onsdag 12 mars 2014

Orkar inte

Ingen bra kväll. Det hade kunnat vara det, men ångesten maler i kroppen och känslorna tränger sig ut. Jag vill skrika bort det här gnagande, krypande obehaget som parasiterar mitt inre, men det hjälper ju inte. 

Hur mycket jag än gråter förändras ingenting. Jag lurar mina tankar och glömmer bort mej, tills insikten slår ner igen, och knockar mej till marken. 

Det är så lätt att hänge sig åt bitterhet, att ilskna till och gräma sig över andras val. Hur andras dåliga omdöme tvunget ska inverka på mitt liv och interferera med mina val och min tillvaro. 

Men det hjälper ju inte heller. Finns det något som hjälper? Inte ens att vara vuxen och rationell löser knuten i mitt bröst. Lyckan skrattar oss inte direkt i ansiktet, allt känns mest som ett ironiskt hånskratt istället. "Ni trodde inte att det kunde bli värre nu, men vänta bara...!"

Jag kanske borde grotta ner mej i Cullbergs kristeori, träna acceptans och mindfulness, försöka hitta små andningshål och vårda relationen med min man, men just nu vill jag bara skrika och gråta som ett barn. Kanske slå hårt på något. Och att någon ska hålla om mej och säga att allt kommer att ordna sig och bli bra. För jag klarar inte av att tänka det själv. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar