Överlever

En vecka har gått sedan föregående blogginlägg. Livet går vidare och jag har jobbat 1½ vecka nu. Imorgon är mitt sista dubbelgångspass, sedan är det köra solo som gäller. Det är två år sedan jag jobbade på riktigt, tre sedan jag var på den här arbetsplatsen, men någonstans långt inne i hjärnan tycks det finnas gammal kunskap lagrad, och den håller sakta på bryter sig fram till ytan.

Det är fascinerande hur hjärnan funkar (jaja, jag jobbar på neurointensiven, mycket snack om hjärnor där). Saker som jag inte har ägnat en tanke åt på evigheter ploppar plötsligt upp, och mitt i allt minns jag hur jag brukade göra när jag ställer in olika variabler på övervakningsutrustningen, blandar till läkemedel eller panikartat trycker på kaffemaskinen på morgonen.

Att jobba medför att man blir trött. Mycket trött. Men trött på ett annat sätt än när man umgås med en ettåring hela dagarna. Det kan även min make skriva under på, när han nu vandrar runt här hemma, hålögd och sliten av allt som sker omkring oss (som jag fortfarande inte kan skriva om) och trött av blöjbyten, tittutlekar, sandlådehäng och ständigt matkladd.

Jag tycker att det är jätteskönt att umgås med vuxna människor, få använda hjärnan till annat än att fundera över om det var hunden eller katten som säger MAOOO och framförallt att få stänga av de negativa och tunga tankarna en stund.

Och vi försöker stanna upp vid små viktiga saker som får oss att må bra. Som bilden på den här trappan.

Vårskor med färggranna skosnören

Världens gulligaste lilla tjej som provar badbyxor på huvudet. Gärna flera par åt gången.

Att vi gjorde så fantastiskt god sushi i helgen.

Att Lilla A också gjorde sin första tatuering i helgen. Ok, pappan tycker väl kanske inte direkt att det är något jättepositivt.

Att man kan vara ute utan de tjockaste vinterkläderna och utan att bli blöt. Vi kämpar vidare. Överlever på något sätt.