Kärlek

Lilla A idag:

- Jag älskar dej, mamma! Och jag älskar pappa! Och jag älskar bebisen. Och jag älskar mej. Och jag älskar mina nya Kitty-trosor. 

Förlossning

45 långa dagar kvar till beräknad förlossning. Lilla A längtar nog lika mycket hon, och pratar om bebisen "Preja" hela tiden. De senaste dagarna har Preja kommit ut ut magen. "Så, nu kom bebisen ut!", och så håller hon i en liten låtsasbebis i sin hand.

Låt oss hoppas att förlossningen går lika smidigt i verkligheten, jag har en del diffusa minnen av att jag inte riktigt tyckte att det var så kul och enkelt.

Jag har nog aldrig

...varit så trött som jag är nu. Det känns som om hela tillvaron kretsar kring när jag ska få lägga mej nästa gång. Fast när jag väl ligger ner är det svårt att hitta någon bekväm ställning, eftersom jag får blodtrycksfall och halsbränna i de flesta positioner som närmar sig vågrätt läge. 

Nu har iallafall tvååringen somnat, så nu ska jag försöka hitta mej ett bekvämt läge. Med Novalucol inom räckhåll. 

Morgonkaffe

Lilla A tar en mugg från skåpet. 

Jag: Vad har du där?

A: En mugg. 

Jag: Vad ska du göra med den?

A: Jag ska hälla lite kaffe på bebisen. (Tar muggen och springer iväg)

Bebisförberedelser

Idag har jag tagit in lådan med bebiskläder från förrådet, för att gå igenom och tvätta upp. Lilla A tyckte att det var hysteriskt roligt, och sa att alla kläder var hennes. Sedan försökte hon med våld klä på sig diverse bodysar, bebisoveraller och mössor, medan jag gapskrattade åt hennes enträgna kämpande. "Den passar!" sa hon lyckligt när hon lyckats tränga in benen i en fleeceoverall i storlek 56.

Och bebisen ska tydligen sova på hyllan under skötbordet i badrummet. Smart faktiskt, den skulle ju t o  m kunna fungera som en våningssäng ifall det skulle komma fler bebisar, den har ju tre hyllplan.

Bruna fingrar

Första sommaren i huset, d v s förra sommaren, var jag lite positivt överraskad över att den lilla trädgården på baksidan var så uppvuxen och lummig, precis det jag gillar. 

Nu, snart ett år senare, börjar jag undra om jag kanske har förstört allt av lummigheten i och med mina ihärdiga försök att fixa till den, trots lummigheten, rätt så slitna och risiga trädgården. Jag har gått loss med sekatör och spade och nu betvivlar jag verkligen att jag har gröna fingrar. 

För vare försök till förbättring är resultatet snarast en försämring. Där det förut i allafall var en fläckvis grön gräsmatta är det nu lerig, brun jord, och där det växte buskar, om än spretiga, risiga och glesa, är det nu också mest lerig, brun jord. 

Istället för rabatt med smultron har vi en plätt med lerig, brun jord, och rabatten nedanför altanen är också ersatt av lerig, brun jord. 

Jag sätter min tillit till naturens växtkraft, och att den ska rädda det jag har ställt till med. Annars får jag väl köpa gräsmatta på rulle och täcka över allt elände. 

Hälsn. Bruna fingrar

De här bilderna visar bara baksidan av huset. På framsidan har vi iallafall lite bättre odds för att få något att växa, eftersom det brukar vara soligt och varmt där. 

Trots detta är den lilla, lilla gräsplätten numera (ja, ni gissade rätt) brun och lerig. Vårt fåfänga försök att tillföra skönhet och villaidyllgenom att plantera ett äppelträd häromdagen överskuggas nu av att trädet står omgivet av lerig, brun jord. Ungefär resten av den lilla forna gräsplätten på framsidan är täckt av en förskönande fiberduk, vilket nästan ger ett bättre helhetsintryck än synen innan övertäckningen. 

På framsidan kan jag iallafall skylla en del av eländet på att bergvärmeborrningen och grävningen för fiberinstallation hade en betydande påverkan på grönheten, men ska jag vara ärlig, så undrar jag om det hade sett bättre ut om det hade varit jag själv som gjort försök till "förbättringar". 

