Egentid

Idag ska både S och jag ha lite egentid. S ska dra på sig trikåerna och ge sig ut i skidspåret, vilket jag känner mej lätt avundsjuk på, medan jag ska försöka mej på ett frissabesök. Sist (<- länk) jag klippte håret gick det ju inte så bra, och det är 4 månader sedan. Förhoppningsvis slipper jag springa ut den här gången.

Lilla A verkar vara inne i en tillväxtfas och gör ingenting annat än äter hela tiden, så hon vill inte ha någon egentid. Jag antar att resten av dagen får ägnas åt amning.

Gott morgonhumör trots sena kvällar. Mamman blek och sliten.

Fredagsmys

Vår fredagkväll består av handling på Coop och amning. Fredagsmys.

S och Lilla A lagar mat

Mys med Fröding

Filmförsök

S och jag försöker ta oss igenom Sagan om ringen-filmerna. Igår såg vi 11 minuter. Jag har en känsla av att det här kommer att ta tid. Kanske hela 2013.

Hon sover!

Klockan är 22.30 och barnet sover! Detta har inte hänt tidigare i hennes 7 veckor långa liv. Oftast lyssnar vi till ljuva toner av barnaskrik fram till en bit efter midnatt, hon somnar sällan före klockan 01. Eller åtminstone 00.30. Vi håller tummar och tår och ser hur länge det håller i sig.

Uppdatering: 20 minuter höll det i sig. Sedan slutade vi på ungefär samma sängdagstid som vanligt.

Att ta emot hjälp

Idag har jag och Lilla A haft besök av svärmor/farmor. Hon har varit här hela dagen och hjälpt oss genom att först ta Lilla A på promenad så att jag fick sova, och sedan med städning och matlagning. Jag har suttit som en primadonna (med brösten framme, vilket kanske inte är så primadonnaaktigt) i soffan större delen av dagen.

När vi började prata om det här kändes det först väldigt obekvämt att jag skulle sitta still medan svärmor skulle feja omkring hemma hos mej, men nu i efterhand är det otroligt skönt att ha fått hjälp och att hemmet är städat.

Varför är det så svårt att ta emot hjälp trots att man behöver det? Jag ska försöka bli bättre på att släppa på stoltheten, och komma ihåg hur bra det känns just nu. Tack A!

Tävlingsnerver

Innan Lilla A behagade titta ut och jag satt hemma och led av tristess passade jag på att vara med i en bloggtävling hos Arla som jag hittade hos Monstermalla. Man skulle leta efter bilder på julmat på olika bloggar, och det var djävulskt många bilder och bloggar, kan jag säga.

Jag letade och letade, och blev mer och mer frustrerad. Skrek till S att det var en bluff och att det inte fanns några bilder, att allt var en komplott för att testa folks nerver (mina höll inte måttet).

Idag fick jag ett mail - jag vann 3:e pris i tävlingen! Mitt lidande betalade sig! Jag brukar aldrig vinna något (jag brukar i och för sig heller aldrig delta i tävlingar av ovan nämnda orsak)! Så nu väntar jag på post, en kokbok och ett grytunderlägg ska jag få.

Nattliga äventyr

Både S och jag sover dåligt och är tjuriga och griniga. Inatt var dock en av oss mer arg än vanligt, medan jag så här i efterhand håller på skrattar ihjäl mej åt minnet.

Det är inte bara amning och bebisskrik som håller oss vakna om nätterna. Den 16-åriga katten måste ibland göra sig av med besvärande hårbollar, och detta sker företrädelsevis nattetid. Förr hörde det odelat till min uppgift att ta hand om dessa uppstötningar, vilka S finner outhärdligt äckliga, och ulkar själv medan han torkar upp dem.

Jag brukade, snabb som en kobra, flyga ur sängen vid den första karakteristiska hostningen, för att snabbt rycka ut och rädda mattan, eftersom kattkräk av någon anledning alltid måste placeras på mattor.

