Om det inte vore för stadsbussen skulle jag bara ha trista saker att skriva om

Mina bussäventyr fortsätter. För 1½ vecka sedan var det snökaos i Uppsala. Alla stadsbussar inställda på kvällen, eftersom det hade kommit en dm snö. Problem för mej, eftersom jag skulle hem efter jobbet vid kl 22, och tillbaka igen nästa dag vid 06.30.

En kollega som jobbade natten förbarmade sig och lånade ut sin bil.. Halt var det, men inte egentligen värre än så, tills jag kom hem till vår gårdsgata, och det visade sig att grannen hade skottat rent sin uppfart, och kastat snön framför vår uppfart istället.

I 20 minuter skottade jag tung blötsnö så att svetten lackade, innan jag kunde parkera. Märklig grannsämja kan man ju tycka, men jag väljer att se mellan fingrarna och tänka att snökaoset förmodligen hade gjort grannen lika sinnesförvirrad som ledningen på Upplands Lokaltrafik. Storsint som jag ju är.

Igår kväll när jag skulle åka hem var bussen i princip fullsatt. Av diverse sagoväsen. På sätena satt prinsar, prinsessor, häxor och en och annan räv. Sådant som ingen i universitetsstaden Uppsala höjer på ögonbrynen för. Näst längst bak hittade jag ett säte, och förstod när jag väl hade satt mej ner varför det var ledigt. På sätet bakom sov en man, med en hel del promille i kroppen, sin skönhetssömn.

Så istället för mitt vanliga instagrammande blev det hård fokusering på huruvida nämnde man skulle börja visa tecken på uppvaknande och eventuellt få för sig att lägga en spya i min nacke eller ej. Det gjorde han, som tur var, inte, utan snusade gott hela resan. Och förmodligen ett par resor till runt bussens rutt tills han förmodligen fick hjälp väktarhjälp för att ta sig ut.

Jag tog mej hem, utan kräkor innanför kragen, sittande längst ut på mitt säte, flåsande mannen framför mej i nacken. Mannen, som vid avstigning visade sig vara min granne. "Hej och ursäkta, men jag brukar vara lite närgången när jag åker buss, hoppas att det inte gör något. Jag bor ett hus bort, förresten."

Lilla A och hennes far cyklar istället för att utsätta sig för den spänning det medför att åka stadsbuss

Jag förstår att ni undrar

...men nej, det blir inte ett jäkla dugg roligare. Faktiskt.

Egentligen är det mest synd om min man, som är den som drabbas hårdast av all nedfallande skit, men jag står bredvid och får min beskärda del och önskar att jag skulle kunna förhindra att det stänker på mej. Men det kan jag inte. Inte om jag ska fortsätta att dela mitt liv med honom, och det är ju trots allt min ambition.

Men annars är det bra. Solen skiner, och bilen går bra. Eller, det gör den ju inte heller. Den skulle behöva en rejäl uppfräschning, men vem orkar med det?

Om en vecka ska vi iallafall åka lite slalom, och om en månad drar vi till Lappland. Jag försöker tänka på roliga saker när skiten stänker omkring mej, men det är inte lätt när man håller på drunknar i den.

För att muntra upp stämningen ytterligare

...kan jag tala om att vi har magsjuka i huset. Två av fyra drabbade. Själv ska jag jobba imorgon och hoppas att om det nu är så att jag tvunget ska insjukna - låt det då ske utanför arbetstid. Snälla!

Det här med att åka buss

Jag tränar på det här med att ta mej till och från jobbet med buss. Och förhoppningsvis kommer jag snart att vara ett proffs på det. 

För en liten stund sen, t ex, då stressade jag ut från jobbet, flexade ut tidigare och rusade till busshållplatsen för att hinna med en tidigare buss än igår. Och, jo jag hann. Sitter på bussen nu. Den var dessutom sen, plus att den tar ca 10 minuter längre tid hem till min hållplats än den senare avgången. 

Slutsats: jag är hemma samtidigt som igår, men med minustid på flexen och några minuters extra busserfarenhet att lägga till handlingarna. Men jag lär mej.

Annars då? Ja, vad ska jag säga. Jag åkte till mitt jobb vid lunchtid, från ett hem där atmosfären närmast var att likna vid en grå fuktig gammal filt. Ska försöka sova lite, åtminstone skrynkla till lakanen en aning, innan det är dags för att stå till landstingets förfogande kl 06.45 imorgon bitti. Heja heja. 

