Separata sovrum

...är vad vi har för tillfället. S står inte ut med värmen på övre våningen och har flyttat ner, på en madrass. Jag, å andra sidan, står inte ut med hans suckar, stön, snarkningar, vändningar och kast fram-och-tillbaka i sängen - allt framkallat av hettan, menar han. Och nu talar vi alltså om "hetta" som i väderlek, och inte några andra lekar, era snuskhumrar!

Visst är det lite ensamt i den stora sängen, men just nu är vi ändå rätt nöjda med arrangemanget, båda två. Och jag skulle aldrig kunna sova på bottenvåningen med öppet fönster. Allt för läskigt, enligt mej.

Vad Lilla A anser är lite svårtolkat. Nattningarna nuförtiden består av ca 2 timmar långa sessioner då hon ömsom skrattar och sjunger, ömsom skriker, ropar att hon måste bajsa/dricka vatten/har ont etc etc.

På ett sätt är det ganska skönt att jobbet startar imorgon. Vardag liksom. Smolket i den bägaren är ju då att jag råkade springa på en kollega idag. En kollega som informerade mej om att ventilationen på jobbet har krånglat hela sommaren, med mycket varma inomhustemperaturer som följd. Same shit, alltså.

Lilla A är redo

...för ett kvällsdopp, med badbyxorna på.

Ute och cyklar?

Om detta, i tillägg till den grannröda röven ( nej, inte "räven"), är resultatet av mannens cykelturer är han tillåten att cykla precis hur mycket han vill.

Lilla A gillar också cykelturer. 

Varför kan det inte vara normalvarmt?

Vi svettar oss genom de sista semesterdagarna. Lilla A vägrar somna på kvällarna, så varje nattning är ett helvete. Min man som brukar vara tålamodet personifierat är sur och tvär, och smäller i dörrar.

Tisdag

Semestern börjar lida mot sitt slut. 5 dagar kvar nu och jag kan inte förneka att jag känner en viss panik. Varför tog jag inte fler föräldradagar? Ska jag verkligen jobba i den här hettan? Hur ska vi orka med att jobba tvärtemot varann i två månader eftersom vi inte har någon förskola förrän oktober?

Jag kämpar med "här-och-nu-tänket" och försöker tänka ut något trevligt som vi kan ägna resten av veckan åt. Samtidigt som S nyss tog över läggningen av en uppspeedad Lilla A som står upp i spjälsängen och vrålar "LILLA SNIGEL ATTA DEJJ!" med alla sina röstresurser.

Livet fortsätter

Efter ett antal dagar på Gotland och bara smutsiga kläder i väskan lovar jag att jag var den enda i den här delen av landet som hade svarta jeans på sig idag. Och med en AC i bilen som fungerar ungefär en gång av tio, och 30 grader utanför bilrutan kan jag säga att det var djävulskt varmt. Med bara någon mil kvar gav jag upp och satt sedan i bara trosor i bilen tills vi var hemma på gården och jag försökte smyga in, obemärkt.

Vi är alltså hemma igen efter fantastiskt härliga dagar på Gotland. Underbart väder, mysigt kusinhäng och annars bara skönt och trevligt. Smolket i bägaren (för visst finns det ju alltid, verkar det som) är personer i min närhet som gör mej så besviken och ledsen.

En annan fundering - varför väljer man att frivilligt dra på sig en turban under årets typ varmaste dag? (ja, jag har sett människor göra det). Utan någon övertygad religiös åskådning, kraftigt håravfall, eller så? Tell me! Jag kanske kan lära mej något.

Semester-mode

Vi har ett körsbärsträd på vår gård. Ett högt körsbärsträd med massor av röda körsbär. Tyvärr finns det inga bär på de lägre grenarna, men desto fler ungefär i höjd med vårt tak. Ibland hittar vi lite påtuggade bär på marken, men än så länge har inga ätliga trillat ner. Vi bara får se på när ekorren sitter och mumsar med försmädlig min, högst uppe bland löven.

Ikväll fick mannen nog och letade upp världens längsta käpp och lyckades ruska ner en hög bär. Fantastiskt goda. Tills jag plötsligt fick för mej att de såg ut som rått kött i färgen. Så nu blundar jag och äter istället.

