Sovmorgon

Söndag, vintertid, och ingen bebis. Jag kanske är tidigt ute med att ha lessnat på graviditeten när det faktiskt är drygt två veckor kvar till beräknad förlossning, men med lite falsklarm nu och då och allt illamående och andra krämpor känns det som om Fisen bara luras. Det kanske dröjer länge ännu, med lite otur kan det dröja en hel månad...

Vintertiden gjorde att det blev lite extra sovmorgon idag, för vissa mer än för andra. Vann gjorde tonåringen som somnade vid 18 igår och klockade ca 17 timmars sömn imorse. Jag brukar anse mej rätt duktig på att sova, men där ligger jag i lä (det blev 9 timmar för mej).

Kan den här graviditeten ta slut någongång?

S och teensen är på badhuset medan jag har något slags egentid här hemma. Är trött, slut, less, illamående och irriterad. Kan den här annalkande förlossningen äga rum snart? Inatt hade jag igen en massa smärtsamma förvärkar, men det blir liksom inget mer än det, trots att jag häromnatten packade den berömda bb-väskan vid kl 01.30. Jag kom då på att det kanske kunde vara bra att ha det gjort, så nu är jag förberedd!

Ska sura på soffan en stund, och se om någon inspiration att göra något infinner sej. Annars blir jag kvar där. Blä.

Nej, vi har inte någon snö i Uppsala. Inte några löv på träden heller.

Hovets informationsfilm

Jag vet att jag är ute på hal is när jag kommenterar något som har med kungahuset att göra, jag är ju inte ens svensk medborgare. Och rojalist är iallafall något jag inte är. Men när jag läser Elaine Eksvärds blogginlägg idag om hovets informationsfilm angående förlovningen mellan Madeleine och Chris är det som att läsa mina egna ord (så läs där istället så säger jag inget dumt).

Dessutom måste jag bara få lägga till - tycker ni inte att Chris ser otroligt amerikansk ut (trots att någon sa att han var uppvuxen i England) med sin breda kraftiga haka? Lite som skådespelarna i Glamour på 90-talet.

Dr Spock om barnavård och barnuppfostran

När jag träffade min mamma sist vi var på Åland fick jag med mej denna bok som min mormor fått av min morfar på 50-talet. Den har inskriptionen "en aktuell gåva", och om vi alla i släkten är uppfostrade i Benjamin Spocks anda (för lätt tankarna till rymdskepp) är det lätt att förstå varför vi blev som vi blev.

Än så länge har jag bara bekantat mej med de första kapitlen. Man kan glädjas åt att könsrollerna och ansvarsfördelningen inom relationen ser annorlunda ut än på 50-talet! Dr Spock skriver om den första tiden hemma, då man som nybliven mor lätt blir trött och deprimerad. Då kan man ta hjälp av sin egen mor, "om ni har lätt att dra jämnt med henne. Om ni tycker att hon är överlägsen och fortfarande behandlar er som ett barn bör ni inte vända er till henne".

Om barnafaderns roll skriver han att den stackars fadern är en fullständig utböling på förlossningen medan modern åtminstone vet att hon står i centrum för uppmärksamheten. "Han får gå i ensamheten och vänta i timmar medan barnet föds, och känna sig onyttig och ynklig", beskriver Spock tiden på förlossningen.

Väl hemma är det bra om fadern kan visa sig vara en verklig far redan från första början, det blir enklast så, och "man kan mycket väl vara en varmhjärtad far och en riktig karl på samma gång". Men han menar naturligtvis inte, understryker han, att fadern måste ge precis lika många flaskor eller byta precis lika många blöjor som modern, men han kan mycket väl göra sådant då och då.

Om fadern har tid kan han också gå med barnet till doktorn. Då får han tillfälle att komma fram med "sådana frågor som bekymrar honom och som han inte tror att hans hustru inser betydelsen av. Det tycker också doktorn om".

