Organdonation

Har ni koll på vad era anhöriga vill att ska ske med deras organ om de plötsligt avlider? Är det något ni har talat om hemma? Om inte tycker jag att ni ska göra det. Och hur är det för er egen del? Har ni funderat över detta?

Plötslig och oväntad död är inget man planerar för, men för en liten del av oss händer det att vi utan förvarning står inför detta faktum, och då kan det vara skönt att åtminstone veta svaret på den här frågan. För ingen är för gammal eller för sjuk för att kunna donera organ, det ska man känna till.

80 % av oss svenskar vill att våra organ ska doneras om möjlighet finns, men det är bara en bråkdel, 1,6 % rättare sagt, som har dokumenterat sin vilja i donationsregistret. Om man önskar donera så är det ju väldigt tråkigt om man inte får chansen att göra det, för att man aldrig har talat om hur man tänker.

Döden drabbar inte oss, tänker vi. Men det gör den. På ett eller annat sätt. Förhoppningsvis senare än förr. Men ibland blir inte saker och ting som man har tänkt sig, och det ser jag på mitt jobb varje dag. På ett ögonblick kan livet förändras, och någon har förlorat en familjemedlem, eller plötsligt ser livet helt annorlunda ut.

Att arbeta med organdonation ger en mycket speciell känsla. Av något tragiskt och oåterkalleligt kan det ändå komma något fint. I sorgen med de anhöriga kan det ge en stor tröst och känsla av mening när beslutet om organdonation är fattat, och den omfattande processen kring donationen drar igång.

Tänk på saken! Och prata om det. Det underlättar så mycket för er själva eller era anhöriga om det tråkiga skulle vara ett faktum. Detta är inget man vill diskutera när man står mitt i en tragisk livsomvälvande situation.


Hälsningar,
intensivvårdssjuksköterskan



Länkar:
Donationsregistret
Mer organdonation
och på Facebook

Hösten

Jag brukar gilla hösten. Den känns ofta som en nystart, som nyår liksom. Man får energi, hittar en ny vardag och tar tag i saker och ting. I år vet jag inte. Träden känns nakna, och kylan och vinden biter sig in i märg och ben. Energin infinner sig inte, och jag har tappat mitt eget liv och tar bara tag i andras saker känns det som.

Och jag är oändligt less på det. Så less att jag faktiskt just nu bara har för avsikt att sticka huvudet djupt ner i sanden och inte se, inte höra. Jag kanske tar med Lilla A till sandlådan, det skulle kunna funka. Medan hon gräver och kör med bilar kan jag stoppa ner mitt huvud.

För min avsikt är att umgås med min lilla familj i helgen. Bara vi. Och förhoppningsvis utan att ryka ihop. För vi blev plötsligt bara vi detta veckoslut, något vi inte riktigt trodde. Hej seriemaraton!

Morgondisk, efter att ha varit vakna två timmar

NEJ!

Mitt barn har en fantastisk vokabulär om kvällarna nuförtiden. NEEEJ, JAG VIIILLL INTE! VIIIILLL INTE! O s v, o s v. Jag är faktiskt beredd att hålla med henne. Jag vill också skrika och kasta mej på golvet. Jag vill inte heller just nu.

Stulen bild

Mitt älskade barn

...och alla vi andra har haft en väldigt turbulent helg. Från förskolan rekommenderades det att vi skulle boka in så lite "extraordinärt" som möjligt under inskolningstiden, för att minska stressen. Där misslyckades vi grovt, kan jag ju säga.

I torsdags ramlade Lilla A:s mormor samt kusin med mamma in. Jättekul, och alldeles för länge sedan sist, men väldigt, väldigt intensivt. Kusinen är inte heller på topp p g a stora förändringar i familjen, så nätterna har varit oroliga.

På fredagen kom oplanerat en väldigt ledsen och uppriven storasyster till Lilla A, och stannade hela helgen. Lördagen åkte kusin med familj hem, jag jobbade och Lilla A med pappa och syster åkte till Dalarna till farmor och farfar.

