Piercing

Jag blev nyss tvungen att ta bort min navelpiercing som jag har haft i många många år, sedan jag var ung. Magen har växt så att den stramade och har blivit inflammerad. Jag visste ju att jag förr eller senare skulle bli tvungen att ta bort den, men nu känns det så tomt! Och samtidigt jättetöntigt och barnsligt att bry sig om en sådan sak, jag är för gammal för att ha sådant krafs. Fjortis.

Loppisfynd

Idag blev det ingen "terapi". S har besök från hemtrakterna och är ute och roar sig. Själv har jag slängt upp fötterna och njuter av mitt senaste loppisfynd.

Terapi

Dagens komma-sig-ut-och-göra-något-uppgift blev att gå ner på stan och införskaffa ny bh och ny bikini, för det är tydligen inte bara magen som växer när man är gravid. Visst är det trevligt att kunna kalla shopping för terapi! S behövde tydligen också lite terapi, för han köpte en massa t-shirtar. Jag passade också på att ge regnvädret långfingret genom att köpa en knallgul regnrock i 70-talsstil, likadan som man hade när man var barn, så kom igen bara, regn! Bring it on! Och om det nu inte skulle regna varenda dag, så är jag rustad för strandhäng också.

Jag mådde rätt så bra så vi passade på att äta och hänga lite på uteservering. Det är väl terapi om något! Nu är vi hemma igen, och jag är åter i mitt habitualtillstånd. Jag hänger nog på soffan (och kanske lite över toaletten) istället för på uteservering resten av kvällen, tror jag.

Jag fick en bok av goda vännen N som var på besök förra veckan. Alltid kul med böcker, och extra kul med signerade böcker. En spännande historia i ålandsmiljö, med ett mycket osannolikt slut!

Hormonhäxan på stan

Idag har jag lyckats pricka in en hel del aktiviteter mellan kräkningarna. Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån var att knäböja vid toaletten (blev t o m tvungen att skjuta upp lunchdejten en kvart p g a detta), och det absolut första jag gjorde när jag kom hem några timmar senare var exakt samma sak. Däremellan hann jag dock med en hel del, och kan känna mej nöjd med hänvisning till det jag skrev igår, om att komma sig ut och göra saker istället för att deppa ihop hemma i soffan.

Under mina timmar hemifrån har jag lunchat med höggravida vännen S, och bl a avhandlat ämnet grannsämja, eller rättare sagt bristen på densamma samt diskuterat graviditetsplågor. Efter detta hann jag med att köpa smink för en förmögenhet (tack Norge för feriepenger och skatteåterbäring!). När jag inte känner mej pigg och fräsch kan jag kanske i alla fall kan lura någon i min omgivning. För säkerhets skull, ifall det skulle misslyckas, inhandlade jag även ett par solglasögon.

Efter detta hann jag sedan med ett 1-års kalas, och tryckte i mej en mängd supergoda kakor och pajer, som jag senare gjorde mej av med. Man skulle kunna säga att jag ägnade mej åt en lite annorlunda typ av vaskning...

Utvärderingen av dagen måste bli att jag känner mej rätt nöjd. Jag mår bättre när jag kommer ut och gör något. Imorgon är dock en ny dag att kämpa emot. Eller med. Då är i alla fall S hemma, så att Hormonhäxan har någon att terrorisera. Han säger att han bär sin teflonmantel som skydd, vilket kanske är lika bra...


Bjuder på ett par magbilder från förra veckan när vi promenerade vid ån. Förresten är vi HALVVÄGS idag!

Mina tomater frodas trots februarivädret.

Häromdagen handlade vi på Coop. Om man köpte fyra produkter från Findus fick man en Alvar Aaltoskål från Iiittala. Jag ville gärna ha en sådan, så jag tvingade S att köpa diverse frysta grönsaker. Dagen efter handlade vi på Coop igen. Då ville jag ha skål till! För visst ser det ju mycket bättre ut med två?! Så nu är frysen full, och vi lär få leva på Findusmaträtter tills vi kräks, tänkte jag säga...

Deprimerad

Att må illa varje dag tär på psyket. Vissa dagar är jobbigare än andra, och då känner jag mej helt under isen. Har inte lust att göra något, orkar bara ligga på soffan och allt känns meningslöst. Jag inser att jag emellanåt tangerar graviditetsdepressionsnivå, vissa dagar i alla fall.

Jag försöker "tänka KBT" och ta mej för att göra saker även om jag inte har lust, men ibland känns det hindret oöverstigligt. Jag inser lätt att jag är en "pain-in-the-ass" för min omgivning, d v s S i första hand, och får dåligt samvete över det, och mår ännu sämre. Men jag orkar knappt med mej själv, och då orkar jag inte med omgivningen heller.

