Provat på patientrollen, men skulle önska lite morfin

Idag har jag alltså prövat på patientrollen. Själva operationen gick väl rätt så bra, trots läskiga nålar och skalpeller. Jag tror att jag fick lite vena-cavasyndrom medan man sydde ihop resterna av min sargade tunga, så vi fick pausa lite medan jag kände mej svimfärdig ett tag. Det blödde också rätt mycket, så jag svalde en del blod och mådde illa, men slapp i alla fall kräkas. Jag såg att operatören hade blodstänk i ansiktet efteråt, och sugburken var också fylld (åtminstone delvis). Två veckor tar det tills jag får svaret på vad det var man skar bort.

Nu har jag SKITONT! Jag trodde inte att det skulle göra så här ont. Dels är jag öm i hela munnen efter att ha gapat och att de har slitit och dragit i min stackars tunga, och dels gör det jätteont i själva såret. Tungan är svullen och sydd med ett antal stygn. Jag kan inte svälja eller prata, så S har det lugnt och skönt. Och vad är Alvedon, liksom! Jag skulle behöva morfin, minst!

Det trista med det här är att jag inte ens kan trösta mej med godis!


Min hand med patientarmband. Notera också gravidblodådrorna! Skulle vara något att sticka nålen i, eller vad säger ni, sjuksköterskeläsare?