Blöjhumor

Lilla A använder sedan ett tag tillbaka blöjor av märket Libero, och just de vi brukar ha har bilder av olika djur på. 

Som vuxen kanske man har svårt att förstå hur stor grej det här kan vara, men för en tvååring är det mycket viktigt att reda ut vilket djur det ska vara på den nya blöjan när man byter. 

Ibland står elefanten högt i kurs, och ibland känns det bättre med en giraff på rumpan, men den som alltid är bäst att kissa i är apblöjan. Skulle barnet få bestämma skulle hon bara använda apblöjor, så vi argumenterar dagligen över att även de 80% av blöjor med andra djur på måste användas innan man köper nya. 

Idag överraskade hon mej genom att uppvisa synnerligen smart argumentationsteknik. En stor kartong med nya blöjor hade införskaffats. Givetvis visste hon att de åtråvärda apblöjorna fanns där i, och eftersom det bara skräpade ett fåtal pandor och leoparder på hyllan tyckte hon å det bestämdaste att vi kunde öppna kartongen och plocka ut bättre vara därifrån. 

"Nej", förklarade jag för miljonte gången. "Man måste använda slut alla på hyllan innan man kan öppna ett nytt paket"(tråkkärring). Då lyfter ungen resolut ut de ca 10 kvarvarande blöjorna, håller dem i famnen med världens största flin och säger "Nu det är slut, mamma". 

Ack den som förstod tjusningen med att kissa i en apblöja. Det måste verkligen vara något alldeles extra. 

En morgon med barn

... kan tydligen se ut på många olika sätt. Den gemensamma nämnaren är oftast att det är tidigt och att man är stressad och trött. Sen kan det gå lite hur som helst. 

Som idag, t ex. Barnet vaknade klockan 06 när pappan klev upp, och hon grät hjärtskärande efter sin far. "Yes, några minuter sovmorgon för mej!", tänkte mamman elakt, och vände sig på andra sidan. 

Sovmorgonen varade dock inte då länge, och byttes sedan ut till morgonen då vi bytte tröja 5 gånger. Först från pyjamas. Sedan var tröjan för liten, sedan blev den blöt, sedan blöt igen och slutligen dränktes hela framsidan in i parfym. 

Jag trodde faktiskt inte att hon skulle få ut något ur flaskan som hon lekte med medan jag borstade tänderna! Men nu ligger det alltså en tung doft av parfym (blandat med bajsblöjor, som väntar på transport ut till soprummet) över vårt hem. Trots att kläderna är i tvättmaskinen och flaskan konfiskerad och rengjord. 

Hur barnet luktar på förskolan idag vågar jag inte tänka på... Och då försökte jag ändå tvätta hennes parfymerade putmage efter bästa förmåga. 

Längtar efter ordentlig vinter

Vardagen är tillbaka, och imorgon är det jobb och förskola för berörda. Jag önskar att jag skulle orka skriva en mängd roliga, inspirerande inlägg här, men det har alltså ännu inte skett. Men hoppet har inte övergett mej...

Jag väntar och väntar på ordentlig vinter, men på nyårsafton hann vi iallafall känna på lite snö. Och idag har vi faktiskt också dragit pulka på ca 2 cm nysnö. På posten ligger Lilla A:s nya snowracer och väntar. Mamman kunde inte hålla sig, utan beställde hem en, i mitt tycke, rätt så dyr leksak.

Julen

Så gick julen. Snabbt gick det. Men det gör ingenting, jag är inget större fan av julen, så det är skönt att det är över. Firandet tjuvstartade vi med goda vänner helgen innan julafton. 

Dagen innan julafton smet vi upp till Vemdalen, och där vaknade vi på julaftons morgonen med en febrig unge i sängen. Sedan tog det inte länge innan både mannen och jag också snorade och hostade. 

