Bostadstjat

Här i vår lägenhet avlöser besöken varann. Förra helgen vännen C med dotter, sedan lillebror och idag kom svärisarna och S äldsta arvsmassa. Jag älskar besök, men jag älskar också tid för mej själv. Jag älskar min alldeles egna lägenhet, men skulle säkert älska att äga ett hus med min älskade sambo också.

Varför ska det vara så svårt att bestämma sig? Jag både vill och vill inte flytta. Vi bor jättefint, centralt och nära till allt, men samtidigt skulle det ju vara så skönt med lite fler sovrum, uteplats och framförallt ett gemensamt hem.

Vi har hunnit titta på ett antal hus, och i helgen är det dags igen. S är för tillfället mer taggad än jag. Just nu känner jag att det står mej upp i halsen, men det tillståndet varierar lite. Det som stressar och irriterar mej just nu (förutom att jag rent allmänt tycker att det händer lite för mycket som jag inte kan påverka i mitt liv) är alla dessa käcka mäklare.

Varje gång man går på en visning måste man uppge namn och telefonnummer. Ibland har vi skrivit mina uppgifter, ibland sambons. Efter att ha gått på visningar från och till i drygt ett års tid har  vi hunnit uppge våra telefonnummer väldigt många gånger. Och pratat i telefon med diverse mäklare ännu fler gånger.

Faktum är ett en del mäklare är mer envetna än den ivrigaste telefonförsäljare. De ger aldrig upp, de ringer vid okristliga tidpunkter och tjatar, tjatar, tjatar. De vill så väldigt gärna sälja min lägenhet, och de ger sig inte. "Du måste ju föööörbereda dej", "vi kommer gäääääärna hem och tittar, och det kostar absolut ingenting", bla bla bla.

Tyvärr får det här motsatt effekt på mej. Likt en semestersvensk (eller ålänning)  i Turkiet blir jag inte särskilt sugen på att göra affärer av tjat. Jag är allergisk mot tjat. Jag blir sjuk av tjat. "Hello lady, special price, just for youuuu!"

Nej, kära vänner och mäklare. Vi får allt trängas i lägenheten ett tag till verkar det som, för jag blir bara obstinat av det här tugget. Med hjärterum och stjärterum och allt det där kanske vi står ut ett tag till. Snart kanske drömboendet dyker upp, lugnt, fint och tjatlöst.

Hemma IRL

Vi är hemma igen. Planet landade strax efter kl 14 och med perfekt tajming hann vi med ett pendeltåg med ungefär en minut tillgodo. Nu har vi ätit pizza (som om vi inte skulle ha ätit nog med onyttigheter under en vecka) och Lilla A tog en tidig kväll.

Jag har planer på att göra detsamma, men först ska jag njuta av att för första gången på en vecka ha tillgång till internet. Med andra ord ska jag läsa Aftonbladet, uppdatera mej på lite bloggar, kolla Tradera och Instagram förstås. Ja, allt det där viktiga som jag inte kunnat göra på en hel vecka.

Fast vet ni - det har faktiskt varit riktigt skönt att vara offline och avskuren från den virtuella världen ett tag. Och rätt så avskuren från den verkliga världen också. Jag och S behövde det, att ta en paus från allt evinnerligt tjafs som pågår runt omkring oss hela tiden. Även om en resa med en bebis inte är direkt avkopplande på så vis att man skulle få sova och vila upp sig, så har vi iallafall vårdat och vilat oss mentalt och vårdat vår relation.

Fasansfullt

Efter en ganska jobbig helg med "Utökade Familjen AB" pustar vi ut i soffan. Förkylningen var iallafall av en lindrigare sort, så jag har sprungit bort lite ångest tillsammans med löparskorna, och kämpat bort lite kvarvarande ångest genom att lyfta tunga saker i gymmet.

Jag kommer själv ihåg tonårstiden som fruktansvärt jobbigt och ångestfylld, men att vara tonårsförälder tycks ha sina sidor det med. För att inte tala om tonårsstyvmorsrollen, eller vad jag ska kalla den. Alla kämpar för att hitta sin plats i tillvaron, och just när man tror att saker och ting kanske går åt rätt håll uppstår nya kaosartade situationer.

Det är väl så livet är. Lika som det är att ha småbarn, verkar hela livet bestå av "faser", som det så fint heter. Jag är ganska trött på "faser", jag vill ha lugn, ro och stabilitet. Vilket jag är fullt medveten om att är ett naivt önsketänkande, men OMG vad skönt det skulle vara ibland. Ett presentkort på fasfrihet är vad jag önskar mej, om inte förr så iallafall i julklapp.

Nej, nu "fasar jag ut" mej själv för ikväll och hoppas på mer glada miner och trevligare fasoner (höhö) nästa vecka. Tack och godnatt.

Solskyddsfaktor

Hela sommaren har Lilla A vistats i utomhus utan någon UV-dräkt. Vi har försökt hålla oss i skuggan, ha kläder på och smörja in henne då det har varit mycket sol. Nu ska vi åka till Mallorca om två veckor och då kändes det som att vi kanske skulle ta och investera i en UV-dräkt iallafall, eftersom det förmodligen blir en hel del häng i solen.

Som den snåljåp/ekonomiska person jag ju är kändes det som att nyinköp var alldeles för lyxigt för ett plagg som kommer att användas endast vid denna enda resa och sedan vara för litet. Tyvärr är jag tydligen också en väldigt slö person, för mitt i allt var det ju inte alls så länge kvar tills vi ska åka.

Hoppsan hejsan, plötsligt fanns ju inte tiden att fundera, välja och vraka, eller vänta och se om det dyker upp något bättre på Tradera. Reorna på stan blev plötsligt mitt förstahandsalternativ. Men strandsäsongen är tydligen slut i vårt land, för det fanns inte en UV-dräkt i någorlunda passlig storlek kvar i stan.

Jaha, tillbaks till Tradera. Klicka på det som finns. Nu har vi inte tid och råd att missa de auktioner som ligger ute. Jag lade bud på två, för att vara på säkra sidan. Måste ju hinna få hem dräkten innan vi åker också, annars är den ju värdelös.

Sedan var det ju som sagt barnloppis i lördags. Och där fanns det UV-dräkter, såklart. Lika bra att köpa en ifall jag förlorar Tradera-auktionerna, eller inte hinner få hem mina vinster, tänkte jag. Hängslen och livrem, liksom. Eller UV-dräkt x flera.

Vi kom alltså hem med den här vackra kreationen (bilden) från loppisen. På kvällen fick jag Tradera-mail - jag hade vunnit båda auktionerna. Alltså två dräkter.

Så nu kan jag verkligen känna mej ekonomisk. Tre UV-dräkter, så här i slutet av augusti är ju precis vad vi behöver. Vad bra det blev. Vi kanske måste boka in en semesterresa till i vinter så att vi får användning för dem innan de är för små. Det känns ju onödigt att lägga ut så mycket pengar på något man knappt hinner använda.

Lilla A poserar nöjt

Hej bebis! Vilken fin dräkt du har!

Helgen gick så snabbt

I lördags kom min svägerska och Lilla A:s kusin och hälsade på, och sedan har det varit full fart. Vi var på barnloppis och fyndade och lekte en stund i lekparken närmast oss med ungefär en miljon andra hysteriska barn.

I morse kom Lilla A:s mormor också över och så gick den här dagen i rasande fart. Innan dagen var slut ramlade Lilla A och slog pannan i klinkersgolvet och fick sin första blåa bula i pannan. Jag antar att vi kan räkna med några fler innan hon blir vuxen.

Två av helgens loppisfynd för sammanlagt 35 kronor

Idag på promenaden träffade vi den här hästen. Som Lilla A blev rädd för.

Sörjer vårt hus

Nu har vi, med sorg i hjärtat, tvingats ge upp planerna på huset. Ikväll är budgivningen uppe på 4,15 miljoner vilket är waaaay över vår budget. Dessutom skulle det ha behövts en hel del pengar till renovering också, så till sist var det bara att inse att vi måste ge oss.

Huset, som vi först inte ens hade tänkt åka och titta på, var byggt 1966, och i princip var ingenting åtgärdat efter det. Samma familj har bott där hela tiden, och nu har de blivit gamla. Allt i huset var dock otroligt välskött trots att det hade nästan 50 år på nacken. Inga slitna tapeter, inga spruckna kakel i badrum. Bara omodernt och fruktansvärda färgval.

Men efter 50 år kanske en dränering kan behövas, speciellt när man har en hel källarvåning. Taket skulle ha behövt bytas och samma sak med fönstren. Vitvarorna var i och för sig inte 50 år gamla, men inte 5 heller. Och brunt/gult badrum kan ju kännas spännande ett litet tag.

Med en hel del vit färg kanske man hade kunnat stå ut tills lottovinsten trillar in, eller den där okända rika släktingen utan andra arvingar lämnar några miljoner efter sig. Men nu gick det till någon med fetare plånbok än vi. Eller bättre tur i spel/fler avlägsna nydöda miljonärskusiner.

Det är konstigt hur man så snabbt kan hinna planera hela sitt nya liv i ett boende man bara har tittat på. Man hinner renovera, möblera och bo in sig i fantasin, och så blir det verklig separationsångest när man måste skiljas från sina drömmar. Men vi letar vidare.

Det blev ingen äppelträdgård för er

Och ingen gillestuga med mysig brun heltäckningsmatta att vässa klorna på

Inte i det huset iallafall, kanske i något annat

Tar det aldrig slut?

Igår skjutsade jag sambon till Dalarna, och idag åkte han vidare mot Sälen medan jag och Lilla A återvände hem. Han ska cykla Cykelvasan, och vi har inga helgplaner annat än att försöka sova.

På vägen i bilen pratade vi om att det hade varit lugnt på familjefronten ett tag och undrade om det var för att vi inte hört något eller om det verkligen var problemfritt. Min kära sambo har ett liv innan mej, och det spökar rätt ofta. Nu brukar jag inte skriva så mycket om det av respekt för inblandade, men respekt är inte direkt något som karakteriserar det bemötande han får gång på gång av "spökena". Eller, singular är väl det som gäller, om man ska vara korrekt.

Så fuck respekten! Jag är så j-kla less på alla lögner, undanhållande av information, imbecillt beteende, anklagelser osv. Vi hann nämligen inte vara på plats någon längre stund före det visade sig att "lugnet" bara var en fasad. Bakom kulisserna visade sig en verklighet som i vanlig ordning får en att häpna.

Varför blir jag ens förvånad? Egentligen borde jag vid det här laget ha lärt mig att inte förvånas, men när vuxna människor (spöken) beter sig som barn, och det finns barn som visar bättre omdöme än det vi ser, blir jag mörkrädd.

Okej, jag märker att jag är jobbigt kryptisk igen. Kanske jag försöker visa någon form av respekt, samtidigt som jag skriver av mej min frustration. Det funkar inte så bra märker jag.

Sommarfunderingar

Sambon sista semester-/föräldraledighetsdag idag (ja, vi hör till de där typiska svenska familjerna där papporna tar sin  föräldraledighet i juli, och ja, jag skulle gärna vara så egoistisk att jag skulle sno åt mej hela föräldraledigheten själv, eftersom jag tycker att det är så fett najs att inte behöva jobba! Sug på den!!) (Fast jag är ju godhjärtad också, och så tycker jag ju att Lilla A ska få hänga med sin pappa och bla bla bla, jämställdhet osv osv. Men jag vill ändå slippa jobba, för jag har ingen lust!)

Jäklar, jag hör ju hur min argumentation ovan påminner om 15-åringens när hon inte ville sommarjobba. "Jag har ingen lust, jag vill hellre sola och bada!" No shit, det vill jag också!

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju berätta hur snabbt sommaren har gått, och hur sorgligt det känns att ledigheten är över (nu måste jag t ex ta alla tidiga morgnar själv). Imorgon försvinner S iväg på ett 24-timmars arbetspass, och det blir väldigt tydligt att vardagen närmar sig. En vardag, som för mej som föräldraledig, består av hushållsarbete och matlagning som jag ändå aldrig hinner med.

Samtidigt ska det bli lite skönt med lite mer rutiner (måste köpa en kalender imorgon), som skola för teensen och att varannan-helgumgänget drar igång igen. Jag skulle vilja börja sjunga i kör till hösten, men blir alltid så självförtroendeknäckt och mesig när det är dags, så jag fegar ur och vågar inte gå på antagningsproven. Kanske den här gången. Träningen ska iallafall dra igång.

Jag älskar sommaren, men eftersom jag lätt blir lite för intensiv i det jag företar mej brukar jag tycka att det är rätt skönt när hösten kommer och det blir vardag igen. Och nu är det ju inte riktigt slut ännu. Det är ju faktiskt ett par veckor kvar, och en massa lediga dagar, som ju brandmän har. Med fint väder, förstås.

 Kvällspromenad i sommarvärmen i förrgår

Lilla A och jag vilar oss i form

Drömboendet

Jakten på vårt drömboende, det ultimata hemmet, fortsätter. Idag har vi avverkat fyra visningar. Och trots att vi redan innan vi gav oss iväg var ganska säkra på att inget av dessa objekt skulle vara THE drömhem var det ändå en känsla av lätt antiklimax som följde oss hem till lägenheten igen.

Vi letar rätt så förutsättningslöst, eftersom vi inte riktigt vet vad vi vill ha, och tänker liksom att vi ska känna när vi hittar rätt. Typ HÄR är ju det vi har letat efter hela tiden. Idag hittade vi iallafall inte det vi letade efter.