Igår kväll var alla ledsna, utmattade och trötta, och bröt väl ihop i tur och ordning. Mannens 16-åriga dotter fick barn i fredags, och det sätter verkligen allas nerver på utsidan. Ett totalt känslokaos, och ett så fult bemötande som den äldsta dottern fick av sin mamma har jag sällan hört.

Det är för mej totalt obegripligt hur man kan utnyttja, och spela på sin utvecklingsstörda dotters känslor för sina egna syftens skull, och jag vet inte vad jag ska göra av min ångest som river i bröstkorgen. Jag anser att man inte ska hänga ut folk på det här sättet, men den här situationen är så totalt urspårad så all värdighet är lagd åt sidan. Jag hoppas faktiskt att berörda person läser detta, för det är så lågt så jag mår illa.

Och jag är så utmattad över att hela tiden behöva sopa upp spillrorna och försöka reparera situationer som är konsekvenser av andras dåliga val och beteende. Min man och jag är splittrade, och jag vet inte ens åt vilket håll vi stretar, för det är bara kaos inombords.

Lilla A gråter och klänger sig fast vid mina ben och vägrar släppa mej. När jag grät igår kväll torkade hon mina tårar med sin kanin. Hon blir stressad och olycklig när vi mår dåligt. Och idag hade jag för första gången en riktigt jobbig lämning på förskolan.

Hon vägrade släppa taget om mej, och jag lämnade ett barn som grät efter mamma. Samtidigt missade jag bussen, och så började det regna. När det väl kom en buss grät jag hela vägen hem.

Så trött

Trots att jag knappt har jobbat på evigheter är kalendern och skallen fulla. Igår, tredje gången gillt, lyckades bredbandsinstallatörerna äntligen med sitt uppdrag. Fast att se till att dosan har elförsörjning och att spika tillbaka plankorna som bröts upp från trappan ingick tydligen inte i det förmånliga priset av 20 000 kr. Så spikat har vi gjort själva, och nu måste vi anlita en elektriker.

I morse förväntade jag mej att hantverkarna som ska renovera badrum och tvättstuga endast skulle hämta nyckeln klockan 8, men istället stormade tio män med arbetsbyxor och verktygsbälten in och gick lös på inredningen. Själv hann jag få i mej mitt morgonkaffe och borsta tänderna innan vattnet stängdes av. Värre var det med vår inneboende, som fick avklara morgonens toalettbesök på universitetet.

Annars är energi och gott humör en bristvara just nu. Barnet trivs förvisso på förskolan, men är trött, slut och gnällig när hon kommer hem. Läggningarna tar långt över en timme, och det är bara mamma som gäller, i alla lägen. Pappan i familjen har haft ett tungt psykologsamtal idag. Om några dagar är han morfar, något som han inte direkt känner sig så våldsamt imponerad av. Och inte jag heller.

Eftersom Turkiet-semestern för min del kändes som en dyr flopp tröstar jag mej med att vi iallafall har bokat in en ny resa. Om en månad åker vi ca 120 mil norrut, och hoppas att det varken finns magsjukor eller andra turiståkommor i Kiruna. Trevligt sällskap får kompensera för bristen på ljus och värme.

Visst blir det fint?

Älska Jan Stenmark

Hej å hå

Första förskoleveckan har gått. Barnet är mycket förnöjt, och idag när jag skulle hämta henne efter att jag hade haft frigång ett par timmar var hon inte ett dugg sugen på att följa med mej. 

För det första är fordonen som föredras nuförtiden antingen flygplan eller möjligen kan man sträcka sig till att åka buss. Men inte bil. Absolut inte.  "NEEJ! INTE ÅKA BIIIIL! vrålade tvååringen som jag alltså fick bära ut, sparkande och ålande. För det andra ville hon inte heller åka hem. Förskolan är tydligen bra skit. 