I och med växande gravidmage minskade min snabbhet att ta mej ur sängen i omvänd proportion till magens storlek, och denna uppgift kom att landa på S, till hans stora munterhet. Han vaknar dock inte lika lätt som jag, så oftast brukar jag få puffa på honom när jag hör hur kräkningen närmar sig. Nuförtiden står spjälsängen mot min sida av sängen, så jag kan av det skälet inte rycka ut tillräckligt snabbt, så S får fortsätta att ansvara för att rädda våra mattor nattetid.

Inatt behövde jag dock inte väcka honom för hostningarna hördes rakt nedanför hans säng, varför S svär till och flyger ur sängen och springer upp för att rycka undan katten från mattan. På vägen halkar han dock till och brakar i golvet med en rejäl duns samtidigt som han rycker tag i, den nu kräkande katten, som genast sliter sig ur hans grepp.

Katten kräks samtidigt som den flyr upp i sängen, och S ligger på golvet och muttrar. Slutresultatet blev, förutom diverse blånader och förlorad stolthet för dem båda, också hårbollar och halvsmält kattmat över mattan (nej, den klarade sig inte), golvet och sängens utsida. Tur att vi inte har fått vår nya (läs: dyra och otvättbara) säng ännu. S kanske får utrusta sig med halksockor nattetid när sängen har anlänt.

Lördagssysselsättning

Efter att ha boostat sömn i två nätter kände jag mej rätt så pigg imorse. S har åkt till svärföräldrarna och jag fick passligt nog besök av vännen C från Åland. Jag var t o m så pigg att jag hängde med henne (och ungefär alla andra i Uppsala) på ett Ikea-besök. Lilla A, däremot, sov sig igenom hela besöket.

Trots sömnuppladdning stod kaffebryggaren på, med någon stelnad sörja i botten, när jag kom hem. Tur att brandmannen i huset inte är hemma och kan skälla på mej.

Tyvärr kan jag inte bjuda på några bilder, varken från Ikea eller på kaffebryggaren, eftersom bilduppladdningen inte tycks fungera. Synd.

Ytterligare ett inlägg om sömn

Angående mina sömnproblem har jag och S nu, efter konsultation med diverse vårdinstanser, beslutat att han ska vara hemma och ta hand om Lilla A några förmiddagar så att jag har chansen att sova ikapp lite. Men efter idag vet jag inte hur många förmiddagar som kommer att behövas just nu.

S åkte till jobbet vanlig tid och Lilla A och jag har sovit gott hela morgonen. Det här kortet är taget kl 11.30, då jag gav upp och klev ur sängen. Lilla A sov en halvtimme till.

Hennes hand ser enorm ut på bilden, men riktigt så stor är den inte i verkligheten, även om jag har fått höra att hon har långa fingrar.

Vi får hoppas att det blir någon ordning på sovandet nu. Lilla A sover mest i sin egen säng nu, även om hon ganska ofta vaknar när vi flyttar över henne och så får vi börja om, men jag sover iallafall bättre när hon ligger där istället för i vår säng. Och så har jag öronpropparna intryckta halvvägs till hjärnan.

Än så länge har jag inte gått ut med byxorna aviga, som min vän gjorde, eller tyckt att folk stirrat på mej på bussen och upptäckt att jag glömt bröstet på utsidan av kläderna, som jag läste ett inlägg om, men det kanske kommer om jag inte reder upp det här, så gärna fler sådana här förmiddagar, tack!

Bortabajs

Storbajsarn har slagit till igen. Efter att ha hållit sig i 9 dagar passade hon återigen på när vi satt och åt middag hos våra vänner, tidigare ikväll. Jag ser en tydlig trend i det här! Att de orutinerade föräldrarna hade glömt skötväskan med blöjor, tvättlappar och ombyte hemma hoppas jag däremot inte är någon trend. Som tur var fanns det lånekläder att tillgå.

Nytt år

2013 idag. S och jag firar förlovningsdag eftersom vi inte riktigt kunde enas om datum när det begav sig. 1/1 är det som står i ringarna.