Det vi lärde oss av dagen var att vi fortfarande inte har bestämt oss för om vi vill ha lägenhet eller hus. Och att vi inte vet om vi vill bo på stan eller landet. Eller om vi vill ha nytt eller renoveringsbehov. Vi är med andra ord inte ett dugg närmare vårt drömboende. Eller jo, vi vet ju att något av de här fyra objekten var det INTE. Suck, hur svårt ska det vara?

Slottsboende kanske?

Vi har turistat lite i vår närmiljö idag och igår. Eftersom vi har funderat lite på att köpa hus kändes slottsbesök som en passande sysselsättning. För att se möjligheterna, liksom. Igår kollade vi in Wiks slott och idag förärade vi Skokloster ett besök.

Fina slott, lite mycket städyta möjligen. Säkert kallt och dragit vintertid. Men fascinerande byggkonst och interiör. Wiks slott är inte öppet för allmänheten, men på Skoklosters slott gick vi en guidad visning. Jag blir så fascinerad över hur man har byggt, att man bara byggde för att visa sin makt och storhet, och sedan knappt använde byggnaden.

Skokloster byggdes av greve Wrangel på 1600-talet för "representation" och han spenderade ca 30 dagar av sitt liv där, enligt vår guide. Han hade ju 10 andra slott att åka till, och dessutom var han mest ute och krigade ändå, och hade inte så mycket tid över för slottsvistelser.

S och Lilla A i entrén till Skoklosters slott

Kollar in betydelsefulla personer på Skoklosters slott

Slottsherren greve Wrangel

Lilla A funderar över om man skulle kunna bo så här

Jag och Lilla A framför Skoklosters slott

S och Lilla A vid Wiks slott

Wiks slott

Wiks slott

Prinsessan Lilla A och slottsherren Fröding hemma i vårt eget lilla slott

Vuxenvalborg

Valborg i Uppsala är ett känt fenomen. Massor med folk, forsränning, fylla, sillunch, grillning osv. Själv har jag jobbat en mängd valborgmässoaftnar, bl a på akutmottagningen, där dagen/kvällen präglas av sårskador och överförfriskade firare.

I år var S ledig, och vi firade "vuxenvalborg". Lite häng på stan på dagen, fika på café med vänner och grillning hos andra vänner på kvällen. Och trots att middagen inleddes med avsaknad av varmvatten, trotsiga småbarn och ickefungerande engångsgrillar blev det en mycket trevlig kväll. En bra valborg helt enkelt.

Vi ÄR pigga, sa Bill. Pigga var ordet, sa Bull

Idag har det regnat och varit allmänt grått och trist. Regn är i och för sig bra, för då försvinner snön. Och Lilla A och jag har sovit flera timmar på eftermiddagen. Också bra. Tyvärr är jag fortfarande trött och mosig, och känner mej allmänt ointelligent och dum i huvudet. Det verkar vara normalstatus nuförtiden, och om jag har förstått mina vänner med barn rätt är det så här det kommer att vara de närmaste åren också.

För att låtsas att vi är pigga ska iallafall S och jag gå på dejt imorgon. Med varandra. I Stockholm. Om vi kommer iväg vill säga, och om vädret är hyfsat, om Gud vill, om tågen går som de ska, om Lilla A är på humör och om stjärnorna står i rätt position. Vi hoppas på det, för det vore trevligt.

Pigga ska vi också vara den 22:a maj då familjen, d v s S, jag och tonåringarna nu är anmälda till Blodomloppet. Vårt lag går under namnet Tjocka korvarna (eftersom vi vill vara lite ödmjuka då vi givetvis är både slanka, snabba och vältränade, och inte ett dugg tjocka eller korviga), och vi kommer att springa 5 respektive 10 km. För egen del kommer jag att på ren envishet flåsa fram 5 km, och hoppas att mitt bäcken håller ihop och lungorna och hjärtat inte ger upp. Epitetet vältränad gäller inte mej.

Apropå ingenting, men för att piffa till det här inlägget med lite bilder, får ni titta på min mammas getter, som hade så här små killingar i påskas.

Godnatt

En intensiv helg har förflutit. I och för sig tycker jag att det är intensivt hela tiden. Jag hinner aldrig sätta mej vid datorn, och egentid är en lyxvara.

I lördags fick jag mej dock lite egentid. För första gången sedan Lilla A föddes var jag ut och åt brunch och relaxade och bastade med lite bubbel i glaset tillsammans med vår bokcirkel som firade ett år. Mycket trevligt, och samtidigt en väldigt konstig känsla att vara ifrån Lilla A. Vi har ju liksom varit i symbios.