Själva julafton var fantastiskt lugn och skön, med god mat och julbastu. Efter det blev barnet sjukare och sjukare, och ute blev det kallare och kallare. Vi åkte tappert lite slalom i -10 grader, men på lördagen när termometern började krypa ner mot -20 och prognosen förutspådde att det skulle hålla i sig, samtidigt som barnet började klaga på ont i örat, och alla dessutom hade hosta, halsont och ögoninflammation, bestämde vi oss för att åka hem. Så vi drog, hastigt och lustigt, lite tidigare än planerat. 

Väl hemma igen piggnade barnet till. Hon är fortfarande rejält förkyld, men feberfri. Mannen har tappat rösten och jag har fått antibiotikasalva för mina ögon. 

Idag har vi varit på närakuten, möblerat, städat, tvättat, ätit pizza och gått en promenad i uppfriskande -10 grader. Vintern har hittat hit också, även om det inte är så mycket snö. 

Nu räknar vi ner de sista dagarna på det här usla året, och ser med tillförsikt fram emot 2015. För värre kan det väl inte bli? Jag tycker vi har fått vår beskärda del nu. God jul, och god fortsättning!

Önskar nästan jag hade tappat den. Hakan, alltså.

Jag har tydligen varit mer bitchig än snäll i år eftersom jag har fått världens fetaste munsår i tidig julklapp. Vi snackar alltså värskande och kliande, illröda blåsor på ca halva hakan. Tack tomten, jag förstår piken. 

Tur att det är "jullov" så jag kan ägna mej åt eremitliv enligt bästa förmåga. Och så får jag väl försöka gräva i egenskapsarkivet och se om det finns någon god sida att damma av till nästa år. Eller så skiter jag i det. Hej, munsår!

Ont i benet

Lilla A har nu haltat som en gammal poliopatient i över en månad. I måndags var vi på barnakuten för fjärde gången, för nya blodprover och nya röntgenundersökningar. Allt såg bra ut! Vad är då felet??

Vi väntar nu på att göra magnetkameraundersökning, för att försöka hitta felet, vilket ju i sig är bra. Mindre bra är att MR på två-åringar görs i narkos. Uppenbarligen är man alltså angelägen om att göra undersökningen, eftersom man väljer att ta risken att utsätta henne för n sövning.

Usch, mammaångesten skär i bröstet. Varför ska hon behöva gå igenom detta? Min lilla, lilla skrutta.

Faktum är annars att hon faktiskt mår lite bättre. Får smärtstillande endast innan hon ska till förskolan, och där har hon nu kunnat vara korta dagar. Haltandet är lite mindre, och hon vaknar inte längre så ofta på nätterna av att hon har ont.

Hospitaliserad och präglad av sin sjukdom har hon också lyckats bli - "Mamma bära!" i tid och otid, och "A supp i rumpan!" (vad som nu kan vara så roligt med det att man måste tjata).

Nu håller vi tummarna för att det "bara" är en envis höftsnuva, och inget värre som gömmer sig i höften, och att det blir bra fort.

Snart julafton, ju

Dagarna går, och jag får inte till några inspirerande blogginlägg. Snart är det iallafall julafton, och frånvaron av snö gör att barnet inom mej gnäller och klagar. Jag VILL har snö.

Om en vecka flyr iallafall mannen, jag och barnet vardagen och allmänt tråk, och åker till fjällen för att fira jul i all stillhet. Får vi till lite skid- alternativt pulkaåkning blir det bara extra trevligt.

En sista intensiv vecka blir det, och lite socialt julfirande får vi iallafall till hemma hos goda vänner innan vi smiter iväg.

Julpyssel

Ont i benet

Vår lilla skrutt har fortfarande ont i höften och svårt att gå. Hon har nu varit några timmar på förskolan i torsdags och i fredags, och idag var det tänkt att hon skulle vara där lite längre. Det funkade inte, och jag fick åka och hämta henne vid klockan 13. Då vägrade hon sova, och bara klagade på ont i benet.