Dagen idag har vi för övrigt ägnat åt mountainbikecykling (S), slipning av utemöbler (jag), fika med goda vänner som vi träffar för sällan (alla i familjen), bajsning på altanen (Lilla A). Ok, den sista var faktiskt igår.

Vi spontanåt också på thairestaurangen som ligger ett stenkast härifrån, och där man skulle kunna begå självmord genom att helt enkelt äta ihjäl sig - så gott är det. Imorgon ska vi åka till Furuvik. Premiär för mej och Lilla A, gammal skåpmat för S som har typ hundra ungar sedan tidigare.

Fortsättning...

Kopphistorien fortsätter, fast vi backar ett steg. Jag betvivlar nu nämligen starkt att det här verkligen är vattkoppor, trots flera jakande svar på min fråga när jag frågade runt på Facebook bland vänner med många småbarn. Jag såg nämligen hur en mygga sög sig fast i barnets panna igår, och imorse var där, på exakt samma plats, en "vattkoppa"! Ha! Got you! Så nu har vi frigång igen.

För övrigt har svärföräldrarna varit här och hälsat på, så S och jag fick oss en behövlig sovmorgon. Vi har också grillat och ätit så mycket kött så magarna känns fulla med sten och kläderna trånga.

Handarbete

Kolla in detta och häpna! Medan barnet har sovit har jag tagit mej tid till något jag inte kan minnas att jag har gjort sedan högstadiet. Jag har nämligen sytt korsstygn! Vad tror ni texten kommer att bli? Bu!? Bullar? AbuDabi? Burka? Ambulans?

Den som lever får se. Och blir jag någonsin klar med detta projekt lovar jag att ni ska få se slutresultatet!

Vem uppfann vattkopporna?

P g a de förhatliga kopporna har vi haft utegångsförbud idag. Eller åtminstone husarrest. Bad och shopping i Roslagens Ullared - Thun´s - var planerat, men kopporna satte stopp för förlustelserna i sann luthersk anda.

De där förbaskade kopporna, som under dagen visserligen har ökat en aning i antal, men fortfarande ser små och rätt beskedliga ut. Som myggbett ungefär. Eller värmeutslag. Jag är högst osäker på diagnosen, som nu ändå begränsar oss till lekar och målning av utemöbler på baksidan av huset. I stekande hetta, alldeles för oss själva.

Ni hör ju hur synd det är om oss! Och kvällens två timmar långa nattning i klibbig svett späder bara ytterligare på mitt bittra humör. S kommer att vara skyldig mej minst 20 nattningar som kompensation för denna, när han nu dessutom kommer hem en dag senare än planerat. (För rättvisans skull ska det vara nattningar som inbegriper högljutt skrik av karaktären "kommer BAAAJS, kommer BAAAJS, mera mjölk, mera mjölk, mera mjölk, många många bajs" osv)

Annars är det inte så illa, faktiskt. Jag slafsar för närvarande i mej en (läs: tre) varm macka med finsk mögelost, och har för avsikt att ägna mej åt att slösurfa helt ifred, och utan dåligt samvete. Innan samvetet säger att jag måste gå lägga mej för att orka upp imorgon, förstås.

Dessutom har jag ju också blivit med teakbyrå. Den införskaffades igår. En liten, dyr och ganska sliten sak, men visst är den fin! Och så har jag klippt håret på Lilla A, och känner mej väldigt nöjd med mina frisör-skills. Hon blev så söt (jag mutade henne med att hon fick leka med vattenkranen).

Nykomlingen i familjen

Nyfriserat troll

Koppor

För en dryg vecka sedan skulle vi åka med Eckerölinjen mot Åland. I bilkön bredvid oss får vi syn på två barn som hänger ut genom en bilruta och ordagrant ser ut som två salamis i ansiktet. Vattkoppor, av den mer uttalade graden.

Upprört svor jag till min man över vad det är för idioter som väljer att åka med sina extremt smittsamma barn på ett färdmedel med drygt 1000 resenärer, och muttrade att jag förutsatte att de skulle ta en hytt och gå raka vägen för att låsa in sig där.