Tonåringarna har varit här i helgen, och vi hann med en liten utflykt i finvädret idag.

Bla blaa bla... Nu lägger jag ner det här försöket till inlägg, och hoppas på mer energi imorgon. Godnatt.

Utekaffe i vårsolen

T-shirtväder

Sommarklänning

Innan påsk fick Lilla A en klänning som storasyster sytt i skolan. Den är lite för stor ännu, men blir säkert bra till Beach 2013.

Hemma igen

Nu är vi hemma från Jukkasjärvi. Lilla A reser omkring som om hon aldrig gjort annat, vilket är väldigt skönt för hennes föräldrar. Att resa med skrikiga barn verkar jobbigt, och jag är själv en förespråkare av barnfria avdelningar på flyg och hotell utan skrikiga ungar när man vill koppla av på semestern.

Men nuförtiden är jag ju en av dem, d v s föräldrarna som envisas med att resa med sina barn, och då känns det väldigt bra att Lilla A är tyst och nöjd för det mesta.

I Jukkasjärvi bor en av mina bästa vänner med familj, och det är synd och skam att det ska ligga 120 mil bort, och att endast dyra flygbolag flyger dit. Tåg tar 17 timmar och kostar lika mycket som flyget. Bil känns inte ens som ett alternativ. Men man kan ju vända på det och säga som F som bor där; "Uppsala är en trevlig stad, det är synd att den ska ligga så avsides bara".

Ni får lite fler bilder från pulkaåkning, skoteråkning, pimpelfiske och Icehotel.



Lilla A åker snowracer. S skrattade åt mej när jag sa rattkälke, men så hette det i Finland när jag var barn, för ca 100 år sedan.




Sovande barn i skoterkälken



S kör skoter

Nöjd sambo och hund, grinigt barn

Isfiske. En massa stora laxar drog vi upp. Vi fick knappt plats med dem när vi skulle åka hem. Not.

Lilla A är röd om kinder och näsa



Icehotel


Imorgon ska Lilla A och jag till BVC. Undrar vad disktriktssköterskan säger om hennes rödrosiga kinder - att det ser hälsosamt ut eller att man faktiskt ska skydda små bebisar mot solen. Vi försökte, men hon blev rätt solbränd trots solskydd, skyddsglasögon och att vi försökte vända henne så att hon hamnade i skuggan. Vårsolen är stark mot snön.

I Dalarna

Jag och Lilla A promenerar i omgivningarna runt svärföräldrarna. Det är inte så mycket färg ute, men man kan iallafall ana våren.

Det här inlägget skrev jag igår på mobilen, och märkte nu att det inte blivit publicerat. Tekniken är tydligen inte alltid på min sida.

Helgen i Vasa

Vi är alltså hemma igen, efter att ha spenderat helgen i Vasa hos mina kusiner och min mormor. Trots resfeber och mental stress innan gick allting väldigt bra, och det var en lyckad helg.

Lilla A vet att man måste hålla reda på tågbiljetten om man ska kliva av på Arlanda

Det är ansträngande att resa

Till vår stora förvåning stod det en älg inne i tax-freeebutiken. Hur hade den kommit genom säkerhetskontrollen?

Vi flyyyger!

S och Lilla A kollar anslutningsflyg i Helsingfors



Väl framme i Vasa kan man spela gitarr

Lilla A myser med sin gammelmormor

Man kan också spela sällskapsspel. Stor koncentration när reglerna gås igenom.

Hemma igen

Helgen på Åland gick riktigt bra. Båtresan dit kändes något lång, medan helgen i övrigt kändes kort. Lilla A har sovit bra på nätterna och dagtid har hon umgåtts med bl a kusin V och Momi. Vi hann också träffa lite vänner, och ta promenader i åländskt vinterväder.

Lilla A har börjat suga in underläppen, och ser så rolig ut

När man är liten får man sitta på köksbänken

Häng med kusin. Lilla A ser så förskräckt ut på den här bilden, och jag skrattar varje gång jag ser den

Det känns emellanåt tråkigt att ha släkt och vänner så långt borta, och ibland leker vi med tanken att flytta "hem", men än så länge har vi inte kommit riktigt dit.

Nu är vi hemma i vardagen igen. S jobbar och Lilla A och jag ska strax gå till BVC. Vi fick ett telefonsamtal att tiden som vi hade nästa vecka måste bokas om, så nu blir det plötsligt vaccinering idag istället!

Idag har också en kille från sängbutiken Sova varit här och tittat på sängen Hilding med sin knarriga gavel, och vi kommer att få en ny sådan. Gavel alltså, förhoppningsvis en tyst sådan.