Om hon inte är bättre om en vecka ska vi tillbaka till sjukhuset för mer kontroller. Och då är det läge för ytterligare utredning, eftersom hon vid det laget borde ha blivit frisk om det endast hade varit en höftsnuva.

När var på sjukhuset för en vecka sedan och ord som "cancer" och "höftnekros" nämndes kände jag att jag inte ville vara med längre. Varför ska just vår lilla tjej behöva drabbas av detta?

Nu är hon något bättre sedan dess, och det ser jag som ett gott tecken, men hon är också långt ifrån bra, vilket skrämmer mej. Och det gör så ont i mammahjärtat att se när hon haltar runt, och inte orkar lyfta benet från marken när hon har vinterkängorna på...

Lillajul

God Lillajul från oss i landet där man inte vet vad Lillajul är. Vi har dock inte firat så mycket, då maken jobbar dygn, Lilla A fortfarande inte kan gå ordentligt och jag känner mej allmänt vissen. Men lite ljusstakar och stjärnor har vi fått upp iallafall. Och tomten provade sin mössa.

Aldrig normalisering

Jag kan inte tycka att det är ok att en 16-åring ska ha barn. Och ännu mindre en 16-åring med instabila hemförhållanden. Jag tycker inte heller att det känns ok att jag inte har rätt till mina åsikter, att mina önskemål och känslor inte respekteras.

Jag respekterar att alla inte tycker likadant som jag, men det är uppenbart att respekten inte är lika självklar i andra riktningen. Jag kan också gärna tänka mej att prata och diskutera, för att kunna öka förståelsen i båda riktningar, men det har inte varit intressant. Istället får jag höra att man inte har förståelse för mina åsikter, och att jag förväntas reagera och bete mej på ett annat sätt.


Om nu någon, trots allt, skulle vara intresserad av att höra varför jag tänker som jag gör, så är ni välkomna att läsa vidare:


- jag kommer aldrig att acceptera lögner, manipulativt beteende, kriminalitet, våld som problemlösning eller droger som min vardag

- jag anser inte att det är ok att ha inställningen där man utgår ifrån att andra ska ta ansvar för ens livssituation, trots att man själv står för valen

- jag anser inte att det är ok att man planerar att bli beroende av socialtjänst och ekonomiskt bidrag för att kunna trygga sin försörjning under flera år framöver

- jag tycker att det är skrämmande att socialtjänsten ska tvingas kontrollera att barnet har en trygg och säker uppväxtmiljö, något som borde vara en självklarhet

- jag imponeras inte av ett beteende där man ständigt sätter sig själv i första rummet, utan att ens reflektera över att ens livsföring påverkar andra i ens närhet, särskilt när det handlar om individer med särskilda behov, som inte kan försvara sin rätt.

- jag förundras också över att man inte reflekterar över vilka förutsättningar man vill ge sitt barn under dess uppväxt.


När jag sedan dessutom får höra hur en person utan närmare anknytning till familjen (och utan att känna till vad som hänt under de senaste åren) uttrycker sina förfärade åsikter över vår frustration, som han inte kan förstå - "det handlar ju bara om ett oskyldigt litet barn" blir jag ännu mer uppgiven.  

Det är ju det jag säger hela tiden, ETT OSKYLDIGT LITET BARN! Jag kan inte låtsas att jag tycker att denna situation är ok, normalisering av ovanstående kommer aldrig att ske för mej!

Jag menar inte att livet för alltid kommer att vara statiskt. Omständigheter förändras, människor växer, situationer förändras. Förhoppningsvis till det bättre, någon gång. Då kan jag omvärdera, och välja att handla annorlunda.

Just nu väljer jag att ha en fristad - mitt hem. Jag är tvungen att ha en fristad, annars går jag under. Och i mitt hem vill jag inte ha ovanstående elände, det får hanteras i någon annan miljö, under något annat tak än mitt. Det är mitt enda önskemål. Och det är tydligen inte ok, enligt alla tyckare.