Toalett

A: Jag vill inte bajsa på pottan. Jag vill inte bajsa på toan. 

Jag: Nähä? Var vill du bajsa då?

A: Jag vill bajsa på dej!

Jahapp. 

Lilla snigel akta dej

I våra hoods finns det väldigt mycket snäckor/sniglar. T ex stora läskiga vinbärssnäckor. Jag tycker de är otäcka. Lilla A älskar dem, och är väldigt fascinerad.

Igår var de på utflykt i skogen med förskolan. En mycket bra utflykt, enligt Lilla A, för det fanns massor med sniglar att titta på. Och på vägen hem hade hon en i knät där hon satt i vagnen. En stor grön en, som hon enligt personalen satt och klappade på hela vägen tillbaka. Mysigt.

Vi kanske måste skaffa ett husdjur åt ungen.

En kort uppdatering

Dags för en uppdatering här. Bättre sent än aldrig, eller hur var det...

Vi lever. Efter månader av intensiv terapi, antidepressiva läkemedel och våldsamma urladdningar med hjälp av kampsporter (trädgårdsarbete, enstaka tillfällen av snöskottning och annat kraftkrävande som hör till när man bor i hus) har vi uppnått något slags terrorbalans.

Eller nej, det har vi egentligen inte alls gjort, men livet fortgår på något sätt iallafall. Och vi är oftast ganska sams. Kanske för att S jobbar så djävulskt mycket så att vi knappt hinner ses, och när vi väl ses är vi för trötta för att orka gräla.

Egentligen är vi ganska överens. Överens om att allt för mycket i vårt liv är åt helvete. Och att vara överens, och att kämpa mot gemensamma fiender är helt klart ganska skönt. För fiender och kamp tycks vi inte komma undan.

Utökade familjen AB är svårt splittrad, och många saker orkar vi inte tänka på. Hur teenage mom ska ha någon chans att ta tag i sitt liv, t ex. Eller hur den andra tonåringen ska kunna hävda sin rätt bland tomtar och troll.

Cancermonstret gnager, medan andra familjemedlemmar briljerar genom att fatta häpnadsväckande dåliga beslut gällande sin livsföring. De gamla blir äldre, och nya små människor är på gång.

Om ca två månader är det nämligen dags för Lilla A att ikläda sig rollen som ansvarsfull storasyster. Något hon ser framemot. Hon ska krama och trösta bebisen, som enligt henne är en lillebror som heter Preja.

Den blivande mamman då? Ja, jag alltså. Mår illa, dock inte riktigt lika illa som sist. Har inte jobbat en dag sedan december, och försöker vara en engagerad och bra mamma, när jag helst bara vill sova, sova, sova. För jag är så sjukt trött hela tiden. Blodvärdet är långt nere på tvåsiffrigt, och trappan i huset skulle jag gärna byta ut mot en hiss.

Men hallå - snart är det sommar (och då ska Lilla A gå utan byxor, och bada, enligt uppgift). Det ser vi framemot. Samtidigt som vi räknar ner mot Prejas ankomst.

 

 

 

En "pressa"

"Måste hoppa"

Vi bor väldigt nära vattnet. Det är trevligt. Fast inte lika trevligt vatten som hav.

Jag vet inte riktigt vad som hände här... En förlamande trötthet kom och tog mej. 

Blöjhumor

Lilla A använder sedan ett tag tillbaka blöjor av märket Libero, och just de vi brukar ha har bilder av olika djur på. 

Som vuxen kanske man har svårt att förstå hur stor grej det här kan vara, men för en tvååring är det mycket viktigt att reda ut vilket djur det ska vara på den nya blöjan när man byter. 

Ibland står elefanten högt i kurs, och ibland känns det bättre med en giraff på rumpan, men den som alltid är bäst att kissa i är apblöjan. Skulle barnet få bestämma skulle hon bara använda apblöjor, så vi argumenterar dagligen över att även de 80% av blöjor med andra djur på måste användas innan man köper nya. 

Idag överraskade hon mej genom att uppvisa synnerligen smart argumentationsteknik. En stor kartong med nya blöjor hade införskaffats. Givetvis visste hon att de åtråvärda apblöjorna fanns där i, och eftersom det bara skräpade ett fåtal pandor och leoparder på hyllan tyckte hon å det bestämdaste att vi kunde öppna kartongen och plocka ut bättre vara därifrån. 

"Nej", förklarade jag för miljonte gången. "Man måste använda slut alla på hyllan innan man kan öppna ett nytt paket"(tråkkärring). Då lyfter ungen resolut ut de ca 10 kvarvarande blöjorna, håller dem i famnen med världens största flin och säger "Nu det är slut, mamma". 

Ack den som förstod tjusningen med att kissa i en apblöja. Det måste verkligen vara något alldeles extra. 

En morgon med barn

... kan tydligen se ut på många olika sätt. Den gemensamma nämnaren är oftast att det är tidigt och att man är stressad och trött. Sen kan det gå lite hur som helst. 

Som idag, t ex. Barnet vaknade klockan 06 när pappan klev upp, och hon grät hjärtskärande efter sin far. "Yes, några minuter sovmorgon för mej!", tänkte mamman elakt, och vände sig på andra sidan. 

Sovmorgonen varade dock inte då länge, och byttes sedan ut till morgonen då vi bytte tröja 5 gånger. Först från pyjamas. Sedan var tröjan för liten, sedan blev den blöt, sedan blöt igen och slutligen dränktes hela framsidan in i parfym. 

Jag trodde faktiskt inte att hon skulle få ut något ur flaskan som hon lekte med medan jag borstade tänderna! Men nu ligger det alltså en tung doft av parfym (blandat med bajsblöjor, som väntar på transport ut till soprummet) över vårt hem. Trots att kläderna är i tvättmaskinen och flaskan konfiskerad och rengjord. 

Hur barnet luktar på förskolan idag vågar jag inte tänka på... Och då försökte jag ändå tvätta hennes parfymerade putmage efter bästa förmåga. 

Längtar efter ordentlig vinter

Vardagen är tillbaka, och imorgon är det jobb och förskola för berörda. Jag önskar att jag skulle orka skriva en mängd roliga, inspirerande inlägg här, men det har alltså ännu inte skett. Men hoppet har inte övergett mej...

Jag väntar och väntar på ordentlig vinter, men på nyårsafton hann vi iallafall känna på lite snö. Och idag har vi faktiskt också dragit pulka på ca 2 cm nysnö. På posten ligger Lilla A:s nya snowracer och väntar. Mamman kunde inte hålla sig, utan beställde hem en, i mitt tycke, rätt så dyr leksak.

Julen

Så gick julen. Snabbt gick det. Men det gör ingenting, jag är inget större fan av julen, så det är skönt att det är över. Firandet tjuvstartade vi med goda vänner helgen innan julafton. 

Dagen innan julafton smet vi upp till Vemdalen, och där vaknade vi på julaftons morgonen med en febrig unge i sängen. Sedan tog det inte länge innan både mannen och jag också snorade och hostade. 

Själva julafton var fantastiskt lugn och skön, med god mat och julbastu. Efter det blev barnet sjukare och sjukare, och ute blev det kallare och kallare. Vi åkte tappert lite slalom i -10 grader, men på lördagen när termometern började krypa ner mot -20 och prognosen förutspådde att det skulle hålla i sig, samtidigt som barnet började klaga på ont i örat, och alla dessutom hade hosta, halsont och ögoninflammation, bestämde vi oss för att åka hem. Så vi drog, hastigt och lustigt, lite tidigare än planerat. 

Väl hemma igen piggnade barnet till. Hon är fortfarande rejält förkyld, men feberfri. Mannen har tappat rösten och jag har fått antibiotikasalva för mina ögon. 

Idag har vi varit på närakuten, möblerat, städat, tvättat, ätit pizza och gått en promenad i uppfriskande -10 grader. Vintern har hittat hit också, även om det inte är så mycket snö. 

Nu räknar vi ner de sista dagarna på det här usla året, och ser med tillförsikt fram emot 2015. För värre kan det väl inte bli? Jag tycker vi har fått vår beskärda del nu. God jul, och god fortsättning!

Önskar nästan jag hade tappat den. Hakan, alltså.

Jag har tydligen varit mer bitchig än snäll i år eftersom jag har fått världens fetaste munsår i tidig julklapp. Vi snackar alltså värskande och kliande, illröda blåsor på ca halva hakan. Tack tomten, jag förstår piken. 

Tur att det är "jullov" så jag kan ägna mej åt eremitliv enligt bästa förmåga. Och så får jag väl försöka gräva i egenskapsarkivet och se om det finns någon god sida att damma av till nästa år. Eller så skiter jag i det. Hej, munsår!

Ont i benet

Lilla A har nu haltat som en gammal poliopatient i över en månad. I måndags var vi på barnakuten för fjärde gången, för nya blodprover och nya röntgenundersökningar. Allt såg bra ut! Vad är då felet??

Vi väntar nu på att göra magnetkameraundersökning, för att försöka hitta felet, vilket ju i sig är bra. Mindre bra är att MR på två-åringar görs i narkos. Uppenbarligen är man alltså angelägen om att göra undersökningen, eftersom man väljer att ta risken att utsätta henne för n sövning.

Usch, mammaångesten skär i bröstet. Varför ska hon behöva gå igenom detta? Min lilla, lilla skrutta.

Faktum är annars att hon faktiskt mår lite bättre. Får smärtstillande endast innan hon ska till förskolan, och där har hon nu kunnat vara korta dagar. Haltandet är lite mindre, och hon vaknar inte längre så ofta på nätterna av att hon har ont.

Hospitaliserad och präglad av sin sjukdom har hon också lyckats bli - "Mamma bära!" i tid och otid, och "A supp i rumpan!" (vad som nu kan vara så roligt med det att man måste tjata).

Nu håller vi tummarna för att det "bara" är en envis höftsnuva, och inget värre som gömmer sig i höften, och att det blir bra fort.

Snart julafton, ju

Dagarna går, och jag får inte till några inspirerande blogginlägg. Snart är det iallafall julafton, och frånvaron av snö gör att barnet inom mej gnäller och klagar. Jag VILL har snö.

Om en vecka flyr iallafall mannen, jag och barnet vardagen och allmänt tråk, och åker till fjällen för att fira jul i all stillhet. Får vi till lite skid- alternativt pulkaåkning blir det bara extra trevligt.

En sista intensiv vecka blir det, och lite socialt julfirande får vi iallafall till hemma hos goda vänner innan vi smiter iväg.

Julpyssel

Ont i benet

Vår lilla skrutt har fortfarande ont i höften och svårt att gå. Hon har nu varit några timmar på förskolan i torsdags och i fredags, och idag var det tänkt att hon skulle vara där lite längre. Det funkade inte, och jag fick åka och hämta henne vid klockan 13. Då vägrade hon sova, och bara klagade på ont i benet.

Om hon inte är bättre om en vecka ska vi tillbaka till sjukhuset för mer kontroller. Och då är det läge för ytterligare utredning, eftersom hon vid det laget borde ha blivit frisk om det endast hade varit en höftsnuva.

När var på sjukhuset för en vecka sedan och ord som "cancer" och "höftnekros" nämndes kände jag att jag inte ville vara med längre. Varför ska just vår lilla tjej behöva drabbas av detta?

Nu är hon något bättre sedan dess, och det ser jag som ett gott tecken, men hon är också långt ifrån bra, vilket skrämmer mej. Och det gör så ont i mammahjärtat att se när hon haltar runt, och inte orkar lyfta benet från marken när hon har vinterkängorna på...

Lillajul

God Lillajul från oss i landet där man inte vet vad Lillajul är. Vi har dock inte firat så mycket, då maken jobbar dygn, Lilla A fortfarande inte kan gå ordentligt och jag känner mej allmänt vissen. Men lite ljusstakar och stjärnor har vi fått upp iallafall. Och tomten provade sin mössa.

Aldrig normalisering

Jag kan inte tycka att det är ok att en 16-åring ska ha barn. Och ännu mindre en 16-åring med instabila hemförhållanden. Jag tycker inte heller att det känns ok att jag inte har rätt till mina åsikter, att mina önskemål och känslor inte respekteras.

Jag respekterar att alla inte tycker likadant som jag, men det är uppenbart att respekten inte är lika självklar i andra riktningen. Jag kan också gärna tänka mej att prata och diskutera, för att kunna öka förståelsen i båda riktningar, men det har inte varit intressant. Istället får jag höra att man inte har förståelse för mina åsikter, och att jag förväntas reagera och bete mej på ett annat sätt.


Om nu någon, trots allt, skulle vara intresserad av att höra varför jag tänker som jag gör, så är ni välkomna att läsa vidare:


- jag kommer aldrig att acceptera lögner, manipulativt beteende, kriminalitet, våld som problemlösning eller droger som min vardag

- jag anser inte att det är ok att ha inställningen där man utgår ifrån att andra ska ta ansvar för ens livssituation, trots att man själv står för valen

- jag anser inte att det är ok att man planerar att bli beroende av socialtjänst och ekonomiskt bidrag för att kunna trygga sin försörjning under flera år framöver

- jag tycker att det är skrämmande att socialtjänsten ska tvingas kontrollera att barnet har en trygg och säker uppväxtmiljö, något som borde vara en självklarhet

- jag imponeras inte av ett beteende där man ständigt sätter sig själv i första rummet, utan att ens reflektera över att ens livsföring påverkar andra i ens närhet, särskilt när det handlar om individer med särskilda behov, som inte kan försvara sin rätt.

- jag förundras också över att man inte reflekterar över vilka förutsättningar man vill ge sitt barn under dess uppväxt.


När jag sedan dessutom får höra hur en person utan närmare anknytning till familjen (och utan att känna till vad som hänt under de senaste åren) uttrycker sina förfärade åsikter över vår frustration, som han inte kan förstå - "det handlar ju bara om ett oskyldigt litet barn" blir jag ännu mer uppgiven.  

Det är ju det jag säger hela tiden, ETT OSKYLDIGT LITET BARN! Jag kan inte låtsas att jag tycker att denna situation är ok, normalisering av ovanstående kommer aldrig att ske för mej!

Jag menar inte att livet för alltid kommer att vara statiskt. Omständigheter förändras, människor växer, situationer förändras. Förhoppningsvis till det bättre, någon gång. Då kan jag omvärdera, och välja att handla annorlunda.

Just nu väljer jag att ha en fristad - mitt hem. Jag är tvungen att ha en fristad, annars går jag under. Och i mitt hem vill jag inte ha ovanstående elände, det får hanteras i någon annan miljö, under något annat tak än mitt. Det är mitt enda önskemål. Och det är tydligen inte ok, enligt alla tyckare.

Är det så här vi förväntas hantera vår vardag - att inte låtsas se att det brinner i knutarna?

Kalas

Igår blev Lilla A två år. Vi hade planerat kalas, inte så stort, men lite släkt och lite vänner, för att fira tilldragelsen.

Planen, och det vi tyckte passade vår stressade tillvaro bäst, var vänner på lördag, släkt på söndag. Inget pretentiöst, men en jäkla massa smörgåstårta. För att vi gillar smörgåstårta. 

Nu har vi inte tagit makten över hur vårt livspussel ser ut. Det är tydligt. Släkten deklarerade att upplägget inte passade, och vissa skulle komma tidigare, vissa inte alls. Andra var osäkra, och kunde inte ge besked. 

Vännerna hade förhinder, förkylning eller magsjuka. Sen ville släktingarna komma iallafall, men då hade vi redan bestämt att alla skulle få komma samma dag. 

Resultatet blev trots detta kalas från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Vissa stannade bara någon timme, andra två dygn. 

Intensivt, kul och jobbigt. Nu är vi trötta, både på kalas och smörgåstårta. Tvååringen åt kvällsgröten med större aptit än på länge. Och nästa år får vi nog ta till mer radikala åtgärder för att styra upp kalastiderna. Annars får jag magsår, både av matmängd och stress.




Edit: Missförstå mej inte nu! Det var supertrevligt att ni alla kom. Jag måste bara styra upp strukturen lite till nästa gång, för min egen skull.