Annars känns 2013 ungefär som 2012 hittills, ingen större förändring. 2012 var å andra sidan ett mycket märkligt år. Större delen av året var jag gravid, illamående och instängd i lägenheten, och sedan kom lilla A, och jag är fortfarande mest i lägenheten, lite mindre illamående dock. Livet är inte sej likt, och kommer nog aldrig att bli som förut.

Under dagarna som gått sedan sist har vi inte gjort så mycket spännande. Nyårsbesöken avstyrdes eftersom jag fortfarande inte sover, och vi har mest varit hemma. Nyårsafton spenderade vi på tremanhand, och slocknade innan 12-slaget, men lilla A väckte oss en liten stund senare.

Under den sömnbristutlösta psykosen i mellandagarna har vi i vår desperation att få sova beställt en ny säng för en smärre förmögenhet. 4 veckor tar det innan den levereras, men sen hoppas vi att lilla A förstår hur skönt det är att sova i den, för det tänker iallafall hennes föräldrar göra. Och någon eventuell solsemester i vår kommer vi inte att ha råd med, så vi får drömma om bad och palmer istället.

Saboterade konstverk med urin

Jag måste gnälla lite på hundägare. Någon vecka innan jul var det blidväder, och utanför vårt hus finns en liten park. I den här parken rastar folk sina hundar, och barn leker, åker pulka, och just vid det här tillfället har man byggt en mängd snögubbar och andra skulpturer.

Jag räknade till 12 olika snöskulpturer i form av drakar, tomtar, en borg och en mängd helt ordinära snögubbar. I ungefär ett dygn fick de stå orörda, sedan började hundarna sabotera. Efter någon dag var varenda en av snöskulpturerna nerpinkade. Alla snögubbar pryddes med gul nedredel, och drakens framben var gula. Vissa små snögubbar hade kiss upp till halsen.

Varför duger det inte att pinka på träd, buskar, trafikmärken och elskåp? Om hunden är okopplad förstår jag att det kan vara svårt att styra var den utför sina behov, men de flesta hundar hålls kopplade här eftersom vägen går precis bredvid. Hundägaren har alltså tyckt att det är okej att hans hund urinerar på barnens konstverk.

Jag brukar inte orka hetsa upp mej så mycket över hundar och hundägare, men det här gjorde mej riktigt irriterad. Speciellt när mängden urin måste ha uppgått till flera liter, med tanke på antalet snökonstverk, och storleken på de gula partierna. Jag ångrar nu att jag inte tog kort på eländet, och nu har snöskulpturerna regnat bort.

Hälsningar,
Vän av ordning

Julhelgen är över

Nu är julhelgen över, och det är faktiskt skönt. Nyår återstår, och vi har ännu inte riktigt bestämt hur vi ska ta oss igenom det. Faktum är att jag fortfarande sover asdåligt, vilket medför att jag inte mår så bra, och i det läget känns det inte så kul att ha gäster. Det är nämligen planerat sedan länge att min släkt ska komma över nyårshelgen, och nu måste jag bestämma mej för hur jag ska göra med det.

Det är inte roligt att behöva ställa in, men om jag inte får sova blir det ändå inte roligt. Dessutom är min brorsdotter 2 år, och vaknar förmodligen runt 7-tiden, vilket i kombination med Lilla A:s läggdagstid runt kl 2 medför att de timmar man kanske kan få lite orolig sömn blir ännu färre än normalt.

Trots gäster blev julhelgen ändå rätt så lugn och ostressad. Tonåringarna har varit här 5 dagar, och svärföräldrarna över julafton och juldagen. Nu har jag återtagit vårt extra sovrum och spenderat morgontimmarna där med öronpropparna intryckta halvvägs in i hjärnan. Vi måste skaffa en större bostad. Måste bara lyckas uppbringa energi till att ta tag i det.

En pappa

Igår, den 21:a december, samma dag som vintersolstånd inträffade, fick Lilla A en pappa. Vi har nämligen varit på familjerätten och skrivit under papper för faderskap, och S är nu officiellt pappan, efter att ha erkänt sina bragder för soc-damen, och efter att jag godkänt det (vi hann också diskutera världens eventuella undergång och priset på lokaltrafiken).