Är det så här vi förväntas hantera vår vardag - att inte låtsas se att det brinner i knutarna?

Kalas

Igår blev Lilla A två år. Vi hade planerat kalas, inte så stort, men lite släkt och lite vänner, för att fira tilldragelsen.

Planen, och det vi tyckte passade vår stressade tillvaro bäst, var vänner på lördag, släkt på söndag. Inget pretentiöst, men en jäkla massa smörgåstårta. För att vi gillar smörgåstårta. 

Nu har vi inte tagit makten över hur vårt livspussel ser ut. Det är tydligt. Släkten deklarerade att upplägget inte passade, och vissa skulle komma tidigare, vissa inte alls. Andra var osäkra, och kunde inte ge besked. 

Vännerna hade förhinder, förkylning eller magsjuka. Sen ville släktingarna komma iallafall, men då hade vi redan bestämt att alla skulle få komma samma dag. 

Resultatet blev trots detta kalas från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Vissa stannade bara någon timme, andra två dygn. 

Intensivt, kul och jobbigt. Nu är vi trötta, både på kalas och smörgåstårta. Tvååringen åt kvällsgröten med större aptit än på länge. Och nästa år får vi nog ta till mer radikala åtgärder för att styra upp kalastiderna. Annars får jag magsår, både av matmängd och stress.




Edit: Missförstå mej inte nu! Det var supertrevligt att ni alla kom. Jag måste bara styra upp strukturen lite till nästa gång, för min egen skull.

Strejk

Jag har mycket jag skulle vilja skriva men just nu nöjer jag mej med att säga "Heja Tehy" och alla som driver kampen för sjuksköterskelönerna! Ni har mitt fulla stöd, kämpa på!

http://www.nyan.ax/nyheter/show.pbs?news_id=86483

Vinter och ledproblem

Det är svårt att få till inläggen nuförtiden. Vi har iallafall varit i Lappland och fått en försmak av vintern, med -20 grader då vi landade. En mycket trevlig och lugn helg, med massor av fanastiskt god mat, och så lite pulkaåkning med pannlampa och häng med vännerna.

Mindre roligt är att lillskruttan har fått "höftsnuva" eller coxitis simplex, som är en inflammation i höften. I snart en vecka nu har hon knappt kunnat gå, utan hänger mest på sin mammas armar, och har ont ont ont i sitt vänstra ben.

Innan vi åkte norrut spenderade vi en kväll på barnakuten, och att resa skulle inte vara något hinder. Vila är bra, men hur får man en tvååring att hålla sig stilla? Och ju mer värkmedicin jag petar i henne, desto rörligare blir hon.

Imorgon ska jag prova på mitt livs första vab - vi har ju som tur är varit lediga i några dagar, men blir inte den här stackars höften bättre inom någon dag får vi nog ta ett nytt besök på akutmottagningen. Stackars lilla vän.

Aldrig lugn och ro

Förra veckan fick jag hastigt besked om att min mormor hade ramlat hemma, och blivit liggande några timmar med bruten lårbenshals, tills hemtjänsten hittade henne. Detta är ju inte särskilt bra när man är 85 år gammal och tidigare har haft en stroke med svaghet i samma sida som man sedan skadar.

Hastigt och lustigt fixades ledigt från jobbet, flygbiljetter bokades och jag, Lilla A och min mamma åkte till Finland. Väl där var det ändå rätt så bra med patienten. Efter omständigheterna iallafall.

Hur det blir framöver, med boendesituation och så, det återstår väl att se.

Mitt sköra psyke mådde iallafall inte bättre av den här resan. Jag är stressad till bristningsgränsen, och att umgås med min familj, kan, för att uttrycka det milt, bli ganska påfrestande ibland. Jag är iallafall glad över att jag åkte dit, och att jag fick träffa min mormor, som med sina 44 kg såg ut som en liten fågelunge i sjukhussängen.

