Face your fears

heter det ju så fint. Det var vad Lilla A och jag bestämde oss för att göra igår när vi mer eller mindre spontant bokade en tågresa till Dalarna med två timmars mental förberedelsetid. Lilla A har aldrig åkt tåg, så hon var i och för sig lyckligt ovetande om vad som väntade. Jag hade däremot mina aningar, och var därför lite nervös.

Men, som sagt, man ska ju utmana sina rädslor, annars blir världen rätt liten, och en tågresa på 55 minuter med en knappt tre månaders bebis borde ju knappast vara hela världen, eller? Folk åker ju tåg hela tiden, utan att avlida.

För att krydda upp spänningen lite valde vi att förlägga tågresan till fredag eftermiddag, och välja ett tåg som alltid är fullsatt. Jag fegade dock lite genom att boka sittplatsbiljett och ursäktade mej med att det trots allt var barnvagn-på-tåg-premiär för mej.

Väl framme på stationen kände jag skräckens kalla kårar längs ryggraden när jag noterade mängden människor som skulle klämma in sig på samma tåg som vi. En omöjlighet enligt fysikens lagar, var mitt intryck. Jag fick syn på en kvinna med barnvagn och två barn och tyckte att hon såg oförsvarligt avslappnad ut, medan jag hysteriskt körde barnvagnen fram och tillbaka på perrongen med nervöst ryckiga rörelser, allt för att Lilla A inte skulle vakna.

Sen kom tåget. Med en gemensam rörelse förflyttades horden av människor mot ingångarna, och till min stora lycka fick jag syn på en konduktör i samma dörr som vi skulle in i. Jag antastade honom omedelbart med att fråga om assistans, och han ställde beredvilligt upp och lyfte in barnvagnen.

Sedan tog det stopp. Som en förstoppning värre än under graviditet. Eller något. Vi kom varken framåt eller bakåt och det var människor överallt. Jag blev tvungen att dissekera barnvagnen i molekyler och dumpade liggdel med nu vaket barn i armarna på den hjälpsamma konduktören.

Han tog det dock med ro och erbjöd sig att stå där och underhålla henne hela resan. Detta hade i och för sig varit tacknämligt, men nu hade vi ju våra sittplatser, som då visade sig vara belägna på två säten efter varann. Vad var tanken med det, kan man ju fråga sig? Skulle jag placera Lilla A ensam i sätet bakom mej?

Tack vare vår vänlige konduktör var snart hela vagnen engagerade i vårt sittplatsproblem, och efter några byten fick vi en stolsrad att klämma in oss och vagnens liggdel i, med fortfarande vaken, och märkligt nog, tyst bebis.

När detta bestyr var avklarat hade en tredjedel av resan passerat, och resten av färden var som en bit av en kaka, skulle man kunna uttrycka sig. Lilla A höll sig tyst och lugn, och väl framme mötte S upp och lyfte ut barnvagn, och jag kunde torka svetten ur pannan, sänka axlarna och äntligen andas ut ett stort andetag, eftersom jag då märkte att jag hållit andan i ca en timme.

Så nu är jag en erfarenhet rikare, en sittplatsbiljett fattigare och dessutom fick jag en minisemester i södra Dalarna. Men det kommer att dröja innan jag åker tåg ensam med barnvagn en fredag eftermiddag igen, hur utvecklande det än må vara.