Men nej då, de första vi fick syn på i cafeterian var salamisarna som styrde stegen mot det överfulla lekrummet, och sedan hängde där hela resan. Jag gjorde mitt bästa för att hålla Lilla A så långt ifrån dem som möjligt, samtidigt som ilskan över att riskera att få min semester förstörd bubblade inombords.

I morse när de myggbett som Lilla A haft över hela kroppen i flera dagar hade ändrat utseende till att allt mer likna vätskefyllda blåsor började jag ana oråd. Efter att ha konsulterat Google, 1177 och gjort ca 1000 bildsökningar blir jag mer och mer övertygad om att jag får ge mej. Myggbetten är förmodligen vattkoppor.

Lite ödmjukt skäms jag nu, dels över hur jag svor över familjen på båten, vilka omöjligt kan vara de som smittat oss eftersom det gått för kort tid, men också över mitt eget agerande. P g a min okunskap har vi nu förmodligen smittat halva Uppsala med vattkoppor mitt i semestertider. Den överfulla badstranden två dagar i rad, inklusive våra vänners barn, och en av stans största mataffärer igår. Förlåt!

Så fantastiskt med barn (illamåendeframkallande inlägg, jag vet)

Nu är Lilla A och jag hemma på tumanhand. Pappan har åkt iväg på midnattssolsrallyt i Västerås på något slags blandning av rekreation och arbete. Han ska sitta i en räddningsbil i över 30 graders värme med larmställ på sig. Inte särskilt avkopplande i mina öron, men rallybiten låter rolig.

Jag och det lilla trollet ska alltså hänga hemma. Idag tror jag vi undviker solen ett tag, hon har redan fått några timmar, och igår hade jag lite ångest när jag såg hur trött och påverkad hon var på kvällen. Idag har hon värmeutslag trots att hon har spenderat en hel del tid i badbaljan på altanen.

Det här blir ett sådant där trist inlägg när jag hyllar föräldraskapet, men det är verkligen häftigt att se hur hon växer och utvecklas. För ca 2 månader sedan var hon på 1½-års kontroll, och imponerade stort med sin språkutveckling. Normalt (om man nu kan kalla något som gäller barn normalt) kan 1½-åringar ca 8-10 ord. Jag räknade då ut att Lilla A talade omkring 80 ord. Och efter det har språkutvecklingen formligen exploderat.

Nu pratar hon oavbrutet, och jag blir varje dag förvånad över vilka ord hon kan. Hon sätter ibland ihop meningar med 4 ord; "jag vill också ha". Annars är det mest använda ordet "bajs". Just nu pratar vi också mycket om båtar och att bada. Att åka båt förra veckan var tydligen mycket spännande, och att bada är ju det vi mest gör på dagarna för tillfället.

Sommarvärme

Högsommaren har tagit fart. Det är gassande varmt, och jag som i alla år hysteriskt maniskt har jagat sol och värme, tycker nu nästan att det kan bli lite plågsamt.

Vi har ju turen att bo på någon minuts gångavstånd från badstrand, och har nu spenderat två dagar där. Lilla A badar tills hon huttrar, men tycker att det är fantastiskt roligt. Nu har hon slocknat av utmattning, och jag sitter inomhus. Vår altan är som en ugn, och man bränner fötterna om man inte har skor på sig.

Promenad mot badstranden, med min Fjällrävenryggsäck, som äntligen anlände häromdagen. En traderavinst med mycket lång leveranstid.

Barnet och barnafadern

Semesteravkoppling

Hemma igen sedan någon dag. Vi har haft semester, både mentalt och fysiskt och på alla sätt man nu har semester. Resan inleddes hos goda vänner, som vi ser alldeles för sällan, i Nagu på deras sommarstuga. Riktigt stugliv utan rinnande vatten, och Lilla A provade på både fästingar och utomhustoalett.

Efter två nätter fortsatte vi färden österut, mot Pellinge och sommarstället där jag för ungefär 30 år sedan spenderade de där oändliga sommarveckorna med bara fint väder, som det ju alltid var när man var barn. Det är 15 år sedan jag var där senast, och stugorna är nu min faster och hennes familjs.

Mera stugliv utan rinnande vatten, men otroligt vackert och fantastiskt kul att komma tillbaka, och också att träffa alla. Lilla A fascinerades av båtar och vattenpölar, och vi av stillheten, lugnet och naturen. Miljön har betydelse för måendet, och vi har faktiskt inte tänkt särskilt mycket på tråkigheter under vår vecka.