Nu är jag hemma igen, och har idag varit hos företagshälsovården och fått bekräftat att mina reaktioner och mitt mående räknas som fullt adekvat. Även om det inte påverkar situationen i sig, så känns det ändå otroligt skönt att få bekräftelsen att det är helt normalt att bryta ihop då och då. Speciellt när livet ser ut som det har gjort för oss de senaste åren.

Där ser ni! Än har ni inte vunnit över mej! Och än finns det lite jävlaranamma kvar! Och om tre dagar åker vi till Norrland och hänger med fina vänner och hundvalpar. Och det är fan så mycket trevligare än stress och energitjuvar.

Lilla A går "i snöret"

Arlanda

Lördag

När maken kom hem från tjänsteresan sent igår kväll sov jag och barnet som - just det - barn. Så i morse när vi väl var vakna tänkte vi passa på att umgås lite, och samtidigt få däcken bytta till vintersäsongens dubbförsedda. Win-win, liksom.

Vi passade alltså på att haka på till hans jobb. Vilket ur däckbytarsynpunkt visade sig vara helt onödigt, för när vi var halvvägs ringde hans jobb och informerade om att han skulle vara på en annan station.

Däremot träffade jag ett gäng gamla kollegor från min ambulanskarriär, och det var jättekul! Så när mannen hade packat sin jobbväska och drog vidare blev Lilla A och jag kvar på brandstationen och pratade och pratade. Ibland kan jag verkligen sakna det jobbet - friheten att jobba självständigt, utanför sjukhusets väggar.

När vi hade pratat en evighet tog vi bilen och åkte tillbaka till stan, till en kompis, och åt lunch och byggde lego. En bra dag, trots regn och sommardäck.

Jobb för några år sedan.

Sommar på ambulansen för länge sedan. Därav den uråldriga radion.

Mannen ska till att hålla presentation på konferens i Manchester. Man ser honom i kostym lite för sällan, tycker jag.

Barnet och jag ser glada ut

Godis utan bus

Ok, jag är en orutinerad villaförortsbo. Jag hade missat att det var halloween ikväll, trodde det var imorgon. De allra första bus-eller-godis-tiggarna blev således utan godis. De plingade ju på redan vid kl 15.30, och jag var faktiskt på väg till affären!

Å andra sidan var ungarna också rätt oförberedda - de ville ju bara ha godis, och hade inget bus på lager. Det hade faktiskt ingen av det tiotal ungar som plingat på under kvällen, men när sällskap nummer två ringde på var iallafall jag bättre förberedd.

Jag var ju dock tvungen att testa dem, och den enda under kvällen som fann sig snabbt var grannen närmast oss, som snabbt hotade med att hans brorsa stod beredd med ketchupflaskan ifall han inte fick godis. Han hade onekligen förstått grejen och kunde ha fått hela godisskålen om jag inte kände mej tvungen att spara för fler små tiggare, och för grannsämjans skull.

Faktiskt så ångrar jag mej lite nu att jag inte gav honom skålen, för nu har jag ätit godisrester så att jag mår illa.

Biljävel

Mannen är i England på konferens med sitt jobb, så Lilla A och jag fixar jobb och dagis på egen hand. Det gick rätt bra, tills bilen vägrade starta i morse - först hemma och sedanen liten stund senare utanför förskolan.

Hemma startade den efter några försök, och lite varsamma smekningar. Utanför förskolan hann jag plocka ur mina väskor, jag förhandlade mej till att få stå hela dagen på 20-minutersparkeringen där jag stod, och var precis på väg att börja gå mot bussen.

Ett försök till, tänkte jag, och satte mej i biljäveln, som omedelbart startade. Jag behöver en ny bil! Den här känns opålitlig. Och en lottovinst. Vi håller som sagt på renoverar badrum, tvättstuga samt byter värmesystem. Det finns inte utrymme för en ny bil i budgeten. Inte på mååånga år.