En liten ljusglimt på årets mörkaste dag.

Sovstrategier

Igår blev Lilla A 4 veckor. Tiden springer iväg, och för att fira det avlade vi besök både hos barnmorskan och BVC. Barnet fortsätter att växa, och mamman blir tröttare och tröttare. Vi diskuterade strategier för hur jag ska kunna sova, och bestämde att vi skulle prova att jag sover någon natt eller delar av nätter i ett annat rum.

Därför tog jag allså täcke, kudde och öronproppar med mej och lade mej i vårt andra sovrum igår. Det gick så där. Lilla A omväxlande skrek och åt till klockan 02, och sedan kunde jag inte somna. Sängen i gästrummet var hård och jag fick ont i ryggen. Dessutom låg jag och lyssnade efter ljud från Lilla A hela tiden (svårt då man har öronproppar, så jag var tvungen att koncentrera mej väldigt hårt).

Därutöver har jag ett par gånger förflyttat mej tillbaka till vår säng för att amma. S har inte heller sovit, då han mitt i allt var den som fick hålla koll på henne, och hon har stönat och stånkat och haft svårt att somna om efter amningarna.

Jag vet inte om jag känner mej särskilt utsövd idag heller. Skulle just värma mat i micron, och kom på mej själv med att ha satt in folieförpackningen som skulle in i kylskåpet i micron istället, och startat upp. Micron var kanske också trött, för den protesterade inte.

Slidvisning

När jag bestämde mej för att jag skulle börja blogga var det en del begrepp jag kände att jag inte riktigt hade koll på. Bl a förstod jag inte riktigt skillnaden på orden "sidvy" och "sidvisning". Jag googlade runt och läste på, och läste bl a ett blogginlägg av en tjej som hade haft samma dilemma. Hon berättade att hon hade skrivit ett inlägg om detta, och råkade döpa det till "SLidvisning" istället för "Sidvisning", och noterade, innan hon märkte sitt misstag, att läsarantalet plötsligt sköt i höjden.

Igår var iallafall jag på sLidvisning, skulle man kunna säga, rättare sagt, jag var på efterkontroll hos barnmorskan. Enligt henne såg allting bra ut, jag tyckte dock det var en skrämmande upplevelse när jag liggande i gynstolen plötsligt såg mitt sargade underliv uppförstorat i en spegel.

Nu är det bara att fortsätta med dessa älskade knipövningar. Och by the way så har jag fortfarande inte helt koll på skillnaden mellan sidvy och sidvisning.

Sömnbristen fortsätter

Ytterligare en natt utan speciellt mycket sömn för mej. Lilla A har sovit kortare stunder, och däremellan ägnat sig åt att äta och att ligga och sparka mej i magen.

S jobbar bara imorgon till, sedan ska han få gå på långa barnvagnspromenader i nästan två veckor så att jag får sova. Nu snusar barnet sött bredvid mej, så jag ska göra ett försök att få lite skönhetssömn jag med. Jag återkommer när jag har något annat än sömn/sömnbrist att skriva om.


Sömnmarodören


.

Sömnbristen tar ut sin rätt

Att inte få sova håller på tar knäcken på mej. Egentligen kan jag inte skylla så mycket på lilla A här, utan en stor del av problemet är mitt eget. Dels behöver jag sova rätt mycket, jag mår dåligt av rätt så lite sömnbrist, och dels är jag plötsligt väldigt lättväckt, samtidigt som jag sedan har svårt att komma till ro och somna om.

Jag antar att en del av det här är hormonellt för att man som mamma ska kunna skydda sitt barn, men just nu känns det inte som att det gynnar oss speciellt mycket.

Lilla A har några timmar varje kväll då hon är gnällig/skrikig och vill äta konstant innan hon somnar för natten. Igår var det helt hysteriskt, hon skrek sig högröd och svettig, och var otröstlig i nästan tre timmar. Jag håller på att bryta ihop och känner mej otroligt misslyckad som förälder när det blir så här, jämfört med S som tll synes orkar hålla humöret uppe och försöker trösta lilla A (vilket får mej att känna mej ännu mer misslyckad).

