torsdag 28 augusti 2014

Ont i magen?

Ett av mina mål med min KBT är att jag ska försöka lägga energi och fokus på saker som jag mår bra av, istället för att låta all energi gå åt till att älta allt tråkigt vi hamnat i. Det låter ju bra, men hur lätt är det?

I förrgår fick min man alltså ett telefonsamtal som påminde oss om att vi aldrig ska tro att vi kan få slappna av. Det gäller att vara på sin vakt, för detta elände kommer aldrig, aldrig att ta slut. Och återigen fick jag en sömnlös natt, innan en arbetsdag.

Hans dotter kommer alltså att få barn om ca 2 månader. Hon är 16 år. Och jag undrar när vår vardagsvokabulär kom att innehålla ord som knivslagsmål, hot, rättegång, uppehållstillstånd, socialtjänst osv.

Jag kan ärligt säga att situationen börjar kännas riktigt obehaglig, och att jag också börjar känna mej rädd. Rädd för min skull, rädd för min familjs skull, rädd för makens dotters skull (det har jag varit länge), och framförallt så fruktansvärt jävla rädd för detta ofödda barns skull. Trygg och säker uppväxtmiljö, eller?

Jag hade mina betänkligheter när jag gav mej in i en relation där det fanns barn med i bilden, men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mej att jag skulle hamna i det här! Mitt liv har blivit så bisarrt att jag tror att jag ska skriva en roman och bli rik. Och när jag berättar om min vardag på jobbet blir folk mållösa. Det kan inte vara sant att det är så här.

Lilla A hade ikväll på sig en pyjamaströja med spöken på, och sprang runt och ropade Buuuu, buuu! med mörk röst. Jag håller med, faktiskt.


Det finaste jag har - jag släpper er aldrig!


Stillsam acceptans är inte min starkaste gren


4 kommentarer:

  1. Jag skulle verkligen vilja kunna skriva något uppmuntrande och positivt men det hjälper inte er ett skit (lite som att sätta hjärtan på statusraden för att visa att jag inte tycker bröstcancer är något att hurra för). Jag vill ändå att du skall veta att jag tänker på er och hoppas och håller tummarna för att det skall få ett lyckligt slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad gulligt skrivet. Kanske jag skulle skapa någon trend på facebook med hjärtan, eller nåt annat (bajs?) som folk kan lägga på sina statusrader för att förbättra livet för folk med liknande dilemman som vi brottas med.
      Annars väntar jag helt enkelt på alla miljoner som jag kommer att dra in på min bok, och blir glad vid tanken på det ;-)
      Kram!

      Radera
  2. Nu har jag läst ikapp. Skulle jag vara en sån sort som skrev *styrkekram* skulle jag skickat ett par hundra.
    Men det är jag inte så jag säger bara håll ut, och fan vad jobbigt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och tur att du inte är en sån som skriver "styrkekram" ;-)

      Radera