Ge mej tillbaka mitt liv

Det känns som om jag ska gå sönder. S är i Dalarna för diverse möten, och har Lilla A med sig. Vi har precis pratat i telefon. Den vidriga situationen vi hamnat i blir bara mer och mer absurd. Det känns som att jag ska explodera. Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor.

Imorgon ska jag jobba mitt första arbetspass själv, en kvällstur. Det är nästan så att jag hoppas på ett riktigt jävligt pass, med sjukt mycket att göra bara för att slippa tänka på den här mardrömmen.

Jag vaknar på nätterna och har kört in naglarna i handflatorna. Käkarna är ömma för att jag biter ihop så hårt, och täcket blött av svett. Och varje gång jag vaknar är drömmen ingen dröm, utan den nakna hårda verkligheten, som vi bara helt maktlöst kan beskåda, vad det verkar.

Orkar inte

Ingen bra kväll. Det hade kunnat vara det, men ångesten maler i kroppen och känslorna tränger sig ut. Jag vill skrika bort det här gnagande, krypande obehaget som parasiterar mitt inre, men det hjälper ju inte. 

Hur mycket jag än gråter förändras ingenting. Jag lurar mina tankar och glömmer bort mej, tills insikten slår ner igen, och knockar mej till marken. 

Det är så lätt att hänge sig åt bitterhet, att ilskna till och gräma sig över andras val. Hur andras dåliga omdöme tvunget ska inverka på mitt liv och interferera med mina val och min tillvaro. 

Men det hjälper ju inte heller. Finns det något som hjälper? Inte ens att vara vuxen och rationell löser knuten i mitt bröst. Lyckan skrattar oss inte direkt i ansiktet, allt känns mest som ett ironiskt hånskratt istället. "Ni trodde inte att det kunde bli värre nu, men vänta bara...!"

Jag kanske borde grotta ner mej i Cullbergs kristeori, träna acceptans och mindfulness, försöka hitta små andningshål och vårda relationen med min man, men just nu vill jag bara skrika och gråta som ett barn. Kanske slå hårt på något. Och att någon ska hålla om mej och säga att allt kommer att ordna sig och bli bra. För jag klarar inte av att tänka det själv. 

Förstår ni hur illa det är...

...när bilden på en trappa på min arbetsplats gör mej glad. Snacka om att det har gått långt. 

Överlever

En vecka har gått sedan föregående blogginlägg. Livet går vidare och jag har jobbat 1½ vecka nu. Imorgon är mitt sista dubbelgångspass, sedan är det köra solo som gäller. Det är två år sedan jag jobbade på riktigt, tre sedan jag var på den här arbetsplatsen, men någonstans långt inne i hjärnan tycks det finnas gammal kunskap lagrad, och den håller sakta på bryter sig fram till ytan.

Det är fascinerande hur hjärnan funkar (jaja, jag jobbar på neurointensiven, mycket snack om hjärnor där). Saker som jag inte har ägnat en tanke åt på evigheter ploppar plötsligt upp, och mitt i allt minns jag hur jag brukade göra när jag ställer in olika variabler på övervakningsutrustningen, blandar till läkemedel eller panikartat trycker på kaffemaskinen på morgonen.

Att jobba medför att man blir trött. Mycket trött. Men trött på ett annat sätt än när man umgås med en ettåring hela dagarna. Det kan även min make skriva under på, när han nu vandrar runt här hemma, hålögd och sliten av allt som sker omkring oss (som jag fortfarande inte kan skriva om) och trött av blöjbyten, tittutlekar, sandlådehäng och ständigt matkladd.

Jag tycker att det är jätteskönt att umgås med vuxna människor, få använda hjärnan till annat än att fundera över om det var hunden eller katten som säger MAOOO och framförallt att få stänga av de negativa och tunga tankarna en stund.

Och vi försöker stanna upp vid små viktiga saker som får oss att må bra. Som bilden på den här trappan.

Vårskor med färggranna skosnören

Världens gulligaste lilla tjej som provar badbyxor på huvudet. Gärna flera par åt gången.

Att vi gjorde så fantastiskt god sushi i helgen.

Att Lilla A också gjorde sin första tatuering i helgen. Ok, pappan tycker väl kanske inte direkt att det är något jättepositivt.

