Den svårköpta egentiden

Egentid. Det är den där lilla stunden på kvällen då man är skittrött och vet att man borde gå lägga sig, men istället sitter man och dumsurfar på datorn eller kollar Instagram i mobilen. Bara en liten stund, tänker man, för man är ju så svältfödd på den där tiden då man bara kan vara egoist och inte hela tiden behöver vara uppmärksam på vad bebis pysslar med.

Nu har bebisen i fråga börjat kryp-hasa sig runt också, vilket ställer ännu högre krav på uppmärksamheten. Som t ex idag när vi skulle gå ut och Lilla A låg på hallgolvet medan jag snabbt sprang in i badrummet för att hämta någon grej. När jag, ca en halv sekund senare, kom tillbaka till hallen hittade jag henne förnöjsamt slickande på barnvagnens framhjul. Vad det var kryddat med efter att ha rullat åtskilliga kilometer på Uppsalas knappast alltför rena trottoarer väljer jag att inte tänka på.

Det finns så många roliga bloggar jag skulle vilja följa, så mycket böcker jag skulle vilja läsa, så mycket nyheter jag känner att jag borde se, men egentiden är för kort. Idag har jag iallafall betalat räkningar, så nu kan jag med gott samvete sitta här en stund. Eller just det, sova var det ju. Imorgon kryper hon förmodligen ännu snabbare.