Om man som nybliven mor känner sig deprimerad under den första tiden ska man försöka koppla av från den dagliga barnavården genom att "gå på bio, till något skönhetsinstitut eller skaffa sig en ny hatt eller klänning". Sedan måste man, trots att man har mycket att göra, betonar Spock, också komma ihåg att ta hänsyn till sin man, som kanske uppför sig reserverat och känner sig åsidosatt när alla övriga i familjen inte har ögon för annat än barnet.

Jag läser vidare och kommer säkert att publicera fler visdomsord från dr Spock. Jag ser ju S i ett helt annat ljus nu, stackaren. Det är inte lätt att bli far! Men det är ju en tröst att veta att han, trots allt, kan vara en varmhjärtad far OCH en riktig karl på samma gång, bara jag kommer ihåg att bekräfta honom, och gå på skönhetsinstitut nu och då för att inte riskera att bli allt för deprimerad.

Insomna igen

Vad gör jag vaken innan kl 7? Speciellt då jag somnade sent och dessutom har varit vaken en hel del inatt. Det är helt nya problem för mej det här med att inte kunna sova, jag brukar sova som en klubbad säl. Speciellt på morgonen.

Jag lägger väl lite ord på Wordfeud i väntan på att somna om då, för den här tiden kan man ju inte gå upp om man inte är tvungen.

Vardagsproblem och problemvardag

Ta orden särskola, LSS, särskilda behov, sjukgymnastik, habilitering, kontaktperson, godman, Försäkringskassan.

Blanda detta med en touch av gemensam vårdnad, kommunikationsproblem, ekonomi och gymnasium med internat.

Tillsätt en nypa pubertet. Låt mogna med varannan-helgumgänge och grädda sedan tillsammans med all annan vardagsmat och vi får en kaka som åtminstone gör mej väldigt mätt.

Bokcirkel ikväll

Ungefär var 6:e vecka träffas vi några stycken i vår bokcirkel. Då diskuterar vi böcker, äter mat och har det allmänt trevligt. Ikväll är det dags igen, och den här gången hemma hos mej. Det betyder alltså att jag borde göra ett ryck nu, slita mej från Wordfeud och duscha, handla, städa lite och småningom börja laga mat. Men jag är så trött. Ska bara vila lite på soffan först. Kanske maten lagar sej själv om jag har lite is i magen.

Fisens farmor är iallafall effektiv och produktiv, fick det här mms:et nyss.

Fröding testar ny look

När Fröding har tråkigt och har lessnat på att slicka sig i skrevet, vilket han gör större delen av sin vakna tid, kan det hända att han testar någon ny look:

Androgyn 70-talsartist i David Bowie-anda

Besatt spåkvinna

Sjöman med påssjuka

Afro

Pianist och kompositör

Hjälmfrisyr

Wordfeud är tydligen inte alls ute!

Jag har inte tid att skriva, spelar Wordfeud så att skärmen på telefonen är alldeles nött. Efter att ha skickat ut en trevare på Facebook visade det sej att det är fler än jag som är omoderna och fortfarande spelar, så nu har jag 10 matcher på gång. Jag har alltså inte tid för någonting annat. Mat, vad är det? Måste lägga ord nu, hinner inte skriva mer.

Jag hatar Wordfeud

Jag lärde mej av programmet "Partaj" häromkvällen att det var helt ute att spela Wordfeud nuförtiden. Jag och S är gammalmodiga och omoderna och brukar fortfarande roa oss med ett spel nu och då. Eller roa och roa, han kanske roar sej, jag åker jämt på storstryk, och blir sur.

Som ikväll t ex. Jag var supernöjd över ordet "fes" som genererade 54 poäng, men då ska han såklart briljera i vanlig ordning och lägger "sexolog" och kasserar in 262 poäng. Jag riktigt ser framför mej hur han och Malena Ivarsson ler och myser ihop. Jag hatar Wordfeud.

Långsam måndag

Vilken seg dag det har varit idag. Den började bra med lunch på stan med en f d kollega och kursare. Det tog så på krafterna så jag blev tvungen att sova två timmar på soffan. Med förnyad energi gav jag mej på det enorma lapptäcket jag fick beställning på för ett tag sedan. Det ska bli skönt när det är klart, det börjar bli lite jobbigt att krypa omkring på golvet med magen.