Sista dagen på resande fot hann vi med en snabbvisit i gamla Borgå, ett kaffebesök i huvudstaden hos min farfar, som uppnått den ärevördiga åldern av 90 år samt en kort promenad i Helsingfors centrum. Väl ombord på båten som skulle ta oss hem slocknade jag och Lilla A ovaggade medan S roade sig med att titta på fotboll. Alla har vi våra intressen.

Utetoa med havsutsikt

Hamnen i Nagu

Pellinge

I Pellinge-skogarna finns Mårran, som har firat midsommar

Poserar på Senatstorget i Helsingfors

Andas in.

Första semesterveckan var väl sådär. Alla ambitioner att inte gräva ner sig, att försöka skippa onödiga förpliktelser och tänka på sig själv misslyckades. En tung vecka som bl a avslutades med ett vredesutbrott på Försäkringskassans värdelösa hemsida och ett annat vredesutbrott på en person i min närhet. 

Ny vecka, nya tag. För närvarande ligger vi i en nedsläckt hytt på Viking Grace medan det utmattade barnet sover middag. Jag är väldigt väldigt kissnödig, men om jag stiger upp kommer hon att vakna, så jag håller mej en stund till. 

Vi är på väg österut, till fädernelandet, för att hälsa på goda vänner och släktingar. Och det ska bli kul. 

Och tusen tack för krislösningen, C. Du är en klippa!

Lilla A har tagit selfies. Hon måste nog öva lite på tekniken. 

Att resa med barn

Jag och Lilla A åkte hem med tåget från Avesta mot hemstaden. Lugnt och fint, inga problem. Tills vi klev av i Uppsala. För det första var det varmt. Vi åkte från ett grått och kyligt Avesta och kom hem till sol och t-shirtsväder. Jag hade kappa och halsduk. Och ryggsäck. Och ett plötsligt tjurigt barn i famnen.

Och plötsligt var det en halvtimme tills nästa buss skulle gå. Skriken och aggressionen ökade i takt med att klockan tickade, och strax innan bussen kom var ungen galen och kastade sig på marken för att hennes elaka mamma inte lät henne springa ut på gatan som hon ville.

Sen skrek hon mer eller mindre konstant hela bussresan hem. Det tog 25 minuter. Hon skrek sig svettig, och jag var också svettig, kan jag säga. Och förmodligen var jag och Lilla A inte de enda som tyckte att bussresan var besvärlig.

 Jag kan säga att vi hade ganska exakt alla passagerares ögon på oss. Och ett antal personer kom fram och uttryckte lite bekymrat sitt deltagande, och undrade om hon var arg för att hon var trött eller om det var för att hon ville stå på sätet. En kvinna menade att det skulle komma att bli något stort av henne, med den envisheten. Det kändes som ett ganska positivt sätt att uttrycka sitt deltagande, eller, mer troligt, sin irritation över att få sin bussresa förstörd.

Efter en evighet var vi iallafall hemma, och med lite mat i magen somnade barnet nöjt, och var så utmattad att det tog tre timmar innan hon behagade vakna ur törnrosa-sömnen. Att resa kan visst vara jobbigt på många sätt...

Livet på Åland

Ålänningar: Vem är det som ligger bakom detta? Jag skrattar så jag pissar på mej, och fick akut hemlängtan!

http://lifeonaland.tumblr.com/

Semesterns första dag

En tripp Avesta tur-retur blev det idag alltså. När jag klev av tåget svartnade himlen, och hagel stora som basketbollar slog mej till marken och knockade mej halvt medvetslös. Ett tecken, tänkte jag, och vände alltså snabbt hem, till soliga Sunnersta, där jag ägnade resten av dagen åt att bygga lego, läsa om Miffy på bondgården och alla spännande ankor och lamm, titta lite på ett program om Hitler, skratta åt Lilla A som åt senap med stor förtjusning och fantastiskt minspel och sedan sjunga om trollmor och lyfta i ca etthundra mjukisdjur i spjälsängen. Alla ska med!