När hon väl somnade låg hon sedan och stönade och stånkade och smågnällde fast hon sov, i flera timmar. Det här gnällandet brukar hon också ägna sig åt rätt ofta. Då kan jag inte heller sova. Detta resulterade i att jag inatt har sovit totalt kanske tre timmar.

Jag vet inte vad jag ska göra! Att lägga sig i ett annat rum känns helt fel, och att sova på dagen funkar så där, det är svårt att få ihop så många timmar. Öronproppar känns inte heller rätt, jag vill ju kunna vakna när hon är orolig också. Någon som har något tips? Allt mottages med största tacksamhet!

Mvh,
småbarnsförälder som känner sig som världens sämsta och snart bryter ihop (eller, det gör jag redan, flera gånger per dag ibland)

Statusuppdatering efter 3 veckor

Ny uppdatering:


Mamman:
Tröttheten är status quo. Annars rullar det på. Dagarna flyter ihop, och nätterna med. Skulle gärna önska att S var hemma, men från nästa fredag är han iallafall ledig över jul och nyår. Fysiska krämpor jag lider av är smärtande bröst (som man tydligen måste vänja sej vid att slänga fram och blotta till höger och vänster när lillmadam så kommenderar) och jag har fortfarande något slags tyngd i underlivet (hur länge ska man ha det?).

Pappan:
Är äntligen klar med sin mattekurs och kan nu på heltid ägna sig åt nytt jobb, familj, bebis, jobb, trött sambo, skrikig bebis, städning, jobb, tvätt och jobb. Snarkar ibland högt på nätterna, och jag tror att han gör det för att provocera... Fast han är fantastisk med lilla A, jag blir avundsjuk och hormonell och tycker att jag inte alls är lika bra.

Lilla A:
Storbajsarn fortsätter, trots sina bajsmängder, att stadigt öka i vikt - 235g upp på en vecka enligt dagens vägning på BVC. Mycket bra, enligt distriktssköterskan. Mamman är stolt (och känner hur hon själv urlakas - att glömma bort att äta är inte bra). Lilla A ägnar sig åt amningsmaraton och är missnöjd och skrikig nästan varje kväll, men annars oftast nöjd. Mer och mer vaken. Är tre hela veckor idag.

Fröding:
Känner sig åsidosatt och talar ständigt om att han håller på svälter ihjäl - det är minst en vecka sedan han fick mat senast. Uppför sig dock rätt så väl, har bara provat spjälsängen vid ett tillfälle.

Första inlägget om barnbajs

Lilla A har satt i system att bajsa på bortaplan. Som ett litet visitkort, ungefär. Detta visitkort levereras också bäst i samband med matsituationer.

I helgen passade hon på att leverera hemma hos farmor och farfar, strax innan middagen, ett lass av stora dimensioner. Sedan höll hon sej tills igår, då det var dags mitt under middagen som våra vänner bjöd på. I helgen ska vi förmodligen hälsa på ett par andra goda vänner, och jag antar att även om vi kanske inte äter middag så kommer vi att fika. Lilla A laddar inför besöket genom att äta ordentligt.

Andra dagen ensamma hemma

Idag är den andra dagen lilla A och jag har klarat oss hemma hela dagen utan S. Lite tråkigt, svårt att hinna göra något och när den efterlängtade pappan kom hem åt han och stöp i säng så nu sitter vi ensamma i soffan igen.

Vi har iallafall hunnit med en liten promenad till stan idag. Nu blir det amning och en titt på Nobel-banketten.

För tjock för byxorna redan

På väg ut i kylan

Icke-samarbetsvillig tomte

I vanliga fall ogillar jag julkort med foton på folks ungar eller hundar med tomteluvor på. Det må väl vara ok då det handlar om nära släktingar, annars föredrar jag den mer opersonliga varianten med anonyma, tryckta tomtar eller liknande.

