Sorgsen

I söndags för en vecka sedan kom vi hem från Turkiet. Från söndag till torsdag, då vi åkte till Finland, grät jag så mycket att jag fick sår och eksem under ögonen, och påsar stora som, ja påsar. Det är så mycket som är sorgligt, så mycket besvikelser och så mycket frustration. Hur blev det så här?

Begravningen av min farfar är nu över. Jag var så nervös på vägen dit att mina händer skakade, min mage var i uppror och jag slet sönder två par strumpbyxor när jag skulle byta om.

Vilket bemötande är det mest lämpliga när man under de här omständigheterna träffar dem som borde stå en närmast, men som lika gärna kunde ha befunnit sig på en annan planet halva ens liv? Och vad är det som gör att barnbarnen väljer att sitta var för sig, utspridda i kapellet, ensamma med sin sorg och sina känslor. Vad är det som gick så snett?

Jag åkte därifrån med blandade känslor. Sorg och ledsenhet. Min farfars långa liv är till ända. Det hör livet till, och han kände sig färdig. Jag sörjer också förlusten av min familj. Och tankarna snurrar i mitt huvud. Vad är min del? Varför blev det så här?  Samtidigt är jag så glad över värmen i min fasters familj, och hoppas verkligen att vi kan hålla kvar den kontakten.

Lilla A hann träffa sin gammelfarfar en gång, och det är jag glad för. Kanske är jag mest glad för att han hann träffa henne. När kyrkklockorna ringde sade hon "ping ping ping" med sin lilla röst och under flöjtsolot ackompanjerade hon med stark röst "Bä bä vita lamm", och fick då vänta utanför en stund.

Livet har ännu inte hunnit bli så komplicerat och komplext för hennes del. Vad jag önskar att hon ska få växa upp med tryggheten i att ha en familj. Och vad jag sörjer det att hennes familj inte är det trygga stabila som jag hade önskat.