Trots förlamande trötthet satte jag mej vid symaskinen en stund när barnet somnat, och åstadkom en prototyp till en kjol, sydd av en gammal gardin. Det är ju så roligt! Jag skulle vilja hinna sy mycket mer, har massor med idéer. Vem har bestämt att dygnet bara ska ha 24 timmar? Och att man måste sova en tredjedel av dem?

Med andan i halsen

Jag har alltid varit morgontrött. Det blir inte bättre med åldern, kan jag tala om för den som undrar. Nuförtiden är jag dessutom en utarbetad, mentalt utmattad, ständigt hålögd småbarnsförälder. 

Med detta som bakgrund förstår ni varför jag tog den senaste möjliga bussen till tågstationen imorse. Man stiger ju inte upp 40 minuter tidigare än man måste om det finns en chans att kunna hinna.  Inte jag iallafall. 

Dumt kanske, men det må vara min spänning i livet. Också dumt att inte se till att man har fixat tågbiljett när man ämnar vara ute i sista minuten. 

Vad händer? Jo, bussen är försenad. Mina 15 minuter tillgodo förvandlades till 2. Men jag hann! Med andan i halsen och en puls i närheten av det maximala stod jag på perrongen en minut innan tåget kom, utan biljett. Den plingade in i mobilen precis när kontrollanten kom fram till mej. Nu ska jag sova lite på tåget. 

Mitt liv är en freakshow

...eller kanske någon form av lyteskomik. Vi är grannarna som alla pratar om i villaområdet, de där som man i smyg känner sig tacksam över - "vi har det iallafall inte lika jävligt som H & S".

Det är redan flera månader sedan urspårningen fick sådana proportioner att man numera hör hur absurt allting låter när man berättar för folk. Som sedan i sin tur garanterat berättar vidare för sina bekanta. "Vet ni, jag har en kollega/bekant/granne (valfritt epitet) som..." osv osv.

Men idag har jag iallafall gått på semester. I fem hela veckor ska jag försöka göra trevliga saker och tänka på mej och mitt. Inte gärna så mycket på det där andra. Det där med familjerelationer, psykisk och fysisk ohälsa, tonårsgraviditeter, asylansökningar, epilepsi, polisanmälningar, socialtjänst, avgångsbetyg, cancer, aktivitetsbidrag, lögner, manipulation, terapi, habilitering, akutsjukvård, gymnasiebehörighet, statliga myndigheter som inte sköter sitt uppdrag, socialbidrag, skilsmässor, ekonomiskt ansvar, OCD, egoism, misshandel, hemtjänst, häleri, laktosintolerans osv osv.

Nu har ni lite att prata om och spekulera i! Något annat än vädret att diskutera vid middagsbordet. Jag bjuder på den, freakshowen. Det verkar oundvikligt. Fortsättning följer. Det verkar också oundvikligt.

Imorgon hämtar jag hem mitt lilla troll som har firat midsommar utan mej. Sen ska vi bara mysa, hon och jag. Och snora lite, trotsa, sjunga "Lilla Snigel" och annat som hör till när man är 1½ år gammal.

Godnatt

Arbetspasset är över och jag är på väg hem till sängen och min bok. En bra midsommar ändå, med lugnt på jobbet och massor med storhelgsersättning i plånboken. 

Nu ska jag bara plocka sju sorters män och lägga under kudden så att jag får drömma om blommor inatt. 

Midsommar

Midsommarafton idag då. Maken och barnet skulle ha åkt till Dalarna igår, men barnet utvecklade små röda prickar lite här och där på kroppen. Eftersom vi väntar på vattkoppor antog vi att det var det som var på gång, och avfärden sköts upp.

Idag hade prickarna konstigt nog bleknat, och ungen är sitt gamla vanliga jag. Kanske lite tjurig. Det är mycket skrik och gap om "Annes åsså" och notoriskt vägrande av kläder, vilket demonstreras genom högljutt nej-skrikande och dramatiska slängningar på golvet. Av sig själv och de felaktiga, förhatliga kläderna.

Annes ska åsså äta allt som mamma eller pappa äter, Annes åsså duscha (betyder att hon har ensamrätt på duschslangen), Annes åsså gå ut (gummistövlar kläs på, och glöm för guds skull inte MÖSSSSSSAN).

