I slowmotion ser jag hur det vassa hörnet tränger in genom huden i pannan och Gud vet hur långt in. Att vara neurokirurgisköterska med intensivvårdskompetens är INTE till någon fördel när det gäller att lugna nerverna i det här läget.
Termer som "impressionsfraktur" och "frontallobsskada" dyker upp, och jag tänker mej en person som aldrig kommer att utveckla mer än en 1 1/2-årings mentala förmåga. Sedan försöker jag lugna mej och låtsas att jag är en förälder som inte kan någonting om sjukvård, framförallt inte skallskador. Hur var det nu, det där med "sunt förnuft"?
Ett ganska litet sår (oklart hur djupt, dock), blöder inte särskilt mycket, inte mycket till bula att tala om, ett skrikande barn som lugnar sig rätt snabbt och vägrar låta mej trycka påsen med frysta ärtor mot pannan. När hon några minuter senare står och hoppar på golvet och vill att jag ska blåsa på hennes fot bestämmer jag mej för att det nog knappast är någon penetrerande skada eller kontusionsblödning, och tejpar såret.
Barnet är mest upprört över dessa "myror" (byrån) som gjort henne illa, och har nu istället hittat lådan där vi förvarar alla nycklar. Det betyder i sin tur att VI fr o m nu aldrig kommer att hitta några nycklar. Skallskadan verkar redan vara historia.
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar