Året som gick

2012 var ett ovanligt och annorlunda år:

Januari:
Året började inte så väldans märkvärdigt. För ganska exakt ett år sedan var vi i London med bonusbarnen. Det känns verkligen jättelänge sedan. En lyckad resa.

Januariväder i London

Februari:
Jag började mitt nya jobb och tyckte det var jättekul, men skitsvårt. Att ha glidit runt i en ambulans i 1½ år har gjort att jag har kommit ifrån "intensivvårdstänket".

Februariväder i Uppsala

Mars:
Vi åker till Sälen och åker skidor på sportlovet, tillsammans med bonusbarn och svärföräldrar. Superkul, men skönt att komma hem - att bo trångt i en stuga tillsammans med "den utökade familjen" har både positiva och negativa aspekter.

I mars fattar jag också att jag är gravid, och lagom till att jag ska börja jobba självständigt på nya jobbet börjar jag kräkas. Och slutar inte på 9 månader.

Lindvallen strax innan illamåendet tog fart

April:
Jag lever mitt liv i 2-veckorsetapper, allteftersom min sjukskrivning förlängs. "Om två veckor mår jag nog bättre och kan börja jobba igen", säger jag med två veckors mellanrum, och fortsätter kräkas.

Valborg i Uppsala blev en stillsam historia

Maj:
Vi gör ett tidigt ultraljud och får se Fisen, aka Lilla A sprattla runt därinne. Äntligen kan jag fatta att jag är gravid - med allt mitt illamående har jag mest känt mej sjuk. Vi outar också nyheten för släkt och vänner - och jag kan äntligen kräkas "offentligt", att smyga med konstant illamående är inte lätt.

Första bilden på Fisen

Juni:
2-veckorslivet fortsätter, jag börjar inse att jag inte kommer att hinna jobba så mycket. Tiden spenderas mest inomhus, och illamåendet börjar tära ordentligt på mitt psyke nu. Den här bloggen föds, som terapi och sysselsättning.

Halvvägs, fortfarande med förhoppningar om att må bra

Juli:
Jag har panik över att sommaren går. Vi tar en tur till Åland och annars försöker jag mest få dagarna att gå.

Ungefär den mest ansträngande aktivitet jag orkar med

Augusti:
Vi försöker oss på en liten tripp till Köpenhamn, och tänker att man kan väl kräkas på danska toaletter också. Resan blir trevlig, men samtidigt jobbig. Förutom att jag kaskadkräks upp frukostbuffén får jag också foglossning, och vi drabbas av tågproblem, så att vår hemresa tar en evighet.

Köpenhamn, ölen är inte min, tyvärr

Jag mår något bättre, mellan mina kräkningar, och försöker mej på att jobba lite. Hela 25% blir det, i en månad. Har nu alltså även provkräkts jobbets toalett. I augusti opererar jag också bort en oroväckande stor knöl som jag fått på tungan. Den visar sig, som tur är, vara godartad.

September:
Dags för graviditetspenning - att inte längre vara sjukskriven känns skönt. Så nu är jag hemma och nöter på soffan igen.

Börjar känna mej tjock

Oktober:
Stor, tjock och otymplig - räknar ner nu och bara väntar.

Grått höstväder att njuta av mina dagar i väntans tider

November:
Nästan hela månaden hinner gå, och det blir en del "falsklarm" innan det är dags för Lilla A att komma till världen. Mitt i allt är jag förälder och ägnar mej åt amning och blöjbyten, är hormonell och uppstressad.

Någon av de sista dagarna

December:
Hela månaden förflyter i något slags töcken. Jul och nyår passerar och jag håller långsamt på landar i tanken på att jag har ett barn - helt otroligt! Det stämmer det alla säger - man kan inte föreställa sig hur det är förrän man är där.

Lilla A och kusin V

Nu ser vi framemot ett lika (eller ännu mer) märkligt och omvälvande 2013.

Ingen förlossning ännu

Nej, jag har inte fött barn ännu! Jag har en massa, jäkligt onda, värkar, men de kommer ganska sällan och är inte regelbundna. Dåligt med sömn inatt igen, således, så jag ska försöka peta i mej lite Alvedon och sova en stund.

Goda vännen M var nyss här och fikade, jag vågade mej inte ut på stan, det känns som att jag får vika mej dubbel lite nu och då.

Jag är så BESVIKEN

Jag trodde nämligen verkligen att jag skulle föda barn inatt. Igår kväll fick jag en liten blödning, någon timme senare hade jag regelbundna sammandragningar, och efter ytterligare någon timme gjorde dessa sammandragningar/värkar så ont att jag stod dubbelvikt och inte kunde andas.

Efter ett tag tyckte jag att jag inte kände Fisens rörelser längre, det blev så svårt då magen i princip inte slappnade av mellan värkarna, och efter att ha pratat med förlossningen bestämde vi att jag skulle komma in, åtminstone för en kontroll. Väl där såg allting bra ut, och när barnmorskan sa att jag hade väldigt mycket värkar trodde jag att jag inte skulle få åka hem igen. Men fel hade jag. Jag var bara öppen 1 cm, och livmodertappen fanns det hur mycket kvar av som helst.

"Åk hem och sov", sa de. "Sova är omöjligt", sa jag, "jag har inte sovit en blund", och klockan var 05. "Ok, då ska du få lite tabletter, det är viktigt att du sover." Så fick jag en cocktail av Citodon, Bricanyl och Flunitrazepam (AKA Rohypnol), som jag svalde innan vi åkte. Väl hemma i garaget kände jag hur benen började kännas slappa, och ringde sedan och avbokade dagens barnmorskebesök på mödrarådgivningens telefonsvarare med sluddrig röst. Därefter slocknade jag som en klubbad säl, jag märkte inte när S åkte till jobbet, och vaknade med en känsla av världens största besvikelse kl 11. Inte en endaste värkjävel! Allt har stannat av. Så då grinade jag en stund.

Gravid i 10:e månaden

Det skulle behöva hända någonting här nu - den här bloggen tenderar att bli rätt enkelspårig och på gränsen till otillåtet tråkig att läsa: "Det är så tråkigt, det är så synd om mej, klockan går så långsamt bla bla bla, buhuu buhuu, lipa lipa osv osv".

Jag vill ju kunna roa er med nya spännande anekdoter, om hur synd det är om mej som aldrig får sova, hur amningen inte fungerar, smärtsamma toalettbesök och liknande som följer efter förlossning. Men nej, det verkar som om det blir samma gnäll på repeat ett tag till.

Här får ni iallafall en inspirerande bild på gårdagens novemberväder.

Tvångsfika

Nu ska jag spotta ur mej ännu ett otroligt givande och inspirerande blogginlägg - för fy fasiken vad det är synd om mej just nu. S är visserligen ledig, men han föredrar att umgås med innebandyklubbor och matteböcker framför mej.

Jag har iallafall precis tvångsinbjudit oss på fika till våra vänner. Måste åka och köpa nåt gott, för att rättfärdiga mitt tjatande. Vi är jättetrevliga, jag lovar!

Gråa hår

I natt vid kl 04 när jag i vanlig ordning vankade omkring i lägenheten och inte kunde sova fick jag syn på gråa hårstrån när jag såg mej i badrumsspegeln! Det är nu det börjar, förfallet. Jag har aldrig noterat ett enda grått innan.

Den här graviditeten ger mej gråa hår (den glada minen är fejk)

Så nu är det bara att ta tag i färgningen av den där utväxten, som jag har skjutit på hur länge som helst. Det lär väl inte finnas tid sedan när Fisen är på utsidan av magen.

Jag tycker mej kunna ana tandkrämsprickar på spegeln, trots den fläckfria tandkrämen. Märkligt.

BF idag

Idag är DAGEN då Fisen är beräknad att komma ut. Än händer här ingenting. Jag läste någonstans att bara 5% av alla bebisar föds på sitt "rätta" datum, men samtidigt har ju alla dagar innan det rätta datumet passerats, så för min del borde väl chansen vara större än 5%?

Det är en mycket märklig känsla. På graviditetsappen har det räknats ner hur länge som helst - 280 dagar, 165 dagar - 72 dagar. Nu står det ingenting (jo, att Fisen kommer att väga ungefär som 3½ mjölkpaket).

Förlossningsdagen kommer förmodligen inte att ägnas åt det den är vigd för, d v s just förlossning. Istället har jag hittills lämnat bilen på service, sovit, hämtat bilen, handlat, spillt ut en flaska soja på köksgolvet och torkat golv och väggar, bjudit svärfar på middag och hälsat på hos Prylmannen, som är S kusin från Trollhättan, som är i stan och kränger grejer. 4 timmar kvar av det här dygnet, skynda dej Fisen!



Prylmannen packar upp i Arge Kajs lokaler vid Willys i Gränby



S beundrar en till synes självlysande mc-jacka

Det blir ingen skinnjacka för mej idag iallafall

På fisens mosse

Jag läste ett skönt uttryck i ett sms idag, ett uttryck som jag inte har hört sedan min far använde det när jag var barn: att befinna sig på fisens mosse. Nu är jag dock lite osäker på betydelsen, det verkar användas på lite olika sätt. Stämmer det att man, när man är på fisens mosse, sitter i skiten, så att säga, och att man själv bär hela skulden för det?

För i så fall sitter väl jag på fisens mosse. Men bär jag verkligen skulden till mitt illamående också? Har verkligen inte S någon del i det hela? Eller slumpen? Hormonlotteriet? (ok, sitter i skiten var kanske lite magstarkt, men ni fattar...)

Fisen, kom ut nu, jag är trött på din jäkla mosse!!

Vinn en resa

Här kan man vinna en resa till Rom, Paris eller Milano om man är tillräckligt kreativ och har lite tur.

Min motivering till varför just jag förtjänar att få åka till någon av dessa städer är att jag nu i snart 9 månader har befunnit mej inlåst innanför hemmets fyra väggar, med ett troget illamående som följeslagare. Detta i kombination med en ständigt växande kropp har inte gjort att tillvaron har känts särskilt glamourös på något sätt.

Så nu sitter jag här, tjock, illamående, svullen och dyster, utan kläder som passar och ett ekande tomt bankkonto. Visserligen belönas jag förhoppningsvis snart med ett litet skrikande underverk, men en tripp till någon av dessa städer i vår hade onekligen gjort underverk för glamourfaktorn, som jag då fortfarande misstänker är en aning dämpad till följd av sömnlösa nätter, amningskoma och oformlig kropp.

Jag kommer också att behöva förnya garderoben, som nu består av urtvättade mammakläder, och för allmänhetens bästa vore det ju perfekt om just jag fick den här möjligheten, så att min omgivning (och min sambo) slipper se mej hasandes till affären i mjukisbyxor, tofflor av ett märke med koppling till en känd ishockeyspelare och otvättat hår.

Vänd dig till oss på Supersavertravel om du vill göra din hotellbokning snabbt och enkelt!

Illamående i 9 månader

Jag har inte gnällt så mycket över mitt illamående här på bloggen på sista tiden, så jag kände att det kanske var dags för det. För jag mår fortfarande illa. Det är dock betydligt bättre än vad det har varit, men jag kräks fortfarande mer än varannan dag, kanske 4-5 dagar i veckan. Oftast kommer det på kvällen när jag ska lägga mej, men även på morgnarna mår jag illa, och måste sitta och samla mej en stund innan jag klarar av att äta frukost.

Att jag skulle kräkas i 9 månader fanns inte i min värld när jag insåg att jag var gravid. Tanken hade liksom inte slagit mej. Men nu har jag alltså gjort det, 40 fulla veckor har gått på onsdag, och jag började må illa redan innan jag hade kissat på stickan. Många kräkningar har det blivit. Jag har fört dagbok hela tiden, så någon gång kanske jag roar mej med att sammanställa statistiken.

Nu mår jag inte längre illa så mycket på dagarna, så jag tycker egentligen att jag har det rätt så bra jämfört med i somras. Första trimestern mådde jag som mest illa, kunde knappt äta, och låg mest på soffan. Men då var jag hela tiden inställd på att det skulle gå över efter v 12, och levde mitt liv i tvåveckorsperioder i takt med att sjukskrivningarna förlängdes. "Om två veckor är det nog bra, då kan jag nog jobba igen. Nähä, två veckor till då..."

Andra trimestern var mest psykiskt påfrestande. Då trodde jag att illamåendet skulle släppa, men det gjorde inte det. Jag började se framför mej hur jag skulle fortsätta och fortsätta i oändlighet. Sommaren gick, och jag klarade inte av att göra något, och blev begränsad till hemmet och närmaste toalett.

Nu i slutet av tredje trimestern mår jag faktiskt bättre. Så pass mycket bättre att en kräkning om dagen känns överkomligt. Men igår, när kvällsmackorna kom upp igen, kände jag hur otroligt jävla less jag är på det här! Nu får det fan vara nog! Jag vill kunna dricka mitt kaffe med normal smak, och äta min mat utan att känna hur den sitter fast i halsen.

Nu har jag bara gnällt över illamåendet. Jag har ju råkat ut för diverse andra krämpor också, men jag ska spara det gnället till ett annat inlägg.

Jag undrar om det kommer att bli fler graviditeter. När den här är över kommer jag att vara skadad, på så sätt att:

• jag kommer att fortsätta fälla upp toalettlocket varje gång jag borstar tänderna
• jag krossar alla tabletter jag tar eftersom allt känns som om det fastnar i halsen, och framkallar kräkning
• jag kommer förmodligen aldrig mer att äta ajvarsås
• jag kommer alltid att ha en kolsyremaskin i mitt hem - kolsyrat vatten funkar mot illamående
• yoghurt kommer för alltid att vara förknippat med sekunderna efter att man har kräkts och behöver något för att få bort smaken av spya ur munnen

Dessutom måste jag nog uppsöka tandläkare, och förmodligen bli ruinerad. Jag misstänker att mitt tandstatus inte är lika perfekt som det brukat vara längre.

Gravidstatus

Graviditeten, hur känner vi - en statusuppdatering:


Mamman:
Känner sig klar med det här nu. Hoppas att Fisen ska ta sig ut på egen hand och helt enkelt bara ligga bredvid oss i sängen och säga hej när vi vaknar på morgonen. Otroligt less på alla krämpor, och att tjock och sur stå halsa Gaviscon ur flaskan nattetid. Har dessutom snart ingen jacka att ta på sig då det börjar bli svårt att knäppa igen S vinterjacka. Speciellt efter att ha ätit sushibuffé.


Pappan:
Mest fokuserad på nya jobbet. Kommer dock på emellanåt att han snart blir bebispappa, och ger mej då nya telefonnummer att nå honom på jobbet på, varje dag. Nervös? Nej, funderar mer på peppsånger till förlossningen ("Ritsch ratsch" o dyl). När jag väckte honom på natten för drygt en månad sedan för att tala om att vi skulle åka in, eftersom jag hade regelbundna sammandragningar och hade ringt förlossninen, var han inte alls sugen, utan gäspade bara sömningt att det ändå inte var dags, och gjorde en antydan till att försöka somna om.


Fisen:
Är nu 39 + 4 veckor gammal och försöker ta sig ut, men vet inte riktigt var utgången finns. Har inget intresse av att ligga fixerad, det är tydigen roligare att röra på sej. Och att sparka mamman på revbenen.

Ingen förlossning ännu

Nej, jag föder inte barn, det är inte därför det har varit tyst här. Istället har jag umgåtts med S och ena tonåringen som är här över helgen. Vi har ägnat oss åt fotoredigering, köpt skridskor (sedan blev det regn och 10 grader varmt, så de är otestade), ätit sushi och lekt med nya iPaden.

Jag passar på att göra saker när tillfälle erbjuds, imorgon är det arbetsvecka igen för den i familjen som inte lever på bidrag, och då ska bidragstagaren ägna sig åt att klättra på väggarna, fördriva tiden och vänta, vänta, vänta... För Fisen har inga intentioner att röra sig mot utgången.

Promenad längs ån

Fisen 39 + 2 veckor

Det har varit fint väder idag, så jag kände att jag behövde komma mej ut på en liten promenad. Det börjar bli svårt att stänga jackan (S skidjacka), men efter en stunds stånkande gick det tillslut.

Man ser allt möjligt när man promenerar längs ån!

K-märkta silos nedanför vårt hus

Man blir lite sugen, men jag tror att det kanske får vänta ett tag...

Obehagligt konstverk som någon gjort

Ser ännu läskigare ut på nära håll

Vegetarianpropaganda på trafikmärke

Upptagna båtar och kala träd

I Uppsala växer glasögon på träd

När jag var som längst hemifrån på min planerade runda fick jag skitont i underlivet och kände att min planering sög. Men efter att ha gått med myrsteg några minuter släppte det, så jag kunde ta mej hem. Nu väntar jag på att S och ena tonåringen ska komma och förgylla min helg.

Måste vila lite

Det är trevligt att S jobbar dagtid nuförtiden, vi hinner allså ses på kvällarna och göra en massa saker. Som hänga på soffan, slappa, ta det lugnt osv. Idag var vi lite vågade och åkte faktiskt och storhandlade! Innan det sov jag en liten stund, och nu efteråt funderar jag på om jag kanske ska lägga mej med Lars Kepler på sängen. Undrar vad jag ska göra för spännande imorgon?

Fröding undrar när den här vagnen avgår, han har tänkt resa till något ställe där det är lite mer action. Helsingfors kanske.

Så långtråkigt

Det har varit en väldigt långsam dag idag. S har jobbat och jag har bara hängt hemma. Känner mej nojig efter synfältsbortfallet igår, och går runt och oroar mej för att det ska komma tillbaka. Fisen visar inga tecken på att komma ut, och jag försöker hitta på något att göra för att få tiden att gå.

Kontroll på förlossningen igen

Mitt i allt under middagen hos våra vänner tidigare i eftermiddags försvann halva ansiktet på S när jag tittade på honom. Tillsist flimrade hela mitt högra synfält och jag såg ingenting åt höger. Efter ett samtal till förlossningen var det bara att åka in för kontroll. På vägen in i bilen kom huvudvärken smygande och småningom försvann också flimret.

På förlossningen bedömdes det som migrän, eftersom blodtryck och urinprov var normala, och neurologen inte trodde att det var något stroke-liknande. Fisen verkade också må bara bra. Så nu är vi hemma igen, och jag förundras över hur många olika krämpor det kan finnas kvar att råka ut för! Borde jag inte ha haft alla snart?

Att ansöka om föräldrapenning

Först tittade jag på Lyxfällan och kände mej både intelligent och ekonomisk. Sedan stiftade jag bekantskap med Försäkringskassans tjänst för att ansöka om föräldrapenning. Inte helt lätt kan jag säga, trots att jag anser mej besitta normal intelligens. Dessutom stämde ju inte summorna som angavs när man bara planerade föräldrapenning med de på själva ansökan, plus att jag antagligen inte får några pengar före nyår. God jul!

Graviditet och förkylning

Jag är väldigt ofta sjuk. Det verkar som om jag har någon förmåga att ständigt dra på mej virusinfektioner, som gör att jag en stor del av min tid har ont i halsen, känner mej ruggig och går omkring och gnäller och tycker synd om mej själv.

Det typiska är att jag kommer igång med träningen, tränar en eller två gånger och sedan kommer ruggigheten som ett brev på posten. Då får träningen ligga på is ett tag, tills jag känner mej bättre, går och tränar igen - och blir sjuk på nytt. Så håller jag på, oftast under vinterhalvåret, men även under sommaren är jag ofta klen.

Att börja nytt jobb, vilket jag gör lite nu och då, är en annan trigger för förkylningar. Att jag sedan träffar massor med människor, ofta förkylda människor, på jobbet, kan ju vara ytterligare en bidragande orsak till mina lättriggade infektioner.

Nu har jag knappt varken tränat eller jobbat sedan i mars. Jag har haft en massa krämpor som hör till graviditeten, men knappt någon enda förkylning! Lite märkligt, då graviditet medför nedsatt immunförsvar med virusinfektioner som naturlig följd. T o m barnmorskan sa vid inskrivningen att jag kunde räkna med att vara förkyld några månader framåt, men icke!

Vad kan vi då dra för slutsats av detta?

1) Träning är skadligt
2) Jobb är skadligt
3) Graviditet motverkar förkylningar

Personligen tror jag på någon av de två förstnämnda.

Lunch på stan och vila

Idag har jag lunchat med vännen M på stan, grön ärtsoppa med pepparrot, och jag ska tala om att det var skitgott. Baktanken (hehe) är ju givetvis att om ärtsoppan sätter fart på magen så kommer förlossningen igång. Eller inte vet jag. Jag tar till desperata knep.

Det var dock så tröttsamt att promenera ner till stan och hem så jag måste sova lite nu. Kanske Fisen kan komma ut medan jag sover, så han/hon bara ligger där när jag har vaknat? Jag spekulerade kring det igår kväll, men S trodde inte riktigt att det gick till så. Vad vet jag, jag har aldrig fött barn förut.

Tomt i lägenheten

Tonåringarna har i tur och ordning, en igår och en idag, åkt hem, och S jobbar natt och väntas hem någon gång vid lunchtid imorgon. Jag är således allena i lägenheten. Skönt å ena sidan, jäkligt långtråkigt å andra sidan.

Jag är trött och grinig, och har knappast varit något jättetrevligt sällskap i helgen. Vi har iallafall umgåtts med symaskinen lite, förutom lapptäckessömnad har Fisen fått en liten filt med vindögda pingviner (tack för tyget S!).




Hur fasen fållar man trikå så att det blir snyggt?