Måndag idag betyder Återbruksutmaning, men eftersom jag inte har åstadkommit så mycket den här veckan lämnar jag inget bidrag idag, utan ni får hålla er till nästa vecka.

Det är tre veckor kvar till beräknad förlossning. Kom ut nuuuu! Fast ibland drabbas jag av insikten av att vi snart har en bebis, och då blir jag supernervös och tycker att Fisen kan stanna inne i magen ett tag till. S provgår med barnvagnen i lägenheten. Det kanske är hans sätt att dämpa ångesten.

Lyssna på kroppen

Man får ofta höra att man ska lyssna på sin kropp, t ex i sammanhang som att man ska ta det lugnt, inte överanstränga sej osv. Jag tycker att det är ett uttryck man kan fundera lite över. Det känns ju inte alltid så funktionellt. Inte för mej i alla fall.

Vadå "lyssna på sin kropp"? Då skulle ju ingenting bli gjort! Kroppen och huvudet är ju sällan överens. Tänk er själva:

- min kropp hade ingen lust att komma till jobbet idag
- kroppen vill hellre stanna hemma och äta godis och se på tv än att träna
- kroppen kände för att ta sovmorgon idag

Det skulle ju aldrig fungera, vilken chef eller kollega skulle lyssna och ha förståelse för detta?

Uppenbarligen har mitt huvud och min kropp en hel del kommunikationsproblem, på något sätt fungerar inte kopplingen alltid som den ska. Det är ju onekligen väldigt trevligt att låta kroppen bestämma ibland, men förmodligen skulle inte särskilt mycket vettigt bli gjort. Men talesättet säger ju "dumt huvud får kroppen lida", så om kroppen fick bestämma borde ju lidandet begränsas, eller?

Den här diskussionen uppstod bland några vänner ett par dagar innan Lidingöloppet skulle gå av stapeln, och ångesten inför milen som skulle avverkas började ge sig tillkänna. Vad utsätter jag min stackars kropp för, kroppen VILL INTE! Kan man muta kroppen på något sätt? Jag blev tvungen att le när jag såg Facebook-statusen efter målgången: "Öööööl! Jag menar 'mååååål'!" Någon hade uppenbarligen haft förhandlingar med kroppen innan loppet.

Tyvärr misstänker jag att det är ganska kortsiktiga mål som styr då kroppen vill bestämma. Så även om the Ark sjunger Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow, misstänker jag att alla mår bäst av att förvisso lyssna på sin kropp, men kanske inte alltid göra som den föreslår.

Mmm, vad det hade suttit fint med choklad nu! Tyst, kroppen!

Färdigläst

Ok, klockan är 02.10 och boken utläst. Den var bra.

Bra skit

Jo, den blev riktigt god, kycklingen!

Nu ska jag panikläsa Himlen börjar här av Jandy Nelson inför vår träff med bokcirkeln på onsdag. Men det gör inget, för den är bra, än så länge i alla fall.

Middagsdags

Det deprimerande vädret fortsätter, även om det inte ösregnar just nu. Dagens uteaktivitet blev en promenad fram och tillbaka till Willys, totalt ca 500 meter. Vi blev ju tvungna att tänka om gällande maten, när köttet plötsligt var grönt igår. Nu blir det kyckling med mango chutney istället. (Tack E för receptet på Facebook igår! Jag kan tydligen även få positiva upplevelser av Facebook även om det inte alltid verkar så. Fast det kanske är bäst att vänta med uttalandena till efter att jag har smakat på maten.) Nu väntar vi bara på middagsgästerna.

Kan kött bli dåligt i frysen?

Fick en äckeldos igår kväll. Vi tog fram kött ur frysen för att göra tjälknöl över natten. Kan kött bli dåligt i frysen? Den här köttklunsen var omgärdad av någon brungrön sörja och såg minst sagt osmaklig ut. Trots att den var djupfryst! Allt annat i frysen verkar vara ok.

