onsdag 22 maj 2013

Ambivalens

"Jag brukade vara ambivalent, men nu vet jag inte", läste jag någonstans, och det stämmer mycket mycket bra in på mej just nu. I evigheter, känns det som, har S och jag diskuterat huruvida vi ska flytta eller inte. Jag trivs väldigt bra i min lägenhet, och har bott här längre än någon annanstans i mitt rotlösa och rastlösa liv. Samtidigt förstår jag ju att han inte känner sig bekväm med att vara min "inneboende", och jag tycker också att det vore bra för vår relation att skaffa oss något gemensamt.

För det mesta har vi ganska bra med utrymme, men varannan helg bor S två tonåringar här, och tanken är väl att Lilla A småningom ska flytta ut ur vårt sovrum. Dessutom har vi väldigt dåligt med plats för farmödrar, mormödrar och andra släktingar och vänner som vill hälsa på oss.

Vi har diskuterat detta tusen gånger, och bestämt oss för olika lösningar ungefär lika många gånger. Senast för några veckor sedan bestämde vi oss för att ta semester från bostadsletandet fram till hösten, samtidigt som vi kom till beslutet att vi nog ska bo i lägenhet istället för hus, och sikta in oss på att bygga sommarstuga på Åland.

Detta var alltså vår plan fram till för tre dagar sedan, då vi av en slump fick syn på ett väldigt trevligt parhus som var till salu. Vi gick på två visningar, skaffade lånelöfte och har nu ägnat två dagar åt tvångsmässigt kontrollerande av mailen, och nervösa toalettbesök av ångestartad karaktär. Vi har nämligen budat, med hisnande summor. Jag trodde aldrig att vi skulle få ett så högt lånelöfte. Tyvärr var det fler än oss som också tyckte att huset var väldigt trevligt, och värt en massa pengar, så priset steg och steg och steg, till astronomiska nivåer.

S och jag tycks båda vara av ganska impulsiv karaktär, samtidigt som vi förstärker varandras beteende. Budgivingen har alltså gått till ungefär så här att vi har lagt ett bud, försökt enas om något tak, och sedan kontrollerat mailen ungefär var 5:e minut för att se om vi blir överbjudna. Jag har haft svår ångest varje gång vi lett budgivningen, och tänkt att det är alldeles för mycket pengar, vill jag verkligen ha hus, ska jag tvingas sälja min älskade lägenhet nu, är det ett bra område, vill jag verkligen lämna centrum osv osv.

Sedan ser jag att jag fått mail. Varje mail (från Lindex, min mamma, biblioteket eller Team Sportia) har fått mej att formligen kräkas av nervositet innan jag har hunnit öppna inboxen. När jag sedan sett att någon lagt ett högre bud än oss har jag återigen fått ångest, fast den här gången av motsatt karaktär; jag ville verkligen ha det där huset, gården var ju så fin, vi kommer aldrig att hitta något lika fint, det skulle ju vara så skönt att slippa renovering, osv osv.

Och så pratar S och jag ihop oss, bestämmer oss för att buda lite till, fast vi redan nått vårt tak, och sagt att vi ska ge oss. Bara ett till, sedan slutar vi, det blir ju inte så mycket dyrare månadskostnad. Ångest. Och så höjer vi vårt tak, och ger ett nytt bud. Och så ångest av den första typen igen. Ambivalens, var ordet.

Det var tur att vi hade planer för kvällen, annars hade vi aldrig gett oss. För det gjorde vi tillslut, vi drog oss ur affären. Och då hade jag ångest igen. Men nu är det så, nu får vi fatta ett nytt beslut angående vårt boende. Lägenhet? Radhus? Villa? Sommarstuga? Nu? I höst? Bo kvar så länge det går? Flytta från stan? Vad hände med sommarstugan?

Vi hinner vara ambivalenta många gånger ännu, vi har ju uppenbarligen ingen aning om vad vi vill.

Det här huset blev alltså inte vår framtida bostad. Jag tror jag ångrar mej. Eller jag vet inte. Kanske.

2 kommentarer:

  1. Jag och sambon gjorde precis tvärtom. Vi var överens om att det inte skulle flyttas till den enes eller andres hem utan skaffas gemensamt om vi alls skulle flytta ihop. Mitt i allt stod vi som husägare till ett gigantiskt hus mitt i Södersundaskogarna. När vi kom ut från budgivningen konstaterade vi lite generat att vi tydligen är ihop eftersom vi just köpt hus tillsammans. Hittills har det gått över förväntan och vi firar 3 år i huset i höst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Ja, man kanske bara ska slå till. Tiden går ju medan man funderar och försöker komma fram till något.

      Radera