Strejk

Jag har mycket jag skulle vilja skriva men just nu nöjer jag mej med att säga "Heja Tehy" och alla som driver kampen för sjuksköterskelönerna! Ni har mitt fulla stöd, kämpa på!

http://www.nyan.ax/nyheter/show.pbs?news_id=86483

Vinter och ledproblem

Det är svårt att få till inläggen nuförtiden. Vi har iallafall varit i Lappland och fått en försmak av vintern, med -20 grader då vi landade. En mycket trevlig och lugn helg, med massor av fanastiskt god mat, och så lite pulkaåkning med pannlampa och häng med vännerna.

Mindre roligt är att lillskruttan har fått "höftsnuva" eller coxitis simplex, som är en inflammation i höften. I snart en vecka nu har hon knappt kunnat gå, utan hänger mest på sin mammas armar, och har ont ont ont i sitt vänstra ben.

Innan vi åkte norrut spenderade vi en kväll på barnakuten, och att resa skulle inte vara något hinder. Vila är bra, men hur får man en tvååring att hålla sig stilla? Och ju mer värkmedicin jag petar i henne, desto rörligare blir hon.

Imorgon ska jag prova på mitt livs första vab - vi har ju som tur är varit lediga i några dagar, men blir inte den här stackars höften bättre inom någon dag får vi nog ta ett nytt besök på akutmottagningen. Stackars lilla vän.

Aldrig lugn och ro

Förra veckan fick jag hastigt besked om att min mormor hade ramlat hemma, och blivit liggande några timmar med bruten lårbenshals, tills hemtjänsten hittade henne. Detta är ju inte särskilt bra när man är 85 år gammal och tidigare har haft en stroke med svaghet i samma sida som man sedan skadar.

Hastigt och lustigt fixades ledigt från jobbet, flygbiljetter bokades och jag, Lilla A och min mamma åkte till Finland. Väl där var det ändå rätt så bra med patienten. Efter omständigheterna iallafall.

Hur det blir framöver, med boendesituation och så, det återstår väl att se.

Mitt sköra psyke mådde iallafall inte bättre av den här resan. Jag är stressad till bristningsgränsen, och att umgås med min familj, kan, för att uttrycka det milt, bli ganska påfrestande ibland. Jag är iallafall glad över att jag åkte dit, och att jag fick träffa min mormor, som med sina 44 kg såg ut som en liten fågelunge i sjukhussängen.

Nu är jag hemma igen, och har idag varit hos företagshälsovården och fått bekräftat att mina reaktioner och mitt mående räknas som fullt adekvat. Även om det inte påverkar situationen i sig, så känns det ändå otroligt skönt att få bekräftelsen att det är helt normalt att bryta ihop då och då. Speciellt när livet ser ut som det har gjort för oss de senaste åren.

Där ser ni! Än har ni inte vunnit över mej! Och än finns det lite jävlaranamma kvar! Och om tre dagar åker vi till Norrland och hänger med fina vänner och hundvalpar. Och det är fan så mycket trevligare än stress och energitjuvar.

Lilla A går "i snöret"

Arlanda

Lördag

När maken kom hem från tjänsteresan sent igår kväll sov jag och barnet som - just det - barn. Så i morse när vi väl var vakna tänkte vi passa på att umgås lite, och samtidigt få däcken bytta till vintersäsongens dubbförsedda. Win-win, liksom.

Vi passade alltså på att haka på till hans jobb. Vilket ur däckbytarsynpunkt visade sig vara helt onödigt, för när vi var halvvägs ringde hans jobb och informerade om att han skulle vara på en annan station.

Däremot träffade jag ett gäng gamla kollegor från min ambulanskarriär, och det var jättekul! Så när mannen hade packat sin jobbväska och drog vidare blev Lilla A och jag kvar på brandstationen och pratade och pratade. Ibland kan jag verkligen sakna det jobbet - friheten att jobba självständigt, utanför sjukhusets väggar.

När vi hade pratat en evighet tog vi bilen och åkte tillbaka till stan, till en kompis, och åt lunch och byggde lego. En bra dag, trots regn och sommardäck.

Jobb för några år sedan.

Sommar på ambulansen för länge sedan. Därav den uråldriga radion.

Mannen ska till att hålla presentation på konferens i Manchester. Man ser honom i kostym lite för sällan, tycker jag.

Barnet och jag ser glada ut