Jag blev kräkfärdig (inte så ovanligt för att vara mej, dock), och tvingade ut S med soporna fast det var sent på kvällen, klarade inte av vetskapen att denna köttalien skulle ligga i mina kökssopor. Det blir kyckling idag istället.

Hackade sig in på jobbet - höjde sin egen lön

Återigen länkar jag till Aftonbladet. Någonstans kan jag känna en viss förståelse för henne, det verkar ju som om det enda sättet att höja sin lön som sjuksköterska inom landstinget är att hacka sig in i lönesystemet, och fixa det på egen hand.

Deprimerande väder resulterar i IKEA-besök

Det är deprimerande väder i dag. Det har regnat hela dagen, eller hela veckan faktiskt. För att muntra upp oss åkte vi till IKEA, som alla andra uppsalabor tydligen. Vi gav upp försöket att hitta det ultimata skötbordet på Blocket, då alla antingen fanns tiotals mil bort, och således skulle bli dyrare än ett nytt, eller var av fel sort. Fisen vill att hans/hennes blöjor ska bytas på rätt skötbord. Plus att vi har ett trångt badrum.



Se hur lycklig jag blev när jag fick stå bland IKEAS julpynt. Den dåliga hållningen behöver ni inte notera.



När vi kom hem lagade S köttfärssås för ett helt kompani, så nu har vi frysen full, bara att värma på under amningspsykosen.

När S började skruva ihop skötbordet upptäckte vi detta. "Lämna inte barnet utan tillsyn" tryck i skivan på tio olika språk! Vad jag kan se går det inte att få bort texten heller. Detta börjar likna USA. Eller trygghetsnarkomani (om det inte hade stått något skrivet, hade det givetvis varit ofarligt att lämna barnet ensamt). Tur tur att texten finns där, med bokstäver som aldrig kommer att nötas bort, för jag hade ju tänkt lämna Fisen ensam på skötbordet, men nu, tack vare detta, kommer det aldrig att ske. Nä, det blir till att försöka täcka över, med en trave blöjor eller toapapper, sorry IKEA. Sorry Fisen.

Usch, vad jag är uttråkad! Jag skulle lätt kunna liva upp tillvaron med en förlossning nu!

Nytt vs begagnat

Vi skulle absolut inte köpa ny barnvagn, hävdade åtminstone jag å det bestämdaste. Nya barnvagnar är oförsvarbart dyra, det är materialism, och ungen sover förmodligen lika bra i en begagnad sak. Så lät mina argument.

Vi skulle bara gå in på Barnens Hus och titta runt och provköra lite för att bestämma oss för vilken barnvagn vi skulle hålla utkik efter på Blocket. När vi kom ut därifrån hade vi betalat handpenning på en splitterny Brio Go-vagn. Jag trodde verkligen att jag hade mer pondus och kraft att stå emot än så, men barnvagnsförsäljare tycks vara ett manipulativt släkte (något som bekräftades av andra blivande föräldrar på föräldrautbildningen, det känns skönt att veta att man trots allt befinner sig i gott sällskap).

Den närmaste veckan efter händelsen hade jag sådan ångest att jag hela tiden kände mej tvungen att försvara mitt handlande; en likadan begagnad vagn var ju bara någon tusenlapp billigare då vi fick ett så förmånligt pris, vi var ju faktiskt tvungna att bestämma oss där och då, annars skulle vi inte ha fått det superfina erbjudandet, det ingår faktiskt både försäkring och garanti, vi kan sälja den dyrt sedan, osv osv, malde jag på i min skamsenhet.

Men den är faktiskt jättefin! Och Fisen kommer förmodligen att sova jättebra i den. Medan hans föräldrar ligger vakna med ekonomisk ångest.

36+1

Fisen är idag 36 hela veckor och en dag gammal, 36+1 således. Vi har varit på förlossningens bedömningsmottagning och nu hos barnmorskan. Allt ser bra ut, och Fisen är välkommen ut om det skulle vara så att han/hon känner för det. Vi diskuterade förlossning, smärtlindring och amning, och jag känner mej som ett ufo. Måste nog läsa lite i mina broschyrer, tror jag.

