jääkla trött! Mina fötter värker (fogarna har väl inte kommit igång ännu), huvudet gör ont och det allra första jag gjorde när jag kom in genom dörren här hemma var att styra stegen mot toaletten och kräkas. Jag konstaterade också att några tunga lyft ska jag inte ägna mej åt, jag fick sammandragningar direkt, och matavbrott är nödvändigt för att inte illamåendet ska ta över.

Hur som helst, trött och sliten, men i det stora hela nöjd. Nu ska jag avlida på soffan, imorgon är en ny dag!