Flytten närmar sig

S tittar på fotboll och jag tittar på Tradera. Fredagsmys för hela slanten. Såg på Instagram att Panduro har 20% på hela sortimentet medan matchen pågår. De kanske förtjänar ett besök också, bara för det.

Eftersom det nu ser ut som att flyttdatumet eventuellt redan blir någon gång i mitten av december är det väl lika bra att börja ta tag i packandet. Så det har Lilla A och jag gjort idag. Jag har packat i kartonger, hon har packat ur.  Och det kanske är dags att bjuda på lite bilder från (snart) vårt hus, nu när det börjar verka som att allt är i hamn.

Bilderna kommer från Fastighetsbyrån.

Den egna tiden

Ikväll har jag haft egentid, detta laddade begrepp. Och nu snackar vi för en gångs skull inte om slösurfning på mobilen efter att barnet har somnat, eller att få klippa tånaglarna ifred. Nej, jag har varit med mina bokcirkelvänner på föreläsning med barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin (<- länk, klicka alltså här, för er som glömt bort vad det betyder ;-)), som ni kanske känner igen från TV4:s Nyhetsmorgon.

Dels var det skönt att få klä på sig lite vanliga kläder, utan rester av snor och barnmat, och komma utanför huset och träffa vuxna människor, utan barn närvarande. Dels var det en rolig och intressant föreläsning. Jag behöver varje kvitto på att vi tänker rätt när det gäller tonårsproblem, och nu fick jag det igen, och det är jag tacksam för. 2-årstrotset har vi ju inte kommit till ännu, så det kanske behövs en förnyad föreläsning om ett år.

Lekland och lekpark

Igår provade jag och Lilla A något nytt - Leos Lekland. Jiiiises, tänk om man hade fått gå på något liknande när man själv var barn! Vilken lycka! Nu var ju Lilla A dock för liten för att förstå storheten i det här. Det som roade henne allra mest på stället var personalens dammsugare med tillhörande sladd (märkligt, eftersom hon är rädd för dammsugaren hemma).

Sällskapet O däremot, årsbarn men född i början av året, var däremot helt på det klara med vad som gällde. Med livet som insats kastade han sig ut för branta rutschkanor, och trots smärta och skräck i blicken gav han sig omedelbart upp igen. Tvååringar har väl knappast utvecklat något konsekvenstänk  - "det där gjorde ont - jag måste åka en gång till".

Svårt att hoppa studsmatta när man inte kan gå, men det funkar

Idag var vi i lekparken en stund, men det var KALLT

På mjuka tassar

Älskade gamla katt. I snart 10 år har kattfarbrorn Fröding bott hos mej. En arrogant och envis kattherre på 17 år. Så irriterad jag har varit stundvis, och så mycket kärlek och mjuk päls han har gett mej.

Jag förstår att våra dagar tillsammans är räknade. Av den forna bastanta (han skulle aldrig förlåta mej om jag skrev "tjocka") kattkroppen återstår nu endast en skugga. Stegen är långsamma, stundvis okoordinerade och stela.

Av det enerverande höga mjauandet i tid och otid hörs det nu endast några hesa kraftlösa försök. Och maten lämnas kvar på tallriken, något som aldrig skulle ha hänt tidigare.

Det är inte mycket kvar av den kraftfulla, stolta och stiliga katten med egensinnig karaktär och stark vilja. Sällskaplig är han fortfarande ibland, då han smyger sig fram och spinner lågt, men av det gamla påstridiga finns det inte mycket.

Nu sover han för det mesta, och vaknar knappt fast Lilla A hårdhänt klappar och river i hans tunna päls. Älskade katt, du kommer att lämna ett stort tomrum efter dej den dagen dina mjuka tassar trampar vidare.

Tradera

Angående min tradera-affär häromdagen är jag nu ägare till en Andy-Warholaffisch som kostade mej 485 kronor + frakt. Jag kan ju konstatera att jag inte hade bjudit så mycket om det inte hade varit för hjälpen jag fick av Lilla A, men det blev ju inte 1500 kr iallafall.

Och den var fin. Hoppas den är lika fin när jag får hem den.