Annat är det med undertecknads skit. Eller ja, i ordagrann betydelse är det väl inga större problem. Magsjukan är jag ju frisk ifrån och så... Däremot har förkylningen tagit fart - jag hör inget och får spränghuvudvärk när jag böjer mej ner (vilket jag gör ett antal gånger per dygn för att plocka upp härskartvååringens omkringslängda grejer). 

Dessutom är jag stressad som f-n över badrumsrenovering som sätter fart nästa vecka, krånglande bredbandsinstallation, plötsligt chefsbyte på jobbet, huset fullt av folk, tonåringar som inte fattar sitt eget bästa utan tror att livet hanteras bäst med hjälp av socialtjänst och knivar, bygglovsansökan för bergvärme och att mitt förråd av Alvedon och Ipren börjar ta slut. Även fulalvedonen jag köpte i Turkiet. 

Jag vet ärligt talat inte om mitt huvud pallar med en arbetsdag imorgon. Jag känner mej verkligen inte fräsch just nu. Å andra sidan har vi ju ett helt medicinrum fullt med Alvedon på jobbet. Det finns både som flytande, tabletter, stolpiller eller intravenös administrering. Månne jag inte ska klara mej. 

Lilla A fick ett Lundby-dockskåp idag. Jag köpte det på loppis med tanken att renovera upp det för mitt eget höga nöjes skull, men hon tyckte det var så kul att leka med det, så nu tror jag hon får ha det ett tag. Legogubbar och älgar klättrar nämligen frekvent upp och ner för trappan i det och det vore ju synd att störa dem. 

Överraskande

Förra veckan åkte vi som sagt båt till Helsingfors. Alla ålänningar vet att det är skitdrygt att åka båt, och att man försöker hålla sig så långt ifrån alla kryssningsresenärer som möjligt. 

Nu blir det ju dock lite speciellt när man har en tvååring som ska underhållas. Och med detta argument försvarar jag mej när  jag berättar att vi hamnade i dansrestaurangen, den med finsk humppa och tango. 

Där noterade vi hur det började ställas i ordning för något slags musik-quiz. Återigen - av princip undviks också alla sådana evenemang ombord på båtar. 

Hur som helst visade det sig att för att få delta i detta spännande evenemang var man tvungen att först köpa en grogg till något slags specialpris, där det ingick en lott, för att sedan lottas till deltagande. Bara en sådan sak att medverkan kräver spritinköp får mej att må illa, men det är en annan diskussion. 

Mannen och jag iakttog förundrat hur en man med knallröda byxor köpte ett tiotal groggar som han sedan delade ut, alternativt spillde ut. Efter en stund förstod vi dock att det här inte bara handlade om att komma över billig sprit, för han lottades snabbt till den första deltagarplatsen i quizet, och på vägen upp till scenen slängde han nonchalant fem lotter på vårt bord. 

"Vi måste lämna den här platsen", var min första tanke, men ca fem sekunder senare var min man på väg upp eftersom vi givetvis hade vunnit en plats. Ytterligare ungefär fem sekunder senare vann även jag en deltagarplats, och någonstans här bestämde jag mej för att det var dags att kliva ur bekvämlighetszonen (det är ju ändå aldrig någon som känner igen en i humpparestaurangen av ovan nämnda skäl. Ålänningar och allt det där...). 

Vad sker? Jo, mannen med de röda byxorna visar omgående att det här är hans specialintresse, och att han satt detta förfarande i system. Insikt nummer två blev att jag tydligen inte är så dålig på kryssningsunderhållning eftersom jag vann andra pris, efter rödbyxan. 

Att förnedra sig utanför bekvämlighetszonen kan uppenbarligen ha sina fördelar. Åtminstone gnällde vi inte när vi avnjöt vår vinst, som bestod champagnefrukost i ala carte- restaurangen morgonen efter. 

Förkolan fortsätter

Inskolningen på förskolan går bra. För barnet. Mamman är förkyld och sliten, och kräver maxdos paracetamol för att gå runt. I morse regnade det som satan, rent ut sagt, men förskolepedagogerna visade sig trots all vara mänskliga och lät oss vara inne.

Förskola

Igår kväll kände jag mej så krasslig och snorig att jag mer eller mindre bestämde att inskolningen på Lilla A:s förskola skulle få vänta någon dag. I morse vaknade jag dock hyfsat pigg, och med eld i baken tog vi oss i väg. Till Lilla A:s stora besvikelse med buss, hon hade önskat resa med flygplan.

Nu ligger ju vår förskola en bit bort, men inte så långt att flygplan känns befogat, så stadsbuss fick det bli. Och fram kom vi, i god tid, till en isande kall gård. En tjurig och frysande Lilla A och en kall och ruggig mamma spenderade sedan nästan 2 timmar ute i snålblåsten innan vi fick tillåtelse att gå in. 

När vi tinat upp, både kroppsligt och själsligt flöt det på bättre. Vi sov lite middag och sedan var det småningom dags att tacka för oss, till barnets stora besvikelse. Hon hade gärna stannat några timmar till bland leksakerna och de andra snoriga barnen. 

Jag var dock nöjd med hemfärd. Tills jag mötte en trött och sur man där hemma. Barnet anammade samma humör, så det kändes helt ok att åka iväg på KBT-session. Nu ska jag gnälla över min livssituation, och sen, förhoppningsvis pigg och nöjd, åka hem till en gladare familj än jag lämnade. Med nya vantar, som jag köpte till Lilla A på vägen. Hon ska iallafall inte behöva frysa händerna av sig imorgon, nu när jag har inskolats i förskolevärlden. 

Sorgsen

I söndags för en vecka sedan kom vi hem från Turkiet. Från söndag till torsdag, då vi åkte till Finland, grät jag så mycket att jag fick sår och eksem under ögonen, och påsar stora som, ja påsar. Det är så mycket som är sorgligt, så mycket besvikelser och så mycket frustration. Hur blev det så här?

Begravningen av min farfar är nu över. Jag var så nervös på vägen dit att mina händer skakade, min mage var i uppror och jag slet sönder två par strumpbyxor när jag skulle byta om.

Vilket bemötande är det mest lämpliga när man under de här omständigheterna träffar dem som borde stå en närmast, men som lika gärna kunde ha befunnit sig på en annan planet halva ens liv? Och vad är det som gör att barnbarnen väljer att sitta var för sig, utspridda i kapellet, ensamma med sin sorg och sina känslor. Vad är det som gick så snett?

Jag åkte därifrån med blandade känslor. Sorg och ledsenhet. Min farfars långa liv är till ända. Det hör livet till, och han kände sig färdig. Jag sörjer också förlusten av min familj. Och tankarna snurrar i mitt huvud. Vad är min del? Varför blev det så här?  Samtidigt är jag så glad över värmen i min fasters familj, och hoppas verkligen att vi kan hålla kvar den kontakten.

Lilla A hann träffa sin gammelfarfar en gång, och det är jag glad för. Kanske är jag mest glad för att han hann träffa henne. När kyrkklockorna ringde sade hon "ping ping ping" med sin lilla röst och under flöjtsolot ackompanjerade hon med stark röst "Bä bä vita lamm", och fick då vänta utanför en stund.

Livet har ännu inte hunnit bli så komplicerat och komplext för hennes del. Vad jag önskar att hon ska få växa upp med tryggheten i att ha en familj. Och vad jag sörjer det att hennes familj inte är det trygga stabila som jag hade önskat.

Dementorer

Jag skulle så gärna önska att jag kunde skriva små glada, roliga blogginlägg istället för den här sega, deprimerande sörjan. T ex om livet med en två-åring, som ju kan vara både utmattande och underhållande på samma gång.

