tisdag 25 juni 2013

Kattmat

Jag och S är trötta. Trötta och slitna. Förutom att vi är relativt nyblivna småbarnsföräldrar brottas vi med en mängd omständigheter som jag inte velat skriva om, både för att vissa saker känns privat, och av hänsyn till de inblandade. Vi går iallafall runt och längtar efter gemensam ledighet och lugn och ro, samtidigt som vi har nerverna på utsidan.

Att ha nerverna på utsidan innebär att man lätt blir irriterad. Och att situationer som man kan irritera sig på uppstår lättare än vanligt (nu pratar jag om småsaker som t ex glömda prylar, kommunikationsproblem och missförstånd, tjafs om vem som ska göra vad, och vem som är tröttast och därmed har störst rätt till sovmorgon).

Igår på Coop började vi således gräla. Om en verkligt upprörande sak. S frågar mej en, i mitt tycke, idiotisk fråga: "Hur mycket kattmat behöver vi?" Som om jag besitter någon särskild kunskap om kattmatsåtgång som inte han har. Och jag vet ju inte heller hur länge katten kommer att leva, och äter gör den ju varje dag. Därför kunde jag inte svara på frågan.

Jag tyckte alltså att han kunde fatta beslutet angående hur många burkar Mjau som skulle läggas i kundvagnen utan att rådfråga mej, som plötsligt blev någon expert i ämnet. Och så blev jag jättesur, och undrade om jag var tvungen att fatta alla beslut i vår relation och han tyckte att jag överreagerade på en skitsak. Och sedan surade vi i flera timmar.


Idag har Fröding varit hos veterinären p g a sin klåda och viktnedgång. Man misstänker i första hand allergi, men det kan också röra sig om lever- eller njurproblem som gamla katter ofta får, eller struma. Hur som helst ska han nu äta specialfoder, så kattmatsburkarna som inhandlades igår och som gav upphov till en tillfällig svacka i vårt förhållande kommer nu att förbli oöppnade. Frågan om hur mycket kattmat vi behövde var alltså på ett sätt befogad. Synd att jag inte förstod det då bara...

1 kommentar:

  1. Jag förstod att frågan var relevant.
    /S

    SvaraRadera