Jodå, hon är här nu! Idag är det en vecka sedan
Fisen, som jag hädanefter kommer att kalla
lilla A, kom ut. Mycket blod, svett och tårar blev det. Jag tajmade in att ha varit vaken 24 timmar redan innan vi åkte till förlossningen, och med en epidural som bara tog på ena sidan, orörliga ben, känselbortfall i underlivet, lite bristningar och djävulsk smärta krystade jag ut henne klockan 10.55 i torsdags förra veckan, d v s den 22/11.
Allt har gått bra, och vi åkte hem från BB dagen efter. Nu har det gått en vecka som har varit mycket omtumlande. Jag känner mej minst sagt labil, och känsloläget pendlar mellan eufori, gråtattacker och ångest. Men mest av allt känns allting jättebra, och jag är så trött, så trött...
 |
| Mindre än ett dygn gammal |
 |
| Världens sötaste bebis |
 |
| Första barnvagnspromenaden |
Vilken tur vi ändå hade, som fick världens finaste bebis!
Fröding är inte lika entusiastisk. Han är deprimerad och sur, och sörjer att han inte är i centrum längre. Han har slickat bort pälsen på ena bakbenet och hela magen och igår försökte han begå självmord genom att sätta eld på sig med ett stearinljus. Han lyckades nästan, och elden stod som en kvast från hans bakre regioner. Nästa vecka har vi bokat in ett veterinärbesök, han kanske behöver träffa en psykiater.