Att man kan vara ute utan de tjockaste vinterkläderna och utan att bli blöt. Vi kämpar vidare. Överlever på något sätt.

Fuck off!

Någon står på mitt bröst och gör så att jag inte kan andas. Det har nu gått drygt en vecka sedan vi fick ett besked som ruskade om oss mer än vi trodde var möjligt.

Ska den här soppan aldrig ta slut, tänker vi, uppenbarligen naivt, för det gör den ju inte. 

Vi planerar in små andningshål, lägger upp strategier för hur vi ska hantera och överleva den närmaste tiden, och vi försöker att inte glömma bort oss själva. 

Det är inte lätt någonstans, det känns omöjligt för det mesta, men just för ögonblicket klarar jag av att säga "Fuck off" till dej som står på bröstkorgen min och tynger ner mej. 

För det visar sig plötsligt att det också finns överraskande kloka människor där ute. Det finns små små andningshål. Jag kan fokusera på mitt jobb och plötsligt komma på att det har gått flera timmar utan att jag har ältat. Jag har en man med världens största hjärta. Jag kan krama mitt lilla troll och allting annat blir oviktigt. 

Och tusen tack för era peppande kommentarer, här och privat. Jag återkommer!

Gå en dag i mina skor

Det finns ett par personer som just nu klampar på i för stora skor, större än de kan hantera. För egen del känner jag också att skorna är många nummer över det som passar mej. Jag tycker jag har fått vad jag förtjänar och mer därtill, om man nu ska tänka i termer av karma. 

Vad är det för fel på vanlig grå vardag? Den där trista, tråkiga? Jag bara längtar efter vardagstristess - jobb, middagsplanering, storhandla, städning, kanske dagishämtningar och -lämningar. Man ägnar sig åt förkylningar, byter blöjor, kryddar till det med missionären någon fredag i månaden när man inte har kräksjuka eller har jobbat över allt för många timmar. 

Vad är det för fel på det egentligen? Jag behöver inte den här spänningen i mitt liv. Jag vill ha tillbaka mina slitna 38:ans Converse med lera och hundbajs under. Ett par pumps vore förstås inte heller helt fel, men de får inte vara för stora, kippa i hälen eller så. Ge mej inte mer än jag klarar av, snälla. 

Jag håller med Lilla A: BAJS!

Sorry, bästa läsare. Om jag nu har några kvar. Till min tröst bör sägas att det mest googlade sökordet hittills för att hitta till min blogg är "sexsait", och de som hittar till mej den vägen bryr sig knappast över bristen på publicerad text.

Det jag försöker få fram, om än på ett väldigt krångligt sätt, märker jag, är att jag inte kan skriva något. Jag är så arg, så arg, så arg. Och uppgiven, och ledsen och frustrerad och förbannad. Rädd, besviken, skräckslagen och sorgsen.

Idag har jag haft en puls på tresiffrigt hela dagen, ångesten har malt i mej och jag har hackat ner åtskilliga rader text på mitt misshandlade tangentbord. Till myndigheter, till socialtjänst, till IVO. Jag har pratat sönder min telefon, ungefär till samma enheter.

Samtidigt har jag glömt att äta både frukost och lunch, jag har åkt iväg och glömt att låsa båda ytterdörrarna. Jag åkte till stan för att ordna parkeringstillstånd på jobbet och glömde anställningsbeviset hemma. När jag skulle åka ut en stund senare upptäckte jag att jag hade glömt att låsa bildörren.

Jag har gråtit åtskilliga tårar, använt alla svordomar jag kan och jag har kramat mitt barn det hårdaste jag kan. Mannen önskar jag att jag kunde krama lika hårt, men han är inte hemma.

Fy fan för hur livet kan ge en käftsmällar gång på gång. Borde det inte (om inte annat rent statistiskt sett) vända någon gång? Hur mycket elände kan man drabbas av?

Det kommer förmodligen att vara tyst här ett tag. Jag kan inte skriva om det som händer, och just nu kan jag inte tänka på något annat. Jag återkommer när jag har köpt mej ett nytt liv, eller när helvetet fryser till is eller något annat klyschigt. Kramar och uppmuntrande hejarop mottages tacksamt. Och choklad.

Trött som vanligt

Vi skulle städa ikväll, hade mannen och jag bestämt, men jag orkar inte. Så nu har jag övertalat honom att jag ska få surfa på nätet och gå lägga mej tidigt istället. Låter mycket bättre tycker jag. Skiten lär nog vänta.