Jag kan lätt förstå hur man som arbetslös eller långtidssjukskriven drabbas av depression. Efter att ha gått hemma bara några månader har jag förvandlats från en som jämnt har svårt att få tiden att räcka till och hundra projekt på gång samtidigt till någon som knappt orkar plocka ur diskmaskinen, eller ta upp telefonen och ringa någon. Detta TROTS att jag vet att det här är tidsbundet och kommer att mynna ut i något positivt. Jag kan bara tänka mej hur låg jag skulle känna mej om jag inte visste att det här trots allt kommer att gå över.

I går förlängdes min sjukskrivning med ytterligare tre veckor, fram till min planerade semester, vilket innebär att jag kommer att gå hemma i minst 7 veckor till. Jag kanske borde känna mej lättad över att slippa fundera på jobb när jag mår så här illa, men faktum är att det känns rätt så tungt. Tanken var att jag skulle börja arbetsträna ett par timmar per dag, den tid på dagen jag brukar må minst illa, d v s eftermiddagar, men Försäkringskassan sa nej.

Initialt kändes arbetsträning inte så lockande, kände mej stämplad som psykiskt sjuk eller liknande, men efter att tanken fått mogna lite såg jag fram emot att få något att fylla dagarna med, samtidigt som jag på det sättet skulle kunna komma in i jobbet igen. Nu när jag fick nej känner jag mej mest besviken.

Jag antar att jag ändå borde känna mej lättad över att Försäkringskassan kommer att godkänna min sjukskrivning utan krångel framöver, det är trots allt väldigt stressande att hela tiden försöka utvärdera om man klarar någon timmes jobb, och hur mycket och från vilken dag, samtidigt som man ska försöka förmedla detta till läkare, Försäkringskassan och jobbet. Trots detta kan jag bara önska att jag skulle få slippa allt det här. Jag skulle mycket hellre må bra och jobba 100% än att gå hemma och kräkas varje dag och känna att ingenting riktigt känns kul, och aldrig kunna planera in något som sträcker sig längre än till maximalt ett par timmar från hemmet.

Rånäs slottsruin

Roslagen är vackert! Vi hittade till Rånäs slottsruin, som jag inte hade en aning om att existerade. Efter först en biltur och sedan en promenad på ett par hundra meter, bland kor, fästingar, sniglar och andra vilda djur, kom vi fram till det här.



Vacker utsikt!

Och magen börjar bli stor...

Det blev lite fika nedanför tornet innan hemfärd. Vi klarade oss från fästinganfall, ovaccinerad som man är. Nu lär man ju bli tvungen att vänta åtminstone till nästa sommar, innan man aktivt kan skjuta upp vaccinationerna utan anledning igen. För av någon orsak tycks det vara omöjligt att komma sig iväg och ta de där fördömda sprutorna.

Huruvida man ska vaccinera sig som gravid eller ammande verkar det råda lite delade åsikter om, när man kollar runt, så jag väntar som sagt till nästa år med mina dåliga ursäkter. I år skyller jag på magen, och fortsätter att trampa runt i fästinggräs. För trots allt går jag största delen av mina steg på asfalt, och där är det lyckligtvis ganska sällsynt med fästingangrepp. Och ja, jag är medveten om att det där sista var en dålig ursäkt, dem tycks det dock vara ganska lätt att få till!





Vi hade i alla fall tur med vädret

Vi åkte till svärföräldrarna, och midsommar blev en lugn historia som slutade med knäböj framför toaletten utan att ha inmundigat en droppe alkohol. Sängen blev det redan vid kl 23.

Midsommar

Må illa hemma eller må illa borta, det är frågan. I vilket fall blir det en stillsam midsommar.

Trötta

Fröding och jag är trötta och vilar mycket.

En bulle i ugnen...

Bulle i ugnen, på tjocken, preggo, på smällen, havande... Kärt barn har många namn. Hur som helst är mitt nuvarande tillstånd GRAVID, vad man än vill kalla det, och med allt vad det innebär. Har inte riktigt vant mig ännu, trots att jag dagligen påminns med kräkningar och svårigheter att hitta kläder som passar figuren.

Enligt planen kommer jag i alla fall att befinna mej i gravidtillståndet fram till runt den 14 november, och med tiden bli allt mer lik ett mumintroll. Förhoppningsvis anländer Lillfisen (eller kort och gott "Fisen") någon gång runt detta datum, och livet (och kroppen, har jag förstått) blir sig aldrig mer likt.

Jag ser också fram emot att slippa kräkas flera gånger om dagen, för de senaste 4 månaderna, efter det magiska plusset på stickan (eller egentligen t o m sedan några dagar innan), har jag kräkts mer än jag sammantaget gjort i hela mitt liv (inräknat alla tonårsfester). Detta möjligen undantaget spädbarnstiden, men det känns tveksamt. Tror faktiskt inte det.

Hur som helst väntar vi med spänning på att "bullen" på bilden ska bli färdiggräddad, men än så länge är vi inte ens i halvlek. Imorgon har 19 veckor gått och november känns ännu långt borta.