Jag har inte grottat ner mej så mycket eftersom jag känner att jag inte kan påverka skeendet så mycket ändå, utan överlämnar besluten till de sakkunniga. Och så är det väl lite grann en försvarsmekanism också kanske.

Däremot trodde min barnmorska inte att jag skulle gå två veckor över tiden, utan att Fisen sannolikt vill ut innan dess, så vi får väl se hur det blir. Jag har ju sammandragningar hela tiden, och var öppen 1 cm vid besöket på förlossningen föregående vecka, men har samtidigt inte alls ont. Det kändes lite skumt när hon sa hej då, och "vi får väl se om vi ses nästa vecka".

När jag tittar neråt ser jag bara en jättemage, men det är mina fötter som skymtar under den.

För att hänvisa till föregående inlägg om avsaknad av kondition, så beräknade jag också helt fel när jag skulle bestämma hur lång tid jag skulle avsätta för promenaden upp till sjukhuset på förmiddagen. I vanliga fall går jag på ca 10-15 minuter, idag tog jag i och gick hemifrån en halvtimme före mitt besök. Och kom försent. Och blev omsprungen av igelkottar och åldringar med rollatorer på vägen.

Dansa - pausa, eller vart tog konditionen vägen?

Dansa - pausa sjunger Panetoz i årets sommarplåga. För min del blir det inte så mycket dans, däremot kan jag utveckla konceptet till att gälla promenera - pausa, klä på sig - pausa, plocka upp något från golvet - pausa, äta - pausa, ja t o m vila - pausa, eftersom jag ibland känner mej yr och får andnöd om jag ligger i fel ställning. Jag blir numera andfådd så fort jag rör mej minsta lilla, och förstår precis hur KOL-patienter känner sig. Jag inser dock att genomslagskraften i en sådan låt kanske inte skulle bli så stor.

Redan efter att ha varit gravid i ca två veckor började jag flåsa, och fick be S gå långsammare om vi var ute och promenerade. Mycket märklig känsla, eftersom jag med min rastlösa kropp i vanliga fall rusar fram. Nu, snart 8 månader senare, är min marschtakt ett skämt. Jag går med små myrsteg, och blir omsprungen av igelkottar när jag är ute.

Det här börjar kännas lite tröttsamt, i dubbel bemärkelse. Jag räknar ner och vill börja träna igen. Förutom att jag saknar konditionen, är de små muskler jag ägde också ett minne blott, eftersom jag större delen av graviditeten har mått så illa så träning inte har varit att tänka på. Dessutom antog min mage redan runt v 15 en märklig strutaktig form, eller fick liksom något slags ås på mitten, något som enligt barnmorskan berodde på separerade magmuskler.

I fredags var vi och hämtade ut Fisens åk och babyskyddet som vi lite snabbt beställde. Vi insåg att det kanske var dags att se till att ha grejerna hemma, då han/hon började visa tecken på att vara på väg ut förra veckan. Den där barnvagnen kommer förmodligen att nöta asfalt ett antal mil i Upplands underbara vinterväderlek. Men promenader ska ju vara bra för formen har jag hört, så jag ser fram emot det.

Fisens åk, fyllt med babyskydd, sittdel, väskor. Den har bra lastningskapacitet!

Det här med barnvagnsköpet, det är en annan historia. Vi skulle ju köpa begagnat. Det får bli ett annat inlägg.

Julstress i oktober

Affärerna börjar julpynta redan nu. Detta påminner mej om att julen är en ångestframkallande högtid. Av de tio senaste jularna har jag frivilligt valt att jobba sju för att slippa engagera mej så mycket. Nuförtiden är det dock en mängd barn involverade i julfirandet och det gör att jag inte riktigt kan välja att planera julhelgen helt utifrån mina egna syften. Helst hade jag valt ett julfirande i all stillhet, den dag som passar mej bäst, med den mat jag tycker att är god, och bara de jultraditioner och den sysselsättning jag är sugen på.

