Det känns som om jag ska gå sönder. S är i Dalarna för diverse möten, och har Lilla A med sig. Vi har precis pratat i telefon. Den vidriga situationen vi hamnat i blir bara mer och mer absurd. Det känns som att jag ska explodera. Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor.
Imorgon ska jag jobba mitt första arbetspass själv, en kvällstur. Det är nästan så att jag hoppas på ett riktigt jävligt pass, med sjukt mycket att göra bara för att slippa tänka på den här mardrömmen.
Jag vaknar på nätterna och har kört in naglarna i handflatorna. Käkarna är ömma för att jag biter ihop så hårt, och täcket blött av svett. Och varje gång jag vaknar är drömmen ingen dröm, utan den nakna hårda verkligheten, som vi bara helt maktlöst kan beskåda, vad det verkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar