Jag håller med Lilla A: BAJS!

Sorry, bästa läsare. Om jag nu har några kvar. Till min tröst bör sägas att det mest googlade sökordet hittills för att hitta till min blogg är "sexsait", och de som hittar till mej den vägen bryr sig knappast över bristen på publicerad text.

Det jag försöker få fram, om än på ett väldigt krångligt sätt, märker jag, är att jag inte kan skriva något. Jag är så arg, så arg, så arg. Och uppgiven, och ledsen och frustrerad och förbannad. Rädd, besviken, skräckslagen och sorgsen.

Idag har jag haft en puls på tresiffrigt hela dagen, ångesten har malt i mej och jag har hackat ner åtskilliga rader text på mitt misshandlade tangentbord. Till myndigheter, till socialtjänst, till IVO. Jag har pratat sönder min telefon, ungefär till samma enheter.

Samtidigt har jag glömt att äta både frukost och lunch, jag har åkt iväg och glömt att låsa båda ytterdörrarna. Jag åkte till stan för att ordna parkeringstillstånd på jobbet och glömde anställningsbeviset hemma. När jag skulle åka ut en stund senare upptäckte jag att jag hade glömt att låsa bildörren.

Jag har gråtit åtskilliga tårar, använt alla svordomar jag kan och jag har kramat mitt barn det hårdaste jag kan. Mannen önskar jag att jag kunde krama lika hårt, men han är inte hemma.

Fy fan för hur livet kan ge en käftsmällar gång på gång. Borde det inte (om inte annat rent statistiskt sett) vända någon gång? Hur mycket elände kan man drabbas av?

Det kommer förmodligen att vara tyst här ett tag. Jag kan inte skriva om det som händer, och just nu kan jag inte tänka på något annat. Jag återkommer när jag har köpt mej ett nytt liv, eller när helvetet fryser till is eller något annat klyschigt. Kramar och uppmuntrande hejarop mottages tacksamt. Och choklad.

Trött som vanligt

Vi skulle städa ikväll, hade mannen och jag bestämt, men jag orkar inte. Så nu har jag övertalat honom att jag ska få surfa på nätet och gå lägga mej tidigt istället. Låter mycket bättre tycker jag. Skiten lär nog vänta.

Loppis

De senaste dagarna har jag, till min stora glädje, hunnit springa en del på loppis. Min mamma skrattar åt mitt och svägerskans förbarmande över anskrämliga ting, men nu och då gör man ju faktiskt riktiga fynd. 

I Vasa i veckan lyckades jag förnya min garderob, med bl a tre par jeans för totalt 3 €. Idag i Avesta blev det en nygammal lampa från Gabrielverken. 

Den här aggressiva bh:n, eller vad det nu är, fick dock stanna kvar i affären idag, trots sitt förmånliga pris på endast en guldpeng. 

Skidambitioner

Jag och S gick ju och gifte oss i höstas och fick en del pengar av våra respektive föräldrar i present. Vi har funderat fram och tillbaks vad vi ska göra för dem, och olika saker som varit på tapeten har varit t ex torktumlare, soffa, resa eller ny moped.

Nu bestämde vi oss tillslut för att slalomutrustning är betydligt roligare än en torktumlare, så förra helgen köpte vi på oss hela kittet. Jag måste dock säga att det känns lite märkligt att handla skidor och pjäxor när marken har lyst grön i flera veckor. Nu har det visserligen kommit ner något blött och slaskigt, men det duger knappast att åka skidor på.

Min ambition är att vi ska försöka hinna upp en sväng till Vemdalen ännu i vår. Gör om - gör rätt liksom, försök undvika magsjuka och liknande. Lyckas inte det får jag väl längta till nästa vinter istället. Sjukt, egentligen.

Miss i planeringen

Under mitt 36-åriga liv har jag hunnit resa en hem del med flyg, både p g a jobb, men också för att jag alltid haft släkt och vänner utspridda på olika platser. Jag har råkat ut för förseningar, missade anslutningar och inställda flyg men aldrig blivit av med mitt bagage eller missat ett flyg. 

Det sistnämnda inträffade dock i tisdags morse. Vid ett antal tillfällen har jag lidit med dem som blivit uppropade från gaten, men inte hunnit fram innan den stängts, samtidigt som jag har undrar vad de sysslat med - incheckade men inte på plats  

Nu vet jag. Jag har nämligen den tråkiga (läs: dyra) vägen lärt mej hur det kan gå. Och vikten av att vara på flygplatsen i tid. 

Klockan 06.30, några minuter innan vårt flyg till Vasa, till mormor och de andra släktingarna, skulle gå, stod vi nämligen stilla i kön till säkerhetskontrollen tillsammans med ett par hundra andra passagerare. Som säkert var i tid. 

Jag sprang som ett jagat djur med Lilla A sittande i en av flygplatsens barnvagnar, men möttes ändå av en stängd dörr och personalen som informerade mej om att de hade ropat upp oss tre gånger. 

Så nu vet jag alltså att: de som ropas upp har sannolikt fastnat i någon kö, att vara på plats en timme innan avgång räcker inte, att missa sitt flyg och boka nya biljetter från Stockholm till Vasa för tre vuxna (en flygresa på ca en timme) kostar ungefär vad en intensivvårdssjuksköterska tjänar på en månad. Värt det? Trots trevlig shopping vid bytet i Helsingfors?  Nja. 

Skyltdocka

Det mycket hjärtan och mysstatusar på sociala medier idag. Bitterfittan i mej kan inte låta bli att irriteras en gnutta över det behov att skylta med sin lycka som folk återigen uppvisar. Missförstå mej inte - jag missunnar ingen att uppvakta, uppvaktas, fira eller uppmärksamma sitt hjärtas kärlek, men ibland känns hela grejen med den här offentliga "skyltningen" av ens lycka mer som ett behov av att få visa upp hur bra man har det. 

Nu råkar jag veta att verkligheten faktiskt inte är så bra som den ser ut alla gånger. Surprise. Det tror jag nog att alla vet. Men det kan ändå skära i hjärtat att läsa hur "alla andra" myser, blir bjudna på romantisk middag, får kärleksförklaringar och choklad av sina älskade om man är den som av olika anledningar inte får det. 

Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Alla lägger upp vad de vill, det är återigen upp till mej att läsa och irriteras, eller inte läsa och leva lyckligt ovetande. 

Jag själv hör just idag till en av de där äckligt lyckliga. Inte för att jag har fått någon romantisk middag eller rosor (vi åt korv), utan för att jag förmånen att dela mitt liv med en fantastiskt man med ett mycket stort hjärta. Han får mej att känna mej älskad och må bra. 

Livet är inte hallonbåtar och glass varje dag, men vi har alla hjärtans dagar alla dagar ändå. Ganska ofta är det riktigt tungt och jävligt, andra dagar är det fantastiskt underbart. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att uppskatta varann de andra 364 dagarna också, inte bara idag, när kalendern säger åt oss att göra det. 

I mitt kära hemland Finland heter den här dagen också "vändagen", vilket jag egentligen tycker bättre om. Det är minst lika viktigt att vi uppskattar våra vänner som den vi är kära i, för vad vore egentligen livet utan vänner?

Idag, på alla hjärtans dag, har jag glädjen att få umgås med min älskade familj, min käraste lilla dotter och några av mina allra bästa vänner som är på besök över helgen. Och jag får också skylta med min lycka här på bloggen. 

En annan "skyltning" som cirkulerar på nätet för närvarande är utmaningen där man sveper en öl och utmanar sina vänner att göra samma sak. För den som orkar rekommenderar jag länken nedan. 

Jag har växt upp med alkoholens negativa biverkningar lite närmare än jag önskat, och tycker den här killens inlägg känns som det vettigaste jag läst på Facebook på länge. Bitterfittan har talat. 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10202076163958650

Hemma igen

Vad skönt det var att slippa köra bil hela dagen idag och istället vakna upp i sin egen säng, redan hemma. Jäkligt trött, dock, eftersom vi var hemma runt klockan 03, och Lilla A tog morgon vid 07.

