lördag 30 november 2013

Ett år som gick

Vår Lilla A fyllde som sagt ett år för en dryg vecka sedan. Ett helt år har jag alltså hunnit vara mamma, och ett helt år har gått sedan jag låg på förlossningen och kände som att jag bara ville strunta i allting och gå därifrån.

Det har varit ett omtumlande år på många sätt. Först graviditets- och förlossningsdepression, säkert delvis till följd av mitt 9 månaders intensiva illamående. Att vara dödstrött men inte kunna sova. Sedan alla andra känslor i omställningen i att bli mamma.

När jag småningom landade i den rollen och började må bra, har den ena händelsen efter den andra avlöst varandra. Det har varit flera tråkiga sjukdomsbesked och kriser inom familjen, det har krånglat otroligt mycket med vårdnadsbiten kring S andra två barn, det har varit diverse olika tonårsproblem av olika allvarlighetsgrad och vi har sökt hjälp hos kommun och socialtjänst för att ta oss igenom problemen med näsan över vattenytan och förståndet (och relationen) i behåll.

Vi har också hunnit med två utlandsresor (förutom otaliga dagar på Åland), vi har gift oss, köpt hus och sålt min lägenhet. Innan 2013 är till ända ska vi också ha hunnit flytta. Dessutom har både S och jag bytt jobb (även om jag inte har börjat jobba än), S ena dotter har flyttat till internatboende i en annan stad och vi har tagit farväl av vår gamla älskade kattfarbror, som inte orkade längre.

Det sägs att ett par sådana stora livshändelser under samma år kan utlösa livskriser, depressioner eller liknande, och när man ser tillbaka på det som varit måste jag ändå utvärdera vår bedrift som att vi har klarat oss ganska bra. Jag ser dock framemot att Lilla A:s andra levnadsår ska präglas av mera lugn och stabilitet, om inte annat så för min mentala hälsa.

Just idag känns dock livet rätt så bra. S jobbar förvisso hela dygnet, vilket han gör en gång var 4:e vecka, och Lilla A och jag skrotar på för oss själva i lägenheten som till största delen är nerpackad i kartonger. Just nu sover hon, vi har varit ute på promenad i kylan, och jag trycker i mej pepparkakor för allt vad jag är värd. För jag måste väl vara värd en hel hög med pepparkakor efter att ha tagit mej igenom allt ovanstående, eller hur? Och så kan jag ju behöva boosta för att orka vara snäll om livet fortsätter att ge mej käftsmällar i samma takt också inkommande år.

Bröllopstårta

Ettåringen förbereder sig för att blåsa ut ljuset

2 kommentarer:

  1. Önskar dig ett betydligt lugnare år framöver. Precis som du skrev räcker det med en eller två av sakerna du nämnde för att utlösa allvarliga stressreaktioner, trots att många saker är positiva. Var rädd om dig och ta hand om dig! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag hoppas verkligen att det lugnar ner sig, känner att jag balanserar på gränsen för vad jag mäktar med ibland...

      Radera