Överraskad

Efter en relativt tidig morgon gick Lilla A och jag och lade oss igen runt 8-snåret. Efter en stund av gnäll och stök, som sig bör (det är ju trevligare att somna bredvid mamma), somnade hon klockan 08.17.

Det gjorde jag med, och sov tungt. Därför blev jag väldigt förvånad när jag tittade på klockan då hon vaknade en stund senare och ville gå upp. 08.20. Vi sov i exakt tre (3) minuter. 

Nu är hon pigg och undersöker eluttagen. 

Är det förresten fysiologiskt möjligt att hosta upp lungorna? Jag skulle bli mindre förvånad om lungorna plötsligt låg bredvid mej i sängen än jag blev nyss när jag tittade på klockan, för det känns onekligen som att någonting går sönder i bröstkorgen när jag hostar. Vilket jag gör ungefär hela tiden. 

Hoppsan

...så det kan gå när man sitter och budar på Tradera med gnälligt barn i knät. Ett knapptryck för mycket när man lägger bud blir lätt lite mer pengar än man tänkt sig, t ex kan 155 kr bli 1550 kr. Tur att det inte var ännu ett knapptryck. Vi lär ju vinna den här tavlan iallafall.

S k i t

Bajsdag idag. Jag är sjuk, med feber, förkylning, huvudvärk och någon konstig ömhet i hårbotten, som gör skitont. Dessutom har jag typ hundra munsår på hakan, och lika många blåsor i munnen.

Lilla A är också sjuk, och snorar och hostar. Och i vanlig ordning var S tvungen att ge sig iväg på sin lediga dag. Men jag är inte bitter. Nej, inte alls. Älskar mitt liv, och känslan av att alltid behöva vara på topp, för alla andras skull.

Och godiset som jag skulle ha behövt nu, det åt jag upp redan igår.

Snart flyttar vi!

HÄRREGUD! Jag har sålt min lägenhet! Till ett fantastiskt bra pris också! Jag som trodde att jag skulle gråta, tvivla och våndas fick en försäljningsprocess som passade mitt ältande psyke alldeles utmärkt - bara kör på! För fort har det gått, ända sedan vi hittade HUSET.

Jag har inte hunnit ha någon ångest eftersom dagarna har bestått mestadels av städning, styling, snortorkning och annat. Visst känner jag att jag kommer att sakna min älskade lägenhet, men jag har ju också något fantastiskt roligt att se framemot. Och sörjt och förberett mej har jag ju faktiskt gjort ganska länge under husletarprocessens gång. Det kanske småningom räcker till så.

Nu väntar vi på att de nya köparna ska sälja sin lägenhet så att flyttdatum kan spikas. Drar det ut på tiden är det skrivet till slutet av januari, men rätt vad det är flyttar vi tidigare. Roligt, spännande, ångestfyllt, nervöst, vemodigt och fantastiskt kul samtidigt. Jag är dålig på känslor, och just nu känns det väldigt snurrigt inombords.

De nya ägarna var mycket sympatiska, så det känns bra att det blev just de som flyttar in här. En 8-års era är över. Nu lämnar jag centrum och provar livet som husägare. Shit, alltså.

Och det gick bra att skriva kontrakt utan röst, ifall någon undrade.

Förkylt

Jag har blivit förkyld och tappat rösten. Det känns extra jobbigt eftersom jag förmodligen ska skriva kontrakt med köparna av lägenheten imorgon. Men jag kanske inte behöver säga så mycket, min namnteckning kanske räcker, tillsammans med nickningar och huvudskakningar på lämpliga ställen.

Det pågår budgivning, och den är ännu inte klar, men beräknas vara det imorgon. Det har verkligen gått över förväntan, och det känns jätteskönt. Vi slipper fler visningar, och vi kan renovera badrum i huset.

Förutom det har det tyvärr varit en skitdag. Jag undrar ibland när jag ska få ägna mej åt att leva MITT liv, och få vara odelat glad åt familj, husköp osv. Tyvärr får jag fortsätta att vara störigt kryptisk i mitt skrivande här, men det pågår så mycket elände runt omkring bland våra nära och kära, att det ibland blir jobbigt att hålla näsan över ytan. Oavsett om den är igentäppt av snor eller ej.

Tillbaka i Uppsala

Alla utom kattpensionären herr Fröding är tillbaka på hemmaplan. Det tog inte många minuter före det såg ut som vanligt här hemma och man aldrig skulle kunna gissa sig till att det hade varit visnings-stylat. Jag skrattade lite när jag såg att mäklaren hade gömt en av kryddväxterna som vissnat i kylskåpet.

Nu är innehållet från köksskåpen utspritt över golvet, tvätten ligger på hallgolvet, resterna av Lilla A:s gröt sitter stenhårt fasttorkade på bordskanten och schampoflaskorna och sophinken i badrummet är upplyfta i handfatet för att inte undersökas allt för närgånget av små barnfingrar (och mun).

Själv har jag nervositetskissat ett antal gånger idag. Först för att mäklaren sa att hon hade förväntat sig mer folk på visningarna. Och sen för att buden började ramla in. Inte mindre än fyra (4!!) budgivare, trots relativt få besökare alltså.

Nu ska jag vara nervös ett tag till, men samtidigt är det så skönt att veta att lägenheten kommer att bli såld, så att vi slipper ha fler visningar med allt pyssel runt omkring.

Eckerölinjen på väg mot Åland. Spännande bok.

Jag är så avundsjuk på min svägerskas burksamling. Och att hon har ett perfekt ställe att ha alla sina burkar på.

Bra bok, som jag kan nörda ner mej i och läsa hur många gånger som helst

Några av helgens loppisfynd. Jag vet inte vad jag ska göra med alla plåtbrickor jag har samlat på mej. Det kanske blir många fikastunder på altanen framöver.

Fat i Rörstrands Verdura, tyvärr väldigt sliten och kantstött

Lilla A kör moped i lekrummet på Rosella

November idag

Lilla A och jag flyr till Åland i helgen och S jobbar. Det är lika bra att hålla oss hemifrån under de dagar det är visning, eftersom vår paradgren inte är att hålla hemmet städat (snarare att dö i soffan när barnet somnat, eller att på så många sätt som möjligt uttrycka vår frustration över att inte orka hålla ordning och sedan dö i soffan).

Kattpensionären Fröding är inte heller någon mästarnas mästare i städning eller att hålla ordning på allt hår han tappar. Han briljerar snarare i konsten att strö kattsand över en så stor yta som möjligt på så kort tid som möjligt. Dessutom är han rätt bra på att utnyttja tyngdkraften till att få ner saker från hög höjd till golvnivå, t ex blommor, mat från matbordet eller föremål han inte tycker att behöver stå på handfatskanten.

Därför befinner sig också Fröding i exil för närvarande. Tillsammans med de andra pensionärerna (läs: svärföräldrarna) vistas han nu utanför Avesta och ägnar tiden åt att njuta av diverse delikatesser och titta på tv. Han har också hunnit undersöka terrassen underifrån, men den såg bra ut, hälsade han.

För att inte stöka ner mer än nödvändigt idag tog Lilla A och jag en promenad, och konstaterade att det verkligen är november.

Overall, vantar och mössa

Svandammen med slottet i bakgrunden. Men vad är det där i mitten?

Typiskt Uppsala att någon mystisk varelse tagit Svandammen i besittning.

Visdomsord på elskåp

Löv och nedstängd uteservering

Mera löv. De är ju fan överallt! Utom på träden.

Sommaren är verkligen ett minne blott.

Städfrågor

Här gnuggas skurtrasorna för fullt fortfarande, men egentligen är det mest att stuva undan saker vi ägnar oss åt. Vid en lägenhetsvisning ska man tydligen visa upp en lägenhet där det ser ut som att ingen bor. Allt som man inte tänker på att man har ska alltså förvisas ut genom dörren, eftersom också garderoben ska kunna visa upp sina fina vita väggar och vackra tomt gapande hyllor.

Vårt förråd nere i källaren var väldigt fullt redan innan vi påbörjade det här projektet. Nu är det en studie i live-tetris. Tredimensionellt. Det går inte att få in en pryl till, utom möjligen ett pappersark (inte dubbelvikt, då blir det för tjockt) eller kanske en tandborste eller något annat otyg i liknande storlek, som inte får märkas i den tillsynes obebodda lägenheten.

S och jag funderar och spekulerar. Hur mycket drar en synlig toapappersrulle ner priset i en eventuell budgivning? Hur mycket är städningen av ugnen värd? 10 000;- för att kladdet är borta och man kan låtsas att ingen någonsin lagat mat här?

Om vi putsar bort kalkfläckarna från kranen i badrummet, får vi 20 000,- mer då? Och vad ska vi göra med dammsugaren? Eftersom jag vid något tillfälle ansåg att mitt städskåp var fult och inte passade i lägenheten bar jag ner det i förrådet. Dammsugaren bor således i garderoben, men denna ska ju nu se ut som en utställningsmonter med färgmatchade kartonger och skor. Och dammsugaren är ju, förutom att den är just en dammsugare, dessutom helt fel färg!

Om dammsugaren (som är grön, och påminner folk om något som heter städning) står kvar i garderoben, förlorar vi 100 000,- då? Mer? Folk kanske inte vill ha lägenheten överhuvudtaget?

Förutom att grubbla mej gråhårig över detta har jag också hunnit luncha med en gammal vän och kollega, som faktiskt precis har sålt sin lägenhet, och det till ett mycket högre pris än hon begärde. Jag kanske borde ha bett om några tips. Vad gjorde hon av disktrasan t ex?

Det går fort nu

Jag har fortfarande inte hunnit reflektera särskilt mycket över allt som händer, men det kanske är lika bra. Jag brukar ha en förmåga att gräva ner mej och analysera sönder saker och ting. Nu rusar allt på, och jag hinner inte göra annat än ta det för vad det är.

Än så länge känns det iallafall bara fint att vara fru och husägare (trots att jag ännu inte är inflyttad i huset). För tillfället är det lägenhetsförsäljningen som upptar all energi (den som är kvar när barnet har tagit sitt, alltså), och vi har idag burit ner några kubikmeter prylar i förrådet, som nu är fyllt från golv till tak.

I helgen är det visningar, och jag hoppas verkligen att vi kommer undan med bara dem och slipper planera in fler, för det blir ett stort projekt när vi, förutom att avpersonifiera lägenheten, också måste evakuera barn och kattpensionär.

En trevlig överraskning idag var den här tavlan som vi fick i bröllopspresent. Konstnären heter Pernilla Nyman och kommer från makens hemtrakter. Dalahästar som ylar mot månen känns ju bara så rätt, och kommer att pryda väggen i nya huset.

Vuxenpoäng så in i h-vete

Just nu känns det som att livet rusar på som i videon till Madonnas låt Ray of Light (<- länk - för er "lite mindre internetvana läsare" betyder det att när texten framträder i annan färg och muspekaren ändrar utseende kan man klicka på den färgade texten för att länkas vidare till någon annan internetsida, i det här fallet musikvideon till nämnda låt. Så nu slipper ni missa så mycket information när ni läser ;-) )

För två veckor sedan lyckades vi på ca 48 timmar fira min födelsedag retroaktivt, köpa hus och gifta oss. Sedan dess har vi påbörjat försäljning av min lägenhet, vi har städat som två maniska möss på speed för att få snygga bilder inför fotograferingen, som avklarades i förrgår, och nu fortsätter städandet och plockandet inför visningen som är om en vecka.

Lägenheten ligger nu på hemnet (<-länk igen - ni minns det som står några rader upp. Så klicka nu på det färgade ordet! Såja, bra.) Jag konstaterade att det faktiskt kändes lite jobbigt för den personliga integriteten att outa mitt hem sådär, men å andra sidan känns det faktiskt inte som mitt hem på bilderna, eftersom det är så avskalat. Och nu outar jag det alltså igen, för er som läser här.

Huset vi har köpt är ett parhus från 1989, och jag hoppas hoppas hoppas att det blir bra. Allt har gått så fort nu när det äntligen händer något, så jag har överhuvudtaget inte hunnit landa känslomässigt. Både bra och dåligt, kanske. Jag är, någonstans bakom all stress, fylld av en mängd motstridiga känslor inför flytten. Jag både ser framemot det samtidigt som jag tycker att det känns väldigt jobbigt att lämna det här. Mitt hem.

Att vara någons fru har jag knappt hunnit reflektera över, men jag kallade S för "min man" för första gången häromdagen. Jag märker det mest på att jag har en väldigt fin ring på mitt vänstra ringfinger.

Samtidigt som jag stressar, har ångest, drömmer märkliga drömmar om "nya dimensioner" och dricker alldeles för mycket kaffe för att orka med, så känns livet väldigt roligt just nu. Vuxenpoängen bara rasslar in (på tiden kanske) och det ska bli så kul att få inreda vårt hus. Vårt nya hem.

Skinande rent

De senaste dagarna har jag städat som en galning. Helt sjukt vad jag har städat. Bland annat har jag tvättat fönster. Det är så många år sedan sist, så jag tänker inte ens tala om hur många. Det spelar ingen roll att ni försöker pressa mej, men det var iallafall svårt att se ut.

Nu ser man ut. Klart och tydligt. Ungefär som när man har putsat glasögonen eller tagit ett par nya linser. Allt är så märkligt skarpt. Till skillnad från min hjärna då, där är det fortfarande tröttma och allmänt dimmigt.

Att städa med en snart-ettåring har sina sidor. Hon röjer ur skåpen fortare än jag hinner plocka in, men jag har ju övertaget ändå genom att hon oftast somnar runt klockan 19. Så nu medan hon ligger och snusar har här putsats och fejats. Jag har t o m skurat badrumsgolvet med Citek och putsat runt knapparna på tvättmaskinen med en kniv (och skar av mej halva pekfingret på kuppen).

Jag är så nöjd med min bedrift att jag bara skulle kunna sitta här och njuta av hur rent och fint det är hela natten. Men det går ju inte. Trötthjärnan behöver vila.

Kära bloggläsare

...om ni är några som orkat stanna kvar trots det här ofrivilliga avbrottet. Jag har inte glömt bort er, jag lovar. Det händer bara sjukt mycket i mitt liv just nu. 

Retroaktiv födelsedag

Fredagen var en händelserik dag. Vissa delar återkommer jag till senare, men födelsedagsfirandet kan ni få läsa om. Jag fyller år i maj, och firade alltså retroaktivt i fredags, med restaurangbesök och opera i Stockholm. S bjöd mej på Trollflöjten på Kungliga Operan.

En fantastiskt trevlig dag. Lilla A:s farmor och farfar var barnvakt, men kom redan vid lunchtid, så vi hann umgås och fika lite med dem först. I Stockholm åt vi middag på Oljebaren vid St Eriksplan (tack Erika för recensionen på din blogg!). Så gott, så trevlig miljö och så lyxigt att få sitta ner och äta varm mat utan uppmärksamhetskrävande bebis.

Operan var också så bra. Även S var imponerad, och tyckte att det var mycket roligare och bättre än han hade kunnat föreställa sig. Och dagen efter bjöds det på sovmorgon. Också det en sällsynt lyx nuförtiden.

Operan

Jag på operan

Väderberoende konst på Centralstationen

Sällsynt företeelse för småbarnsföräldrar

Status

Statusuppdatering:

Lilla A är nu  ungefär 10½ månad och har hunnit utveckla en hel del färdigheter. Det är så roligt att följa med hur hon lär sig och hur hon blir större och större.

Hon

• går med sin lilla gåvagn eller sin läragå-stol
• öppnar skåp och lådor och sliter ut allting snabbare än man hinner plocka in efter henne. Plastpåsar och kastruller sorteras flera gånger om dagen
• öppnar toalocket och släpper ner saker i toaletten
• säger MAMMA,  PAPPA (ibland), DÄ (och pekar på klockan, lampan eller något annat spännande), KSS (kissen), MAOO (mjao), TITTA och TATA (tacktack)
• klappar händerna, vinkar och försöker göra rörelserna till Imse Vimse Spindel
• har 6 tänder och två till på gång
• bläddrar i böcker (roligare att bläddra än att titta på bilderna)
• älskar gröt, men är fortfarande en smalis. Jag ammar också nattetid fortfarande

Det här med att få barn är så stort, så häftigt. Jag kunde aldrig föreställa mej det här innan hon kom till oss, vår lilla Fis. Att man kan känna så mycket för en så liten liten människa.

Vad säger räven?

Förresten är det väl ingen som har missat den här. Ja, vad säger räven, egentligen? Det är bra att frågan lyfts, för det känns ju som ett problem, t ex när jag ska läsa böcker som inkluderar rävar för Lilla A. Vad ska man göra för läte när den röde Mickel-räv dyker upp? Eller som han benämns i sången - "an angel in disguise".

 Nu får vi äntligen veta att den sannolikt säger "ka-ka-ka-ka-ka-ka-kaoo", om man får tro låten. Åtminstone är det en möjlighet att det är så, det finns några andra förslag också. För min egen del har jag alltid känt att det är något som saknas, som en saknad pusselbit. Det har varit ett tomrum, som fyllts med "vovovov" eller "nöffnöff". Tänk om man hade fått ta del av den här informationen ungefär 36 år tidigare! Kanske livet hade sett annorlunda ut då. Lilla A och hennes generation har det verkligen väl förspänt.

Eller tänk om det t ex var katter eller hundar vars läten vi inte hade känt till? Eller vandrande pinnar? Hade det gjort någon skillnad?  De här grubblerierna kan verkligen ge en gråa hår.

Shake it, baby

Det är inte alltid så lätt att komma iväg och träna. S jobbar långa dagar, och ibland angriper latmasken. Jag har iallafall förmånen att få träna gratis via mitt jobb - den enda personalförmånen Landstinget erbjuder, i och för sig, men nu ska vi inte vara så (julgröten var ju god de år det gick bra för Ackis, nu lever vi blott på minnet av smaken av risgrynsgröt och vörtlimpa med skinka).

Sjukhusets gym är faktiskt väldigt trevligt, och jag går gärna dit, när det funkar. Tyvärr är all gruppträning så pass tidigt på dagarna så det är svårt för mej att hinna vara med på några pass, annat än zumba på tisdagar. Så nuförtiden zumbar jag, tillsammans med ett gäng glada tanter. Och några lite yngre också, för den delen.

Det är faktiskt väldigt kul. Och det som nästan är roligast är att folk är så opretentiösa, och verkligen släpper loss. S kom nyss hem från sin innebandyträning nyss och ser trött och allvarstyngd ut. Kanske de borde skaka lite mer på rumporna under träningen, man blir faktiskt rätt glad av det.

Styrelseledamöten har talat

Ikväll har jag varit på mitt tredje styrelsemöte. Jag var igen väldigt osugen på att gå dit innan det var dags, men sedan var det faktiskt rätt så kul. Mitt nya ansvarsområde är nu överlåtelser, vilket bl a innebär kontakt med mäklare (som jag vid det här laget har hunnit bli rätt trött på i vår jakt på Den Perfekta Bostaden).

Jag känner mej väldigt mallig och viktig nu. Fast egentligen har jag inte alls koll på vad det är jag ska göra, men eftersom det för närvarande är inte mindre än fyra lägenheter till salu i föreningen, lär jag snart bli varse om det. Och så kanske jag kan utnyttja min nya roll till att göra det ultimata bostadsklippet. Tror ni inte?

Sunday, bloody sunday

Söndag betyder visningar. Idag blev det tre. En ointressant, en halvintressant och en intressant. Nu ska vi fundera lite, kanske flytta in mentalt igen, och någon gång i veckan bestämma oss för om vi vill vara med i budgivning. Den ångesten.

Förutom att umgås med mäklare och snoka runt i andra människors bostäder har jag sovit halva dagen, vilket jag är mycket tacksam gentemot S för. Jag höll nämligen på att avlida i morse när Lilla A drog igång vid klockan 03.30.  Efter det blev det inte mycket sömn, eftersom hon vägrade ligga i sin egen säng. S jobbade natt och kom hem och löste av mej vid 09.30.

Innan 03.30 blev det inte heller så värst mycket sovande, men det kan jag inte beskylla Lilla A för, snarare Christian Grey och hans 50 nyanser (Femtio nyanser av honom). Nästa vecka har vi bokcirkelträff, så jag håller på tar mej igenom den just nu, och har inte riktigt bestämt mej för vad jag tycker om den ännu.

Å ena sidan irriterar jag mej på språket och den klyschiga historien (ung, vacker, oerfaren och osäker kvinna träffar äldre, snygg, rik och manipulativ man. Hon skräms av honom, men samtidigt njuter hon av det, och hoppas kunna bota honom med sin kärlek), å andra sidan kan jag inte sluta läsa. Själva historien är underordnad sexbeskrivningarna, men samtidigt är det en väldigt fängslande verklighetsflykt.

Jag läser vidare, och lämnar mitt slutgiltiga omdöme efter bokcirkelträffen. Här skriver Simona Ahrnstedt, svensk romanceförfattare, om boken, om kritiken och om kvinnors rätt att få fantisera om vad man vill. För det är ju just det det är. Fantasier. Och läs Simonas böcker för den delen. Jag, som helst läser om avkopplande mord och elände, sträckläste, till min överraskning. Det är något med romance.

Annat man kan göra på en söndag är klä om stolsdynor och handla på Willys. Som exempel bara.

Märkliga sjukdomar

Utslagen som jag trodde var gamla hederliga blöjeksem eller böjveckseksem visade sig vara något annat. När det plötsligt dök upp blåsor på knäna och under fötterna började jag misstänka att det var något annat, och ringde BVC. Vi enades om att det var höstblåsor. Den första i raden av mystiska sjukdomar som endast folk med barn känner till.

Höstblåsor är tydligen en virussjukdom som ger blåsor på händer och fötter i första hand, men blåsorna kan även finnas i munnen och lite var som helst verkar det som. Och så kan man ha feber. Det kan ju alltså förklara varför barnet vägrade sova inatt och har varit allmänt klängig ett par dagar.

Så nu har även sjuksköterskan lärt sig något nytt. Och jag antar att det kommer att dyka upp fler mystiska prickar, utslag och febersjukdomar som jag kommer att få lära mej genom åren.

Jobbet närmar sig

Idag har jag äntligen löst min jobbångest. Efter månader av vånda och beslutsproblem är det nu klart. Jag går tillbaka till mitt gamla jobb på neurointensiven, och det känns mycket skönt. Framförallt känns det skönt att det äntligen är klart.

Att jobba, däremot, känns inte alls som om det kommer att bli särskilt skönt. Som det känns just nu skulle jag utan några större problem kunna vara hemma tills Lilla A blir tonåring. Eller kanske till strax innan hon blir så där tonårsdryg, då kan jag tänka mej att försvinna till jobbet igen.

Men just nu är det helt fantastiskt skönt att få vara hemma, jag är så tacksam över att jag har den möjligheten. Jag måste väl dock vara lite generös och unna min sambo att få vara hemma lite, han också.

Hur jag, med min allt annat än snabba hjärna, ska klara av att utföra avancerad medicinskteknisk sjukvård är dock en annan fråga. Jag är långt ifrån att vara den skarpaste kniven i lådan för närvarande, och det känns som om det var mycket länge sedan jag jobbade med annat än blöjbyten, amning och diverse ointressanta hushållssysslor.

Att plocka i och ur diskmaskinen kan ju förvisso vara besvärligt ibland, men kräver iallafall inte så mycket koll på doser, övervakningsutrustning eller läkarordinationer, och det är sällan det sker under tidspress, eller att diskmaskinens anhöriga önskar konferera med mej angående prognosen på diskens renhet.

Möjligen är det en fördel om man kommer ihåg att dosera diskmedlet och vrida igång vattnet, men det har jag, för det mesta, klarat av hittills. Jag kan ju iallafall trösta mej med att ifall jobbstressen ger mej en hjärnblödning så befinner jag mej iallafall på rätt ställe.