Dessutom har vi generationen över oss. Av någon konstig anledning är julen mitt i allt väldigt viktig för dem, något den inte varit på samma sätt tidigare, och detta berör nu även mej och mitt firande. Det kanske har att göra med att det föds nya barn, och som bekant kommer vi antagligen att vara ytterligare en familjemedlem den här julen.

I år kommer vi i alla fall bara att vara hemma. Vill någon komma över är de välkomna. Vill någon laga mat går det också bra. Men det stressar mej lite i alla fall (Sobril i julklapp, kanske?). Jag skulle gärna skippa julen helt. I år kommer vi dock att ha tomte. Den allra minsta tomten.

Återbruksutmaning del 4, chachimomma-byxor och lapptäcke

Då var det måndag igen, och dags för Återbruksutmaningen. Det blev dock inget rosabandet-tema för mej. Den här veckan tar jag mej friheten att visa tonåringens omsydda mjukisbyxor som var färdiga för soporna, men istället blev ett par chachimomma-byxor att ha på danslektionerna. Hon hade letat upp en tutorial på youtube och sydde och klippte till med det här resultatet:

Själv syr jag på ett lapptäcke. Jag fick en beställning på ett överkast, och har dragit igång med det. Det kommer förmodligen att ta ett tag att färdigställa, men jag är en bit på väg, och visar resultatet så här långt. Tygerna är återbruk av olika saker. En hel del gardiner, dukar och gamla kläder, en del från mina egna lådor, men också en mängd loppisfynd.

Måtten på täcket är 210cm x 110 cm, så det blir en del lappar. Jag har inte riktigt klurat ut hur jag ska quilta ihop det, eftersom det blir ganska stort att få in i symaskinen. Jag brukar sy mest barntäcken, som är mindre i storlek, men jag ska nog komma på något.

Stackars Kicki

Jag läser Aftonbladet. Stackars, stackars Kicki Danielsson. Varför ska inte hon få smuggla 240 Diazepam-tabletter, när alla andra får det? Och hennes doktor hade ju faktiskt skrivit ut det åt henne tidigare (av någon anledning ville han tydligen inte göra det nu, märkligt).

Men det är ju för att hon "är kvinna och känd", säger hon. För om hon hade varit man och okänd hade det givetvis varit helt okej. Alla okända män smugglar ju Diazepam till höger och vänster utan att åka dit. Så orättvist. Och nu hade ju både hunden och katten dött också, klart Kicki måste få smuggla lite Diazepam! Hon sover ju så dåligt annars.

Hon trodde ju faktiskt att det fanns "ett hopp för det svenska rättssystemet", uttalar sig Kicki när det såg ut som om hon skulle frias, men där hade hon ju fel. Tyvärr är vi alla lika inför lagen här, och det är ju jäkligt synd. Både kända kvinnor, och okända män. Usch!

Barnhelg

Varannan helg bor två tonåringar hos oss. Det är jättekul, för det mesta, också ganska energikrävande ibland, eftersom jag då ska vara vuxen, och klok, vilket jag inte alltid känner mej som. Dessutom är jag nuförtiden trött, sliten och illamående, vilket gör att energin och humöret inte alltid är på topp (läs: mer förbannad än vanligt). Då spelar det ingen roll om man är tonåring eller pensionär, jag vill helst inte umgås med någon.

Den här helgen har dock varit jättebra, trots att jag är höggravid, lider av diverse graviditetsrelaterade krämpor, regnet öser ner och bankkontot ekar tomt. Vi har räknat matte, haft otroligt givande och bra diskussioner, övat gitarr, sytt och grejat (jag sparar resultatet till Återbruksumaningen imorgon) och så skickade jag iväg hela flocken för att kolla in uppstoppade djur på Evolutionsmuséet, så att det här uppstoppade djuret kan få vältra sig lite på soffan en stund.

En del av tvätthögen bestående av ärvda barnkläder som jag har grottat ner mej i de senaste dagarna

Edit: Jag höll ju på att glömma det viktigaste av allt - vi har tittat på Dirty Dancing med en ung Patrick Swayze. Tonåringarna måste ju lära sig kulturhistoria!