måndag 20 oktober 2014

Mitt älskade barn

...och alla vi andra har haft en väldigt turbulent helg. Från förskolan rekommenderades det att vi skulle boka in så lite "extraordinärt" som möjligt under inskolningstiden, för att minska stressen. Där misslyckades vi grovt, kan jag ju säga.

I torsdags ramlade Lilla A:s mormor samt kusin med mamma in. Jättekul, och alldeles för länge sedan sist, men väldigt, väldigt intensivt. Kusinen är inte heller på topp p g a stora förändringar i familjen, så nätterna har varit oroliga.

På fredagen kom oplanerat en väldigt ledsen och uppriven storasyster till Lilla A, och stannade hela helgen. Lördagen åkte kusin med familj hem, jag jobbade och Lilla A med pappa och syster åkte till Dalarna till farmor och farfar.

Igår kväll var alla ledsna, utmattade och trötta, och bröt väl ihop i tur och ordning. Mannens 16-åriga dotter fick barn i fredags, och det sätter verkligen allas nerver på utsidan. Ett totalt känslokaos, och ett så fult bemötande som den äldsta dottern fick av sin mamma har jag sällan hört.

Det är för mej totalt obegripligt hur man kan utnyttja, och spela på sin utvecklingsstörda dotters känslor för sina egna syftens skull, och jag vet inte vad jag ska göra av min ångest som river i bröstkorgen. Jag anser att man inte ska hänga ut folk på det här sättet, men den här situationen är så totalt urspårad så all värdighet är lagd åt sidan. Jag hoppas faktiskt att berörda person läser detta, för det är så lågt så jag mår illa.

Och jag är så utmattad över att hela tiden behöva sopa upp spillrorna och försöka reparera situationer som är konsekvenser av andras dåliga val och beteende. Min man och jag är splittrade, och jag vet inte ens åt vilket håll vi stretar, för det är bara kaos inombords.

Lilla A gråter och klänger sig fast vid mina ben och vägrar släppa mej. När jag grät igår kväll torkade hon mina tårar med sin kanin. Hon blir stressad och olycklig när vi mår dåligt. Och idag hade jag för första gången en riktigt jobbig lämning på förskolan.

Hon vägrade släppa taget om mej, och jag lämnade ett barn som grät efter mamma. Samtidigt missade jag bussen, och så började det regna. När det väl kom en buss grät jag hela vägen hem.

5 kommentarer:

  1. Åh fy faaan. Nu gråter jag med. Jag känner ju inte dig och jag vet ju inte annat än det du skriver här, men fy vad jag känner med dig!
    Jag önskar och hoppas att det ska vända för er, livet ska fan inte suga så här hårt!!
    Stora varma kramar till er!

    SvaraRadera
  2. Men fy fan! Jag blir helt tårögd när jag läser din blogg. Det måste bli ett slut på ert elände snart. Jag fattar ju att jag inte kan hjälpa till med något, men jag hoppas att du finner någon slags klen tröst i att jag tänker på dig och skickar styrka.

    SvaraRadera
  3. Många stora varma styrkekramar, man blir så ledsen då man läser det du skriver :( Finner inga ord...

    SvaraRadera
  4. Tack för alla era fina kommentarer! Jag blir jätteglad när ni skriver!

    SvaraRadera