Varmt

Vi är som sagt mitt i en badrumsrenovering. Det betyder, förutom att vårt hem är invaderat av hantverkare och att vi samsas om vårt badrum på övre våningen, att vi har en tillfällig värmepanna och varmvattenberedare. Dessa fungerar inte riktigt likadant som de gamla, och vi har plötsligt väldigt varmt inomhus, men väldigt dåligt med varmvatten,  istället.

Tidigare ställde vi in en måltemperatur på en central termostat för hela huset, men nu ska vi istället reglera på de enskilda radiatiorerna, vilket inte är så lätt eftersom det blir en väldigt ojämn värme, inte finns någon gradering och tar ett tag innan man kan utvärdera.

Otaliga gånger har vi skruvat och justerat för att det har varit för varmt eller för kallt i sovrummen, och lika många gånger har vi irriterat grälat på varandra för att vi ansett att den andra vridigt till konstiga nivåer.

Oftast har grälen handlat om varför den andra varit så dum och vridit upp termostaten i maxläge när det redan har varit svettvarmt inne, eller tvärtom - en neddragen termostat i ett iskallt sovrum.

I morse fick vi förklaringen när vi såg hur en superglad tvååring stod och vred på reglaget, fram och tillbaka, fram och tillbaka, med ett mycket nöjt leende på läpparna. Det ska bli intressant, men knappast särskilt roligt att se den kommande elräkningen. Kanske kan man göra någon avbetalningsplan från framtida veckopengar?

Bitter och cynisk

"Socialtjänsten brister i barnärenden" kan man läsa i dagens UNT. Ja, det har vi tyvärr tvingats bevittna med våra egna ögon, och en anmälan till IVO från oss ledde egentligen bara till ett krasst konstaterande att man redan visste att så var fallet.

Vilka i samhället är det vi ska värna mest om? Är de inte de svagaste, de mest utsatta? Barn som far illa?

I vårt fall hoppas jag verkligen att socialtjänsten, efter ett års kämpande och argumenterande från min mans sida, äntligen har tagit sitt ansvar. Men jag vet inte. Förtroendet är förbrukat för länge sedan, och ärendets handläggare bevisade återigen på det senaste nätverksmötet att han inte ser problemet, trots att alla andra närvarande påtalade sin oro.

Organdonation

Har ni koll på vad era anhöriga vill att ska ske med deras organ om de plötsligt avlider? Är det något ni har talat om hemma? Om inte tycker jag att ni ska göra det. Och hur är det för er egen del? Har ni funderat över detta?

Plötslig och oväntad död är inget man planerar för, men för en liten del av oss händer det att vi utan förvarning står inför detta faktum, och då kan det vara skönt att åtminstone veta svaret på den här frågan. För ingen är för gammal eller för sjuk för att kunna donera organ, det ska man känna till.

80 % av oss svenskar vill att våra organ ska doneras om möjlighet finns, men det är bara en bråkdel, 1,6 % rättare sagt, som har dokumenterat sin vilja i donationsregistret. Om man önskar donera så är det ju väldigt tråkigt om man inte får chansen att göra det, för att man aldrig har talat om hur man tänker.

Döden drabbar inte oss, tänker vi. Men det gör den. På ett eller annat sätt. Förhoppningsvis senare än förr. Men ibland blir inte saker och ting som man har tänkt sig, och det ser jag på mitt jobb varje dag. På ett ögonblick kan livet förändras, och någon har förlorat en familjemedlem, eller plötsligt ser livet helt annorlunda ut.

Att arbeta med organdonation ger en mycket speciell känsla. Av något tragiskt och oåterkalleligt kan det ändå komma något fint. I sorgen med de anhöriga kan det ge en stor tröst och känsla av mening när beslutet om organdonation är fattat, och den omfattande processen kring donationen drar igång.