De förmodade vattkopporna har alltså degraderats till myggbett, och nu har barnet och hennes trötta far dragit iväg för att dansa KACKKACKKACK runt ollonpålen, förlåt MIDSOMMARSTÅNGEN, och jag ska ägna ej åt varannan vatten på neurointensiven. Detta passar mej rätt bra, eftersom jag inte är överförtjust i högtider eller ringdanser. Eller vattkoppor/myggbett heller för den delen.

"Annes åsså sitta dääär"

Livet är underbart

Jag bölade, snorade och fulgrät i bilen efter ett jobbigt möte på familjeenheten. Min älskade make förstod att vad jag behövde var ett loppisbesök. Han känner mej så väl.

När jag ca en halvtimme senare klev ut från Röda Korset med en ny garderob (3 koftor och en hundtandsmönstrad klänning) för 140 hela kronor kändes tillvaron något lättare. 

Och väl hemma gick jag först ilsket loss med slipmaskinen för att sedan dissekera vår baksida medelst spade och sekatör. Efter denna dust kändes psyket något lättare, och kroppen öm. Inget går upp mot lite hederligt våld. Våld löser ju som sagt allt.

Nu har jag dock en ca 4 kubikmeters hög med skräp som jag måste bli av med på något sätt. Var tusan dumpar man trädgårdsavfall? Helst i smyg. Eller åtminstone gratis. Och tänk vad skönt det vore om man också kunde dumpa alla jobbiga känslor och annat elände på samma plats!

Mitt muministiska motto inför den kommande semestern. Så f-ck off alla "borden" och "måsten". Jag hittas i körsbärsträdet med Agatha Christie, ett snöre korvar en annanas och flaska med valfritt innehåll, och ger blanka fan i tonårsgraviditeter och annat elände.

Om jag behöver semester? Bajsar påven i skogen? Har björnen rolig hatt?

Bla bla bla

Något bättre idag. Men annars känns det rätt motigt. Pipdansarhistorien utredd och nergrävd, men jag är så trött på att andas den här soppan hela, hela tiden. Det känns som om jag inte äger mitt liv längre.

Tre arbetspass kvar till semester, och nedvarvningen har börjat. De sista passen är på något sätt tyngst att jobba. Idag har jag iallafall varit ledig, och ägnat dagen åt secondhandmaterialism och hemmafix. Häcken är klippt, vilket till största delen är makens förtjänst, och trädgårdsmöblerna har fått sig en omgång färg.

Tittut!

I helgen var vi och tittade på veteranmotorcyklar och -mopeder, eftersom lillebror var med och körde s k veteranrally runt omkring i Uppsalatrakten

Veteranhjälm

Bjuder på en selfie, med en hög skor i bakgrunden. Nyloppad klänning

Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet, men ni kanske anar skönheten hos den här gamla kartan, som hittade sin plats, från Erikshjälpen, till väggen ovanför vår soffa

Lilla A har fått en byrå till sitt rum

Och så kunde jag inte låta bli de har skorna, som inte kommer att passa henne förrän kanske nästa sommar eller året därpå.

Roten till det onda

Vad betyder egentligen "att dansa efter någon annans pipa"? Jag fick höra det, som en anklagelse, häromdagen. Inte att jag gjorde det, men att någon dansade efter min.

För det första har jag ingen pipa som jag brukar spela i. För det andra är det ganska sällan min make dansar för mej, och för det tredje blev jag jäkligt sårad. Min man och jag diskuterar, bollar, ältar, funderar, analyserar och får även professionell hjälp med detta. Jag älskar min man, just för att han är en godhjärtad person, som ställer upp för andra. Ibland ställer han upp så mycket så att han glömmer bort sig själv. Och jag älskar honom just för att vi kan diskutera och fundera tillsammans.

Att han skulle vara min nickedocka som är oförmögen att fatta egna beslut, att sätta ner foten när situationen har gått alldeles för långt, och han känner att han måste, som de säger på flyget, "ta på sig syrgasmasken själv innan man kan hjälpa andra", känns väldigt orättvist.

Dessutom är det tydligen, enligt uppgift, jag som sitter där bakom, i kulisserna, och drar i marionett-trådarna och sufflerar vad han ska säga. Jag, roten till det onda.

Jag ska nog gå gräva ner mej någonstans, tror jag.