Loppis

De senaste dagarna har jag, till min stora glädje, hunnit springa en del på loppis. Min mamma skrattar åt mitt och svägerskans förbarmande över anskrämliga ting, men nu och då gör man ju faktiskt riktiga fynd. 

I Vasa i veckan lyckades jag förnya min garderob, med bl a tre par jeans för totalt 3 €. Idag i Avesta blev det en nygammal lampa från Gabrielverken. 

Den här aggressiva bh:n, eller vad det nu är, fick dock stanna kvar i affären idag, trots sitt förmånliga pris på endast en guldpeng. 

Skidambitioner

Jag och S gick ju och gifte oss i höstas och fick en del pengar av våra respektive föräldrar i present. Vi har funderat fram och tillbaks vad vi ska göra för dem, och olika saker som varit på tapeten har varit t ex torktumlare, soffa, resa eller ny moped.

Nu bestämde vi oss tillslut för att slalomutrustning är betydligt roligare än en torktumlare, så förra helgen köpte vi på oss hela kittet. Jag måste dock säga att det känns lite märkligt att handla skidor och pjäxor när marken har lyst grön i flera veckor. Nu har det visserligen kommit ner något blött och slaskigt, men det duger knappast att åka skidor på.

Min ambition är att vi ska försöka hinna upp en sväng till Vemdalen ännu i vår. Gör om - gör rätt liksom, försök undvika magsjuka och liknande. Lyckas inte det får jag väl längta till nästa vinter istället. Sjukt, egentligen.

Miss i planeringen

Under mitt 36-åriga liv har jag hunnit resa en hem del med flyg, både p g a jobb, men också för att jag alltid haft släkt och vänner utspridda på olika platser. Jag har råkat ut för förseningar, missade anslutningar och inställda flyg men aldrig blivit av med mitt bagage eller missat ett flyg. 

Det sistnämnda inträffade dock i tisdags morse. Vid ett antal tillfällen har jag lidit med dem som blivit uppropade från gaten, men inte hunnit fram innan den stängts, samtidigt som jag har undrar vad de sysslat med - incheckade men inte på plats  

Nu vet jag. Jag har nämligen den tråkiga (läs: dyra) vägen lärt mej hur det kan gå. Och vikten av att vara på flygplatsen i tid. 

Klockan 06.30, några minuter innan vårt flyg till Vasa, till mormor och de andra släktingarna, skulle gå, stod vi nämligen stilla i kön till säkerhetskontrollen tillsammans med ett par hundra andra passagerare. Som säkert var i tid. 

Jag sprang som ett jagat djur med Lilla A sittande i en av flygplatsens barnvagnar, men möttes ändå av en stängd dörr och personalen som informerade mej om att de hade ropat upp oss tre gånger. 

Så nu vet jag alltså att: de som ropas upp har sannolikt fastnat i någon kö, att vara på plats en timme innan avgång räcker inte, att missa sitt flyg och boka nya biljetter från Stockholm till Vasa för tre vuxna (en flygresa på ca en timme) kostar ungefär vad en intensivvårdssjuksköterska tjänar på en månad. Värt det? Trots trevlig shopping vid bytet i Helsingfors?  Nja. 

Skyltdocka

Det mycket hjärtan och mysstatusar på sociala medier idag. Bitterfittan i mej kan inte låta bli att irriteras en gnutta över det behov att skylta med sin lycka som folk återigen uppvisar. Missförstå mej inte - jag missunnar ingen att uppvakta, uppvaktas, fira eller uppmärksamma sitt hjärtas kärlek, men ibland känns hela grejen med den här offentliga "skyltningen" av ens lycka mer som ett behov av att få visa upp hur bra man har det. 

Nu råkar jag veta att verkligheten faktiskt inte är så bra som den ser ut alla gånger. Surprise. Det tror jag nog att alla vet. Men det kan ändå skära i hjärtat att läsa hur "alla andra" myser, blir bjudna på romantisk middag, får kärleksförklaringar och choklad av sina älskade om man är den som av olika anledningar inte får det. 

Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Alla lägger upp vad de vill, det är återigen upp till mej att läsa och irriteras, eller inte läsa och leva lyckligt ovetande. 

Jag själv hör just idag till en av de där äckligt lyckliga. Inte för att jag har fått någon romantisk middag eller rosor (vi åt korv), utan för att jag förmånen att dela mitt liv med en fantastiskt man med ett mycket stort hjärta. Han får mej att känna mej älskad och må bra. 

Livet är inte hallonbåtar och glass varje dag, men vi har alla hjärtans dagar alla dagar ändå. Ganska ofta är det riktigt tungt och jävligt, andra dagar är det fantastiskt underbart. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att uppskatta varann de andra 364 dagarna också, inte bara idag, när kalendern säger åt oss att göra det. 

I mitt kära hemland Finland heter den här dagen också "vändagen", vilket jag egentligen tycker bättre om. Det är minst lika viktigt att vi uppskattar våra vänner som den vi är kära i, för vad vore egentligen livet utan vänner?

Idag, på alla hjärtans dag, har jag glädjen att få umgås med min älskade familj, min käraste lilla dotter och några av mina allra bästa vänner som är på besök över helgen. Och jag får också skylta med min lycka här på bloggen. 

En annan "skyltning" som cirkulerar på nätet för närvarande är utmaningen där man sveper en öl och utmanar sina vänner att göra samma sak. För den som orkar rekommenderar jag länken nedan. 

Jag har växt upp med alkoholens negativa biverkningar lite närmare än jag önskat, och tycker den här killens inlägg känns som det vettigaste jag läst på Facebook på länge. Bitterfittan har talat. 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10202076163958650

Hemma igen

Vad skönt det var att slippa köra bil hela dagen idag och istället vakna upp i sin egen säng, redan hemma. Jäkligt trött, dock, eftersom vi var hemma runt klockan 03, och Lilla A tog morgon vid 07.

Här hemma finns inte en gnutta snö kvar, och det regnar. Jag längtar tillbaka. Vi ska försöka se om det inte går att få till någon tripp till något ställe med snö ännu i vinter, det här är ju värdelöst.

Imorgon blir det fullt hus, då åtminstone en av tonåringarna kommer. Dessutom får vi besök från Kiruna av våra vänner med barn, och de stannar hela helgen. Kul ska det bli.

Lång dag

Klockan 06 blev vi i sedvanlig ordning väckta av Lilla A. Det går att få henne att ligga kvar i sängen ett tag men sedan vill hon upp och äta "gi", d v s gröt, som verkar vara något av det godaste man kan servera. 

Jag försökte, också i sedvanlig ordning, förhala min uppstigning och övertyga S om att jag var den tröttaste av oss båda. När vi båda är lediga bestämmer vi på förhand vem av oss som ska kliva upp, och idag hade vi sagt att vi skulle äta frukost tillsammans. Jag lyckades dock gnälla till mej några timmars frist medan min gode make bytte nattblöja på barnet och kokade kaffe. 

Sju koppar kaffe senare var jag redo för veckans första slalomåkning för min del. Diverse magsjukor kom ju i vägen för tidigare tänkta alpina aktiviteter. 

Inga skador blev det, och efter ett par timmar i backen lekte vi med Lilla A i lite mindre backar hemma på gården. 

Någon gång efter middagen kom vi på den briljanta idén att åka hemåt i natt istället för att sitta i bilen hela morgondagen. Vi funderade fram och tillbaka en stund, vägde för- och nackdelar mot varann. Köra med vaket eller sovande barn t ex. 

Nattlig körning, med (förhoppningsvis) sovande barn, vann argumentationen, och det är därför jag nu sitter och bloggar från mobilen någonstans strax söder om Hudiksvall och klockan börjar närma sig 01. Jag vill också förtydliga att det inte är jag som kör för närvarande. 

Vinter

Jag mår mycket bättre och hade gärna stannat en vecka till, men nu är det bara imorgon kvar. Här är bilder från dagen.

Vemdalen

Äntligen kom vi oss till fjällen efter mycket om och men. Det blev tillsist bara vår lilla familj som åkte.

Efter många timmar i bil, fikapaus hos S äldsta avkomma i Bollnäs och ett stopp längs vägen för sanering av nerbajsat barn var vi så äntligen framme. Massor med snö, trevlig stuga, fantastiskt väder och vem passar omedelbart på att bli magsjuk? Jo, undertecknad. 

Så här har jag nu ömsom legat nerkrupen, ömsom utsatt stugans förbränningstoalett för hårt arbete. S har hoppat i snödrivor med Lilla A, medan jag har våndats inomhus. 

Igår eftermiddag kändes det lite bättre, så då hängde jag och Lilla A, medan S passade på att förstöra ett par hyrskidor utanför pisten, tillsammans med en handfull av hans kollegor som var här sin sista dag igår. 

En kort promenad med Lilla A i pulkan ger mej hög puls och maten smakar fortfarande inget vidare, så vi får se hur mycket skidåkning det blir för min del under veckan. Visst känner jag mej jäkligt bitter över att det har varit en så dålig vinter och att det nu skulle bli så här, men samtidigt är det också väldigt skönt att få hänga med familjen flera dagar utan några krav. Vi behöver det. Med eller utan magsjuka. 

Bärförmåga

Är det bara mitt barn som har någon tvångsmässig böjelse att hänga saker runt halsen? Så fort hon får tag på något som det minsta påminner om ett snöre eller något som på något sätt går att få runt huvudet ska det placeras där. Man får ständigt vara på sin vakt att hon inte ska fastna någonstans. 

Igår medan jag packade testade hon nackens bärförmåga. Tillslut hade hon samtidigt runt sin lilla hals mina trosor (rena), en haklapp som man trär över huvudet, laddaren till mobiltelefonen och två shoppingkassar i plast, typ Ikea. Och tittade sig omkring efter något mer att bära. 

Nybäddat

...inne hos Lilla A. Man får lust att krypa ner själv. Lilla A som för övrigt bröt ihop av trötthet nyss.

Från att ha varit sitt vanliga glada jag transformerades hon till hysteriskt skrikande och ilsket matkastande snorgärs på ca en sekund. Tillvaron rasade när jag tyckte att vi skulle gå in och äta efter att ha varit och handlat istället för att vara kvar ute. Fruktansvärt, kan man tycka. Hon kastade en banan och ett mjölkglas på mej några gånger, sedan blev det jag som kastade henne i säng, där hon somnade lika snabbt som hon blev arg. 

Hoppas att det här med att kasta saker när man är arg är något som hör ettårsåldern till och som växer bort med tiden. Det är ett rätt ocharmigt beteende kan jag tycka. 

Nu ska jag ägna mej åt att packa upp maten som vi ska äta upp i Vemdalen under veckan som kommer. 

Kissnödig

Nej, jag har inte dött, även om det känns som om det är rätt nära ibland. Kan man avlida av frustration? Och nu pratar vi inte om utförsåkningen i lördags, för den gick bra. Nej, jag tjatar om de gamla vanliga familjeproblemen som aldrig vill ta slut.

Iallafall är vi hemma från Dalarna igen nu, och jag passade på att köra sönder kofångaren på bilen igår. Ja, jag vet att det kanske är oklokt att outa det här, men nu gör jag det så kan ni häckla mej sen.

Jag var extremt kissnödig på hemvägen, och körde fortare och fortare och fortare. Och på mållinjen sprack det. Inte så att jag kissade ner mej, men det var då jag missade den lilla detaljen att någon av de tidigare husägarna har valt att bredda porten på carporten, men bara i trävirket,  och inte i det jäkligt hårda och fientligt inställda betongfundamentet som fortfarande sticker ut ett par decimeter från väggen, och är lagom högt för att man ska kunna krossa dimljuset och mosa kofångaren. Så nu vet ni vad jag gjorde.

Själv hade jag inte ens tid att bedöma skadorna direkt utan rusade in på toaletten, och smög sedan ut, rädd för att se vilken syn som skulle möta mej när jag synade fronten på bilen. Ibland är det tur att vi inte har den där miljonärsbilen. Och just nu var det också skönt att det var min egen bil jag mosade, inte sambons. Och att det inte var han som mosade min.

Det var inte så illa egentligen, vi kommer nog inte att göra några större operationer för att bota skadorna. Och nästa gång försöker jag inte pricka ingången till carporten när jag håller på kissar ner mej. Man ska lära av sina misstag har jag hört.

Jag blir så irriterad

...när jag försöker blogga från mobilen och nästa gång jag går in hittar en hög med inlägg som inte har publicerats. Nu har ni ju fått vänta hela dagen på det jag skrev imorse!

Surkart?

Nu är det tredje gången på två dagar som Lilla A plockar ut boken "Bitterfittan" ur bokhyllan och ger den till mej. Jag vet inte om hon försöker säga mej något...