Tänk på saken! Och prata om det. Det underlättar så mycket för er själva eller era anhöriga om det tråkiga skulle vara ett faktum. Detta är inget man vill diskutera när man står mitt i en tragisk livsomvälvande situation.


Hälsningar,
intensivvårdssjuksköterskan



Länkar:
Donationsregistret
Mer organdonation
och på Facebook

Hösten

Jag brukar gilla hösten. Den känns ofta som en nystart, som nyår liksom. Man får energi, hittar en ny vardag och tar tag i saker och ting. I år vet jag inte. Träden känns nakna, och kylan och vinden biter sig in i märg och ben. Energin infinner sig inte, och jag har tappat mitt eget liv och tar bara tag i andras saker känns det som.

Och jag är oändligt less på det. Så less att jag faktiskt just nu bara har för avsikt att sticka huvudet djupt ner i sanden och inte se, inte höra. Jag kanske tar med Lilla A till sandlådan, det skulle kunna funka. Medan hon gräver och kör med bilar kan jag stoppa ner mitt huvud.

För min avsikt är att umgås med min lilla familj i helgen. Bara vi. Och förhoppningsvis utan att ryka ihop. För vi blev plötsligt bara vi detta veckoslut, något vi inte riktigt trodde. Hej seriemaraton!

Morgondisk, efter att ha varit vakna två timmar

NEJ!

Mitt barn har en fantastisk vokabulär om kvällarna nuförtiden. NEEEJ, JAG VIIILLL INTE! VIIIILLL INTE! O s v, o s v. Jag är faktiskt beredd att hålla med henne. Jag vill också skrika och kasta mej på golvet. Jag vill inte heller just nu.

Stulen bild

Mitt älskade barn

...och alla vi andra har haft en väldigt turbulent helg. Från förskolan rekommenderades det att vi skulle boka in så lite "extraordinärt" som möjligt under inskolningstiden, för att minska stressen. Där misslyckades vi grovt, kan jag ju säga.

I torsdags ramlade Lilla A:s mormor samt kusin med mamma in. Jättekul, och alldeles för länge sedan sist, men väldigt, väldigt intensivt. Kusinen är inte heller på topp p g a stora förändringar i familjen, så nätterna har varit oroliga.

På fredagen kom oplanerat en väldigt ledsen och uppriven storasyster till Lilla A, och stannade hela helgen. Lördagen åkte kusin med familj hem, jag jobbade och Lilla A med pappa och syster åkte till Dalarna till farmor och farfar.

Igår kväll var alla ledsna, utmattade och trötta, och bröt väl ihop i tur och ordning. Mannens 16-åriga dotter fick barn i fredags, och det sätter verkligen allas nerver på utsidan. Ett totalt känslokaos, och ett så fult bemötande som den äldsta dottern fick av sin mamma har jag sällan hört.

Det är för mej totalt obegripligt hur man kan utnyttja, och spela på sin utvecklingsstörda dotters känslor för sina egna syftens skull, och jag vet inte vad jag ska göra av min ångest som river i bröstkorgen. Jag anser att man inte ska hänga ut folk på det här sättet, men den här situationen är så totalt urspårad så all värdighet är lagd åt sidan. Jag hoppas faktiskt att berörda person läser detta, för det är så lågt så jag mår illa.

Och jag är så utmattad över att hela tiden behöva sopa upp spillrorna och försöka reparera situationer som är konsekvenser av andras dåliga val och beteende. Min man och jag är splittrade, och jag vet inte ens åt vilket håll vi stretar, för det är bara kaos inombords.

Lilla A gråter och klänger sig fast vid mina ben och vägrar släppa mej. När jag grät igår kväll torkade hon mina tårar med sin kanin. Hon blir stressad och olycklig när vi mår dåligt. Och idag hade jag för första gången en riktigt jobbig lämning på förskolan.

Hon vägrade släppa taget om mej, och jag lämnade ett barn som grät efter mamma. Samtidigt missade jag bussen, och så började det regna. När det väl kom en buss grät jag hela vägen hem.