Som idag exempelvis. Jag hängde tvätt och hon hjälpte till på sitt vis. Bland tvätten fanns mina bikinitrosor, som enligt barnet (som av någon anledning var naket) absolut skulle hängas runt hennes hals. Så medan jag hängde resten av tvätten prövade hon olika positioner med de kalla våta trosorna runt axlarna, runt midjan och som hängslen. 

Till sist var all tvätt upphängd utom hennes ekipering, men när jag skulle försöka ta dem av henne utbröt avgrundsvrål. MINMINMINMIN A---S HA DEN TLOOSOL NEEEEJ INTEE!!! Världen rasade. All glädje försvann, ungefär som när dementorerna uppträder i Harry Potter-böckerna. 

Eller så skulle jag kunna skriva om hur S dotter plankade in på buffén på hotellet och tjuvåt, utan att hon visste det. Och blev jättebesvärad när det uppdagades. 

Eller om hur materialism tydligen ger upphov till det här enorma lyckoruset. 

Men tyvärr. Ni får hålla tillgodo med dementorerna i min värld. 

Denna dagen - ett liv

Ja, vad ska jag säga, utan att ramla ner i bitterträsket. Skit samma, jag ÄR bitter. Jag är så jävla jävla less på att vi aldrig ska få ha flyt och på att motgångarna står på kö utanför dörren. Under semesterveckan bröt jag ihop vid ett par tillfällen, och idag har jag skrikgråtigt, snorat och snyftat större delen av dagen känns det som.

Vad hjälper det hur fantastisk psykolog man har, när det är yttre händelser som hela tiden inträffar, och vad hjälper det hur mycket man tänker på sol efter regn och andra fina klyschor när mitt personliga ösregn aldrig någonsin tar slut.

Om ni inte orkar läsa om hur dålig jag mår nu, så rekommenderar jag en annan blogg, Paradise Hotel eller något annat mer lättsamt, för här är det tungt.

Dagen innan vår semesterresa fick jag beskedet att min farfar hade somnat in. Inte oväntat, men ledsamt. Till saken hör att min barndom inte alltid har varit glass och hallonbåtar. Ganska sällan faktiskt. När jag var 4 år tackade min far för föräldraskapet, som uppenbarligen inte var hans grej, och sa tack och hej. Efter det kan man säga att vår relation har varit spänd, och vårt umgänge väldigt glest. Senast vi sågs var ganska exakt 15 år sedan.

Till helgen ska jag alltså konfronteras med en mängd personer som jag av olika anledningar inte har träffat på många år. Samtidigt som jag helst bara vill kunna vara där för att hedra minnet av min farfar, för den han var, och för dem jag tycker om.

Nu gör det mej otroligt ledsen att mina tankar kring begravningen i stort ska upptas av alla familjeproblem som bubblar upp till ytan. För det här är inte det enda relationsproblemet. Just nu känns det som om de flesta av mina relationer till höger och vänster kraschar, och hur mycket jag än peppas av förstående människor, av psykologer som menar att det är extrema situationer vi hamnar i och att det här inte hör till det normala, så kan jag inte låta bli att rannsaka mej själv.

Är det trots allt mej det är fel på? Varför blir det så här? Är verkligen "alla andra" idioter eller kan man inte säga så utan att per definition idiotförklara sig själv?

För att krydda tillvaron med lite extra spänning har jag varit på infektionsmottagningen och bajsat i burkar idag. Jag kan tala om att en flygförsening med avgång kl 02.30 från Turkiet tillsammans med magsjuka, feber, en 2-åring och en tjej med funktionshinder inte är att leka med. Min man har starka nerver. Det har inte jag.

Och om någon undrar så har det tillkommit nya händelser i den övriga soppan också... Cliffhanger.

Skit också

Nä, någon vattenrutschbana blev det inte. Vi drabbades av dålig karma och blev sjuka. Som tur är inte precis samtidigt.

Lilla A blev jätteförkyld med hög feber, och har mått riktigt risigt, men är så gott som frisk idag (om man bortser från de gröna snorsniglarna som kommer ur hennes näsa och hostan som lätt skulle kunna konkurrera ut en gammal storrökares, om hosta var en tävling). 

Igår frossade mannen och skippade middagen, för att istället ägna sig åt att ligga i sängen och hålla sig om magen i fosterställning. Idag är det jag som utövar fosterställning, kanske inte lika frossig, men med frekventa toalettbesök istället. 

Hon som fick resan i födelsedagspresent mår bra än så länge, men har förmodligen en del att anmärka på sitt resesällskap och aktivitetsnivån. 

Bitterfittan kan inte låta bli att sura över hur man betalar en smärre förmögenhet för sol, bad och avkoppling men istället får sjukdom, kroppsvätskor och dödslängtan. Åtminstone längtan hem till egen toalett och egen säng. Vi har nu också betalat extra för att få behålla rummet (toaletten och sängen) några timmar till imorgon på avresedagen. Skit också!

Semester

Vi har det fint här i Side på vår svenne-banansemester, med all-inclusive, sol och bad. Maten är bra och vi har tagit oss in till stan och sett lite annat än bara poolkanten. 

Idag har dock jag lite känningar från magregionen, och Lilla A har feber. Hon, som oftast är pigg och glad, blev plötsligt hängig, gnällig och kokhet, och innan vi hann reagera lade hon av en kaskadkräkning på restaurangens matta. Några minuter senare var hon pigg och åkte rutschkana ungefär 20 gånger, men hon har fortfarande feber. 

På samma restaurang höll S dotter på att bli bortgift med en mycket påstridig servitör, som bjöd henne på dricka, te, rosor och komplimanger. När han ville lägga till henne på Facebook började hon nästan se gråtfärdig ut så pappan fick rycka in. 

Det som för vissa är roliga "försäljningsknep" kan bli jobbiga situationer för andra, speciellt när man har ett funktionshinder och inte alltid förstår varken språk eller sociala koder. 

På det stora hela har vi det dock mycket bra, och njuter av ledighet och finväder. Det är dock lite svårt att koppla bort vardagen som gör sig påmind i form av begravningsplanering, badrumsrenovering som ska startas, planering inför nätverksmöte och ångest över familjekonflikter. Jag gör mitt bästa, och imorgon ska jag åka vattenrutschbana, har jag tänkt. 

Retro

Här är senaste numret av Retro.

Och här är tyget jag fyndade i veckan.

Annars känns det rätt så tungt just nu. Jag hoppas att Turkietresan vi åker på imorgon ändå kan få mej att koppla av. Ta hand om er!

Hamsterhjul

En fullspäckad dag har det varit. Jag har varit på utbildning om organdonation och maken på storövning med brandförsvaret i Stockholm. Lilla A har hängt med sin mormor, som vi knappt har hunnit se röken av under det här besöket heller.

Min dag avslutades med trerättersmiddag på italiensk restaurang, maken åkte och tittade på ishockeymatch och mormodern bråkade med en trotsig snart-tvååring som inte ville varken äta gröt, borsta tänder eller sova. 

Vid det här laget undrar jag om jag under utbildningen idag, i hastigheten, godkände att donera bort min hjärna. Skallen känns iallafall helt urblåst. 

Guldkant på vardagen

...tycker nog Lilla A att det är att vi har fått en inneboende. I drygt en månad ska makens kusin bo hos oss medan hans bostad genomgår renovering.

Lilla A är omåttligt förtjust i den långa smala mannen som hänger hemma hos oss. "Oo-an, Oo-an", ropar hon efter honom, och vill visa alla sina saker och färdigheter. Redan första kvällen förklarade hon för honom att hon älskade honom, och idag ville hon att de skulle dansa tillsammans. 

Hon är också bekymrad över om han äter tillräckligt ("Oo-an äta kakor"), och håller reda på om han är på sitt rum eller i skolan. "Oo-an sover", förklarar hon för oss, så att vi ska tänka på att inte störa den viktiga skönhetssömnen. 

Ack, den första stora kärleken. Hoppas hon inte blir allt för besviken när sagan tar slut och han flyttar hem till studentrummet igen. Åldersskillnaden är ju trots allt några år... 

Jag njuter av egentid

...i bilen på en mörk parkeringsplats vid stationen, iklädd svettiga träningskläder. Man får liksom bra glad åt det lilla nuförtiden.

Jag ska plocka upp Lilla A:s mormor som ska vara barnvakt för andra gången på mindre än en vecka. Imorgon och övermorgon jobbar maken och jag ska gå på utbildning om organdonation via mitt jobb. 

Spännande och intressant, och lyxigt med bjudmiddag på kvällen. Och om tre dagar åker vi till Turkiet. Vilket glassigt liv vi lever!

Jag äntrar en ny värld

- förskolevärlden. Idag har jag och Lilla A besökt vår blivande förskola. Förväntningarna var ganska låga, men det kändes bra. Överraskande bra. En pessimistisk livssyn kan leda till positiva överraskningar. Gruppen hon kommer att gå i är ganska liten, och de verkade flexibla och resonliga när det gällde tider.

Lilla A visade också genast att hon förstod de sociala koderna inom förskolevärlden, genom att slita tag i en boll och ilsket vråla "MIN!" och springa undan när något annat barn närmade sig. Det blir nog bra det här. 5 dagars inskolning kommer förvisso att knäcka mamman, men det kanske kan vara värt det i slutändan.

En annan fråga: Tror ni att man kan åka skidor i fjällen i mitten av november? Jag fick oplanerat nästan en hel veckas ledighet, och längtan efter nypistade backar är stor.

Att tala om kommunikation

Igår var mannen upp till Dalarna och rev av två möten. Det ena av mötena var med hans äldsta dotters god man, som nyligen har blivit utsedd för uppdraget i och med att dottern blev myndig. Dottern har alltså en utvecklingsstörning, som gör att hon är beroende av en del stödinsatser för att klara dagliga situationer. Främst handlar det om kontakter med myndigheter, sjukvård och ekonomi.

En stor, stor tröst i situationen vi befinner oss i är att det verkar vara en mycket vettig människa vi har att göra med. För en gångs skull.

Hon blev mycket förvånad och bestört när hon fick höra vilket trassel som pågår i hennes klients familj. Speciellt eftersom ingen hade yppat ett ord om något! Men det är ju å andra sidan ganska talande för hela situationen. Vi pratar alltså inte om bristande kommunikation, för det finns helt enkelt ingen kommunikation att tala om överhuvudtaget!

Jag ska faktiskt inte gnälla mer just nu, för just för ögonblicket mår jag ganska bra. Jag ska dricka en balja kaffe och ge mej på något av alla projekt här hemma istället, för just nu råkar barnet faktiskt sova, och jag är vaken.

Karma

Om mindre än två veckor åker vi till Turkiet på semester. Det ska bli så skönt med sol, bad och ledighet. Sedan kommer vi inte mer än att hinna hem så är det dags för nätverksmöte på socialtjänsten. Tjohoo, vad vi ska ligga vid poolen och planera för det hela semestern.

Ett möte som jag inte har några förhoppningar på överhuvudtaget. Socialtjänsten bevisar gång på gång att de är ett gäng verklighetsfrånvända, naiva, maktlösa mesar, som dessutom verkar ha icke-fungerande telefoner och sakna internetuppkoppling, eftersom de aldrig återkopplar eller hör av sig.

Jag och mannen sitter och pusslar och fixar och trixar med våra scheman för att få ihop våra liv, och försöka få någon ledig minut tillsammans. Så dyker det alltid upp något meningslöst möte som handlar om den här skiten, som stjäl vår tid, vårt humör och våra kompdagar. Hittills har det inte varit många möten med substans, eller möten som utmynnat i något vettigt.

Så nu har jag för tusende gången gråtit ut min frustration över varför mitt liv ser ut som det gör. Jag som alltid hävdar att man är sin egen lyckas smed, när det kommer till det yttersta. Var någonstans har jag gjort fel val? Jag verkligen hatar det här.

Nä, men...

...jag är inte bitter. Är bara så jäkla trött. Har jobbat hela eftermiddagen och kvällen, dessutom. Det gör mej också trött.

Plus att jag kände mej risig och ruggig igår efter att jag och Lilla A hade vaccinerat oss mot diverse åkommor i fredags, så jag somnade med henne på eftermiddagen och däckade i två timmar. Vilket i sin tur medförde en helvetesnattning, med tillhörande tidig morgon i morse = trött.

Nu ska jag slösa bort min lön på Tradera och annan nätshopping för att det är så synd om mej. Nej, men vänta förresten. Det har jag ju redan gjort. Kan ju lika gärna gå lägga mej då.

Älska Nina Hemmingsson

Tack för att ni finns!

Den här ungen, alltså. Som kan allt SEVL, som äter mummus (smörgås) och göt och som med hög röst förklarade "elsskar dejj" till en främmande man utanför MC-affären idag. Vad skulle jag göra utan dej?

Kan SEVL klä på vantar

Och vad har jag gjort för att förtjäna så fina vänner? Som insisterar på att vara barnvakt för att de tycker att mannen och jag behöver gå på en dejt. Tack så jättemycket för ikväll!

Labil

Jag är uppenbarligen inte ett dugg stabil. På jobbet far jag ut, kan inte hålla tyst och märker hur folk blir obekväma av min berättelse. Historien är en sådan man gärna talar OM, men kanske inte med den det berör. Det är för extremt, folk vet inte vad de ska säga.

Idag var jag tvungen att gå upp på avdelningen och fixa en utskrift till Försäkringskassan - ytterligare tjafs i samma soppa. Mannens före detta gör inte på något sätt saker och ting enklare för oss, och p g a hennes fadäs kräver F-kassan kvitton.

När utskriftsformatet började jävlas och jag inte fick till det, samtidigt som folk stod och köade till datorn och S smsade att Lilla A började tappa tålamodet i bilen utanför, blev det för mycket för mej så när avdelningssekreteraren frågade om jag ville ha hjälp, bröt jag ihop och började grina. Stabilt.

Nu har jag iallafall lyckats ta mej till gymmet och avreagerat mej där. Och på affären på vägen hem fick jag skratta åt två ca 8-åriga tjejer som ville låna min mobil för att ringa hem och fråga om de fick köpa tandkräm. Det fick de inte. Köpa tandkräm, alltså.

Buhuuu

Nattningarna nuförtiden hade jag lätt klarat mej utan. Minst en timme av skrik och argumentation, där min opponent kämpar för rätten att gå på toa, dricka vatten, att få blåsning på ömma fötter, leverans av diverse mjukisdjur, byte av täcke samt återlämnande av mjukisdjur, som plötsligt istället ska sova med mej.

En ny grej tillkom idag - jag skulle hålla i mej i spjälorna i hennes säng. Inte hålla handen eller så, bara hålla i spjälorna. Kanske för att jag inte skulle trilla, jag förstod aldrig riktigt varför, men jag gjorde det.

Det kanske var dumt. Förmodligen kommer allt ovanstående PLUS handhållningen att krävas imorgon kväll. Kravbördan ökar konstant.

Dessutom är jag förkyld och har ont i skallen. Och imorgon bitti kommer det hantverkare. Förstår ni hur jag har det egentligen! (förutom att makens dotter ska få barn med en asylsökande kille med förkärlek för knivar, fast det var ju en parentes, förstås)

Det är så här vi vill ha det! Bilden är visserligen exakt ett år gammal, men se och lär, kära barn!