Här hemma finns inte en gnutta snö kvar, och det regnar. Jag längtar tillbaka. Vi ska försöka se om det inte går att få till någon tripp till något ställe med snö ännu i vinter, det här är ju värdelöst.

Imorgon blir det fullt hus, då åtminstone en av tonåringarna kommer. Dessutom får vi besök från Kiruna av våra vänner med barn, och de stannar hela helgen. Kul ska det bli.

Lång dag

Klockan 06 blev vi i sedvanlig ordning väckta av Lilla A. Det går att få henne att ligga kvar i sängen ett tag men sedan vill hon upp och äta "gi", d v s gröt, som verkar vara något av det godaste man kan servera. 

Jag försökte, också i sedvanlig ordning, förhala min uppstigning och övertyga S om att jag var den tröttaste av oss båda. När vi båda är lediga bestämmer vi på förhand vem av oss som ska kliva upp, och idag hade vi sagt att vi skulle äta frukost tillsammans. Jag lyckades dock gnälla till mej några timmars frist medan min gode make bytte nattblöja på barnet och kokade kaffe. 

Sju koppar kaffe senare var jag redo för veckans första slalomåkning för min del. Diverse magsjukor kom ju i vägen för tidigare tänkta alpina aktiviteter. 

Inga skador blev det, och efter ett par timmar i backen lekte vi med Lilla A i lite mindre backar hemma på gården. 

Någon gång efter middagen kom vi på den briljanta idén att åka hemåt i natt istället för att sitta i bilen hela morgondagen. Vi funderade fram och tillbaka en stund, vägde för- och nackdelar mot varann. Köra med vaket eller sovande barn t ex. 

Nattlig körning, med (förhoppningsvis) sovande barn, vann argumentationen, och det är därför jag nu sitter och bloggar från mobilen någonstans strax söder om Hudiksvall och klockan börjar närma sig 01. Jag vill också förtydliga att det inte är jag som kör för närvarande. 

Vinter

Jag mår mycket bättre och hade gärna stannat en vecka till, men nu är det bara imorgon kvar. Här är bilder från dagen.

Vemdalen

Äntligen kom vi oss till fjällen efter mycket om och men. Det blev tillsist bara vår lilla familj som åkte.

Efter många timmar i bil, fikapaus hos S äldsta avkomma i Bollnäs och ett stopp längs vägen för sanering av nerbajsat barn var vi så äntligen framme. Massor med snö, trevlig stuga, fantastiskt väder och vem passar omedelbart på att bli magsjuk? Jo, undertecknad. 

Så här har jag nu ömsom legat nerkrupen, ömsom utsatt stugans förbränningstoalett för hårt arbete. S har hoppat i snödrivor med Lilla A, medan jag har våndats inomhus. 

Igår eftermiddag kändes det lite bättre, så då hängde jag och Lilla A, medan S passade på att förstöra ett par hyrskidor utanför pisten, tillsammans med en handfull av hans kollegor som var här sin sista dag igår. 

En kort promenad med Lilla A i pulkan ger mej hög puls och maten smakar fortfarande inget vidare, så vi får se hur mycket skidåkning det blir för min del under veckan. Visst känner jag mej jäkligt bitter över att det har varit en så dålig vinter och att det nu skulle bli så här, men samtidigt är det också väldigt skönt att få hänga med familjen flera dagar utan några krav. Vi behöver det. Med eller utan magsjuka. 

Bärförmåga

Är det bara mitt barn som har någon tvångsmässig böjelse att hänga saker runt halsen? Så fort hon får tag på något som det minsta påminner om ett snöre eller något som på något sätt går att få runt huvudet ska det placeras där. Man får ständigt vara på sin vakt att hon inte ska fastna någonstans. 

Igår medan jag packade testade hon nackens bärförmåga. Tillslut hade hon samtidigt runt sin lilla hals mina trosor (rena), en haklapp som man trär över huvudet, laddaren till mobiltelefonen och två shoppingkassar i plast, typ Ikea. Och tittade sig omkring efter något mer att bära. 

Nybäddat

...inne hos Lilla A. Man får lust att krypa ner själv. Lilla A som för övrigt bröt ihop av trötthet nyss.

Från att ha varit sitt vanliga glada jag transformerades hon till hysteriskt skrikande och ilsket matkastande snorgärs på ca en sekund. Tillvaron rasade när jag tyckte att vi skulle gå in och äta efter att ha varit och handlat istället för att vara kvar ute. Fruktansvärt, kan man tycka. Hon kastade en banan och ett mjölkglas på mej några gånger, sedan blev det jag som kastade henne i säng, där hon somnade lika snabbt som hon blev arg. 

Hoppas att det här med att kasta saker när man är arg är något som hör ettårsåldern till och som växer bort med tiden. Det är ett rätt ocharmigt beteende kan jag tycka. 

Nu ska jag ägna mej åt att packa upp maten som vi ska äta upp i Vemdalen under veckan som kommer. 

Kissnödig

Nej, jag har inte dött, även om det känns som om det är rätt nära ibland. Kan man avlida av frustration? Och nu pratar vi inte om utförsåkningen i lördags, för den gick bra. Nej, jag tjatar om de gamla vanliga familjeproblemen som aldrig vill ta slut.

Iallafall är vi hemma från Dalarna igen nu, och jag passade på att köra sönder kofångaren på bilen igår. Ja, jag vet att det kanske är oklokt att outa det här, men nu gör jag det så kan ni häckla mej sen.

Jag var extremt kissnödig på hemvägen, och körde fortare och fortare och fortare. Och på mållinjen sprack det. Inte så att jag kissade ner mej, men det var då jag missade den lilla detaljen att någon av de tidigare husägarna har valt att bredda porten på carporten, men bara i trävirket,  och inte i det jäkligt hårda och fientligt inställda betongfundamentet som fortfarande sticker ut ett par decimeter från väggen, och är lagom högt för att man ska kunna krossa dimljuset och mosa kofångaren. Så nu vet ni vad jag gjorde.

Själv hade jag inte ens tid att bedöma skadorna direkt utan rusade in på toaletten, och smög sedan ut, rädd för att se vilken syn som skulle möta mej när jag synade fronten på bilen. Ibland är det tur att vi inte har den där miljonärsbilen. Och just nu var det också skönt att det var min egen bil jag mosade, inte sambons. Och att det inte var han som mosade min.

Det var inte så illa egentligen, vi kommer nog inte att göra några större operationer för att bota skadorna. Och nästa gång försöker jag inte pricka ingången till carporten när jag håller på kissar ner mej. Man ska lära av sina misstag har jag hört.

Jag blir så irriterad

...när jag försöker blogga från mobilen och nästa gång jag går in hittar en hög med inlägg som inte har publicerats. Nu har ni ju fått vänta hela dagen på det jag skrev imorse!

Surkart?

Nu är det tredje gången på två dagar som Lilla A plockar ut boken "Bitterfittan" ur bokhyllan och ger den till mej. Jag vet inte om hon försöker säga mej något...

Loppisfynd

Det blev ett nytt litet bord igår. Jag känner mej mycket nöjd. 

Har ni sett

...så duktig ettåringen är på att teckna!

Hej och hå

S fixade nyss skjuts till jobbet med en kollega imorgon. Det betyder att Lilla A och jag har bil, vilket betyder stadsutflykt och kanske loppis!

För övrigt är det ganska sugigt på familjefronten igen. Mest för S del, men då också indirekt för mej. Never ending story. Jag kan iallafall säga att den dagen Lilla A bestämmer sig för att skolka från skolan kommer hon inte att komma lindrigt undan. Vi snackar straffarbete i Sibirien, typ. Och eftersom jag är uppvuxen med en av de strängaste mödrar jag någonsin stött på kan man lätt påstå att jag har kunskap på området.

Idag har vi testat lekparken på andra sidan gatan. Där fanns det roliga grejer, bl a en kvarglömd bil.

Nya frisyrer

Mannen bara jobbar och jobbar, men idag var han tvungen att sluta lite tidigare eftersom han dels skulle klippa av sin fluffiga frisyr, och sedan skulle på ett möte. Lilla A och jag passade på att åka med in till stan och gjorde lite ärenden och hejade även på frisören medan vi var i närheten.

Mitt hår var i desperat behov av klippning efter att inte ha varit i närheten av en sax på 5 månader, samtidigt som amning postgraviditet har medfört att största delen av det har ramlat av. I vår familj är det dock bara S som nuförtiden har tid att klippa sig, eftersom någon av oss måste hänga med Lilla A.

Nu råkade det sig att vår gamla kvartersfrisör hade en ledig tid under eftermiddagen, och enligt henne var det iiiiiinga problem att Lilla A var med. Jag kände mej lite tveksam, men tänkte sedan att jag lika gärna kan chansa på att det går bra.

Vi hann in till stan en sväng, och passade på och köpte mutmat och en liten leksaksbil innan det var dags. Och barnet hade inte ens tid att leka med sin nya bil, hon var så fascinerad av klippandet. Så nu är både maken och jag nyfrissade, det är bara Lilla A som ser ut som Svinto-dreads i bakhuvudet, men det lär inte vara så mycket att göra åt. Förhoppningsvis har det växt bort tills hon börjar gymnasiet.

Söndag

Maken, som i förrgår led av dödlig mancold, kunde iallafall ta sig till jobbet igår, där han enligt planen skulle befinna sig i 24 timmar. Det blev dock inte så, för efter en spännande badmintonmatch hade förkylningen bytts ut mot akut ryggskott, så han fick ta sig hem istället.

Trevligt med sällskap en lördagkväll, mindre trevligt att han hade så ont att det enda han kunde göra var att stappla runt och stöna med sned rygg och lätt böjda ben. Idag är det något bättre, men våra skidutflykter är i fara igen. Vi har nämligen tänkt värma upp med en dagsutflykt till Romme Alpin inkommande helg, och dit är det bara 6 dagar, som ryggskottet måste läka ihop på.

För övrigt är det många som är drabbade av diverse åkommor just nu. Förutom mancold och ryggplågor i min allra närmaste omgivning har min vän som skulle komma från Åland imorgon ställt in p g a kräkningar, och våra vänner som ska med till Vemdalen är sänkta av hög feber.

Jag och Lilla A mår iallafall rätt så bra, och önskar krya på er till alla sjuklingar. Vi har idag köpt ett par begagnade skor i storlek 21 till extremt överpris på Tradera, då jag plötsligt förstod att anledningen till att barnet har kalla fötter och plötsligt helst inte går så många steg utomhus utan mest står och gnäller förmodligen beror på att hon har vuxit ur sina skor.

En mätning av barnfötter och skor bekräftade att så var fallet. Dum mamma får panikhandla när vintern lider mot sitt slut. Och nästa vinter är även de här dyrgriparna för små.

Nybadat troll

Skador, sjukdomar och annat elände

Igår när jag stakade mej hem på stigen genom skogen efter att ha åkt skidor blev jag attackerad av en hund. En dam med ett barn på pulka, mobiltelefonen fastvuxen vid örat och en rätt stor hund av spanieltyp upptog stigen där jag skulle fram.


Hon pratade engagerat i sin fastvuxna mobil, och hörde först inte att jag kom efter henne. Jag tog ingen stress eftersom jag var ganska trött efter åkturen och gärna kunde ta det lite lugnt en stund. Plötsligt fick hon då syn på mej, och skulle släppa förbi mej på stigen, samtidigt som hon försökte kalla/hala in sin motsträviga hund.

Hunden var inte alls intresserad av henne, den tyckte det var jättekul med en främmande person på skidor och hoppade på mej. Damen försökte, fortfarande med mobilen fastvuxen, få kontroll på sin hund, utan större framgång. Hunden hoppade ömsom upp på mej, ömsom bet den i min handske, mina stavar och i mitt byxben.

Nu är jag inte hundrädd, och inte någon hundmotståndare heller, även om det kan låta så ibland. Faktum är att jag egentligen gillar hundar, och gärna skulle kunna ha en själv, om jag hade tid. Men jag avstår, för jag har inte tid. Och det är när man inte har tid, engagemang eller förstånd som det blir så här, att ens hund attackerar folk som passerar.

Och det här gör mej skitförbannad! Jag hade god lust att smälla till hundj-veln över nosen med staven, dels för att den skulle släppa mej, men också lära sig att låta bli att göra så i framtiden. Nästa gång kanske det är en hundrädd person, eller ett barn - kanske mitt barn, som blir påhoppat och bitet.

Men jag fegade, jag tänkte att damen i andra änden av kopplet kanske var en granne, ordföranden i vår samfällighetsförening eller något annat obekvämt. Jag sa alltså ingenting, bara åkte vidare, när hunden äntligen hade släppt taget om mitt byxben.

Och mobiltelefonen måste verkligen ha varit fastvuxen i örat, för inte ett "ursäkta" eller ens ett "ojdå", fick jag. Hon bara pratade vidare med någon som tydligen var värd mer uppmärksamhet medan hennes hund höll på tugga i sig hennes granne.

Så med bara ett ben tar jag nu hand om min sjuke make, som har drabbats av något så orättvist och handikappande som en svår mancold. Det är osäkert om han överlever natten, han orkar knappt tala längre, och hans bleka kallsvettiga lekamen är endast en skugga av hans forna jag. Jag måste alltså omedelbart återgå till livsuppehållande sysslor, och återkommer i mindre allvarligare frågor, såsom attackerande hundar och liknande, någon annan dag.

Lediga

Idag har vi då alltså haft en dag tillsammans. Fort gick det. Hela dagen var typ slut på 5 minuter. Och vad har vi gjort då?

S inledde med bilbesiktning. Och nej, bilen gick inte igenom. Bajskorv! Nu väntar en reparation värdig miljonärer. Som vi ju tydligen är nu, när vi har flyttat till detta fashionabla område. Synd bara att vi kör omkring i en skabbig Saab som är 12 år gammal. Och att vi inte har några miljoner.

Trasiga spindelleder är diagnosen, och bara delarna kostade lika mycket som våra flygbiljetter till Malaga skulle ha kostat, om vi skulle ha haft tid att åka dit med våra norrlandsvänner, som planerat. Tyvärr har S för mycket att göra på jobbet, så det blir inget med det. Och då kan vi ju lika gärna köpa spindelleder för pengarna, för det är ju ungefär lika roligt, eller hur!

Jag hann iallafall med en liten skidtur, under de 5 minuter som den här dagen varade. Och så hann vi med en promenad. Och med Coop.

Och så här ser vädret ut i Vemdalen för tillfället. Tjohoo...

Onsdag

Idag har vi ätit middag hos våra vänner i "förorten". Gamla skolmatsalsrätter är inte att förakta! Jag hade glömt bort hur gott torsk med äggsås var. Eller så var det inte gott i skolan, men nu var det det. Lilla A åt också med god aptit trots att hon inte kan vara särskilt nostalgisk än.

Imorgon är S ledig, så då ska vi umgås och göra saker tillsammans. Först ska vi besiktiga bilen (något vi sköt upp föregående vecka) och sedan ska vi städa, åtminstone toaletten (det sköt vi också upp föregående vecka).

Fan också

Jag trampade på mina glasögon när jag gick in till Lilla A i mörkret på morgonen. KRAS!! Som tur är har jag ett par till, men det kändes ju jäkligt onödigt måste jag säga. 

Lampan

I somras skrev jag om att jag hade köpt en lampa på loppis. Min plan var att jag skulle fixa till den, och det har jag nu alltså gjort, även om det har tagit lite tid.

Från början var den klädd i något slags plastad väv. Den satt hårt, kan jag tala om. Och var vass.

Men så här blev det tillslut. Den är sprayad turkos, även om det inte syns så bra, och har fått en ny lampa och ny röd sladd.