Så trött

Trots att jag knappt har jobbat på evigheter är kalendern och skallen fulla. Igår, tredje gången gillt, lyckades bredbandsinstallatörerna äntligen med sitt uppdrag. Fast att se till att dosan har elförsörjning och att spika tillbaka plankorna som bröts upp från trappan ingick tydligen inte i det förmånliga priset av 20 000 kr. Så spikat har vi gjort själva, och nu måste vi anlita en elektriker.

I morse förväntade jag mej att hantverkarna som ska renovera badrum och tvättstuga endast skulle hämta nyckeln klockan 8, men istället stormade tio män med arbetsbyxor och verktygsbälten in och gick lös på inredningen. Själv hann jag få i mej mitt morgonkaffe och borsta tänderna innan vattnet stängdes av. Värre var det med vår inneboende, som fick avklara morgonens toalettbesök på universitetet.

Annars är energi och gott humör en bristvara just nu. Barnet trivs förvisso på förskolan, men är trött, slut och gnällig när hon kommer hem. Läggningarna tar långt över en timme, och det är bara mamma som gäller, i alla lägen. Pappan i familjen har haft ett tungt psykologsamtal idag. Om några dagar är han morfar, något som han inte direkt känner sig så våldsamt imponerad av. Och inte jag heller.

Eftersom Turkiet-semestern för min del kändes som en dyr flopp tröstar jag mej med att vi iallafall har bokat in en ny resa. Om en månad åker vi ca 120 mil norrut, och hoppas att det varken finns magsjukor eller andra turiståkommor i Kiruna. Trevligt sällskap får kompensera för bristen på ljus och värme.

Visst blir det fint?

Älska Jan Stenmark

Hej å hå

Första förskoleveckan har gått. Barnet är mycket förnöjt, och idag när jag skulle hämta henne efter att jag hade haft frigång ett par timmar var hon inte ett dugg sugen på att följa med mej. 

För det första är fordonen som föredras nuförtiden antingen flygplan eller möjligen kan man sträcka sig till att åka buss. Men inte bil. Absolut inte.  "NEEJ! INTE ÅKA BIIIIL! vrålade tvååringen som jag alltså fick bära ut, sparkande och ålande. För det andra ville hon inte heller åka hem. Förskolan är tydligen bra skit. 

Annat är det med undertecknads skit. Eller ja, i ordagrann betydelse är det väl inga större problem. Magsjukan är jag ju frisk ifrån och så... Däremot har förkylningen tagit fart - jag hör inget och får spränghuvudvärk när jag böjer mej ner (vilket jag gör ett antal gånger per dygn för att plocka upp härskartvååringens omkringslängda grejer). 

Dessutom är jag stressad som f-n över badrumsrenovering som sätter fart nästa vecka, krånglande bredbandsinstallation, plötsligt chefsbyte på jobbet, huset fullt av folk, tonåringar som inte fattar sitt eget bästa utan tror att livet hanteras bäst med hjälp av socialtjänst och knivar, bygglovsansökan för bergvärme och att mitt förråd av Alvedon och Ipren börjar ta slut. Även fulalvedonen jag köpte i Turkiet. 

Jag vet ärligt talat inte om mitt huvud pallar med en arbetsdag imorgon. Jag känner mej verkligen inte fräsch just nu. Å andra sidan har vi ju ett helt medicinrum fullt med Alvedon på jobbet. Det finns både som flytande, tabletter, stolpiller eller intravenös administrering. Månne jag inte ska klara mej. 

Lilla A fick ett Lundby-dockskåp idag. Jag köpte det på loppis med tanken att renovera upp det för mitt eget höga nöjes skull, men hon tyckte det var så kul att leka med det, så nu tror jag hon får ha det ett tag. Legogubbar och älgar klättrar nämligen frekvent upp och ner för trappan i det och det vore ju synd att störa dem.