Jag försökte, också i sedvanlig ordning, förhala min uppstigning och övertyga S om att jag var den tröttaste av oss båda. När vi båda är lediga bestämmer vi på förhand vem av oss som ska kliva upp, och idag hade vi sagt att vi skulle äta frukost tillsammans. Jag lyckades dock gnälla till mej några timmars frist medan min gode make bytte nattblöja på barnet och kokade kaffe.
Sju koppar kaffe senare var jag redo för veckans första slalomåkning för min del. Diverse magsjukor kom ju i vägen för tidigare tänkta alpina aktiviteter.
Inga skador blev det, och efter ett par timmar i backen lekte vi med Lilla A i lite mindre backar hemma på gården.
Någon gång efter middagen kom vi på den briljanta idén att åka hemåt i natt istället för att sitta i bilen hela morgondagen. Vi funderade fram och tillbaka en stund, vägde för- och nackdelar mot varann. Köra med vaket eller sovande barn t ex.
Nattlig körning, med (förhoppningsvis) sovande barn, vann argumentationen, och det är därför jag nu sitter och bloggar från mobilen någonstans strax söder om Hudiksvall och klockan börjar närma sig 01. Jag vill också förtydliga att det inte är jag som kör för närvarande.
Ja herregud, dessa morgnar... Jag får dåligt samvete för att Martin tar alla nätter. V brukar gå upp vid 5:30 och ganska ofta vara uppe ett varv på natten oxå. Gäsp... Känner mig ändå som den tröttaste jämt.
SvaraRadera