I år ska jag dock terrorisera hela min omkets med en bebis iklädd tomtedräkt, bara så att ni vet! För den här bebisen är ju så mycket sötare än alla andra bebisar som man fått på julkort genom åren.

Tyvärr var bebisen som skulle agera modell för årets upplaga av julkorten inte särskilt samarbetsvillig. Eller så var hennes uppfattning om vad en lämplig min för julkortsbild är något annorlunda än min, för även om jag tänker plåga er med nämnda julkort, så hade jag tänkt mej en något muntrare uppsyn än högrött hopskrynklat ansikte och skrikande mun.

Vi får försöka igen imorgon, för tomten slocknade, och ligger nu på soffan och sover (och fiser) iklädd sin röda dräkt.

Känslig till överdrift - ett nytt personlighetsdrag

I bokcirkeln som jag är med i läser vi Natascha Kampusch biografi, ni vet hon som hölls fånge av en man i Österrike från att hon var tio år gammal tills hon blev 18 och lyckades rymma. Jag har inte lyckats läsa så långt, eftersom lilla A tar större delen av min tid i anspråk, men jag har iallafall lyckats utröna en skrämmande sak: Det här med att få barn har gjort mej till en blödig, överkänslig lipsill!

Jag har i princip aldrig haft problem med att läsa obehagliga böcker eller titta på läskiga filmer förut, men nu  fungerar det inte. Jag överväger att inte läsa klart, eftersom boken får mej att må psykiskt dåligt. Jag klarade inte heller av att titta på Beck-filmen häromkvällen, där två tonårstjejer begick självmord.

Är det så här man ska vara från och med nu? Eller är det en övergående fas? Jag är rädd för att jag, med alla mina ideal om självständighet och eget ansvar, kommer att bli en riktig hönsmamma som skyddar och curlar så att stackars lilla A aldrig vågar göra något på egen hand och aldrig flyttar hemifrån, bara för att ag med min nya oro inte klarar av det.

När en kompis till mej berättade att den här gråtmildheten och labiliteten som kommer efter att man får barn inte kommer att gå över, eller att den iallafall inte hade gjort det för henne, och att hon numera t o m gråter till Bonde söker fru, blev jag orolig på riktigt. Som tur är tittar jag inte på programmet. Och nu kan ni ge er på att jag aldrig kommer att göra det heller - för tänk om jag börjar gråta! Då raseras ju min självbild totalt!

Statusuppdatering

Dags för en statusuppdatering:


Mamman:
Trött som få. Ansiktsfärgen är som ett spökes. Ett spöke med mörka ringar under ögonen. Jag har en känsla av att ha en tyngd mellan benen (undrar när man någonsin ska bli "normal" där nere igen) och prioriterar mellan att försöka hinna äta eller sova då lilla A sover. Mamman ställer kattmatsburken på golvet och fatet med mat i kylskåpet. Humöret är något mer stabilt, även om de mest osorgliga saker kan få mej att börja gråta (t ex insikten om att alla andra barn är så groteskt stora, och att jag vill att lilla A ska vara så här liten för alltid). Men mest av allt är jag glad. Jag försöker bara vänja mej vid rollen...

Pappan:
Den stolta fadern. Han vankar runt i lägenheten med lilla A när hon inte vill sova, och säger att han inte är trött, trots att blanka, rödkantade ögon vittnar om motsatsen. Sjunger Lilla Snigel med falsk röst och räknar bussar tillsammans med lilla A. Han börjar jobba imorgon, vilket inte känns så kul.

Lilla A:
2 veckor gammal idag, och växer så det knakar. Inte så konstigt med den mängd mat hon sätter i sig. Vi har idag varit på BVC och viktkurvan pekar uppåt. Lilla A är också väldigt vaken och med, hon följer med blicken (även om den är lite dimmig) och är också mer stadig i kroppen. Förutom att äta och sova brukar hon roa sig med att bajsa ner skötbordet (och pappa). På kvällarna skriker hon och äter i några timmar innan hon somnar, och då blir mamman nervös och tror att det här är någon trend som förmodligen kommer att förvärras, och ser framför sig sömnlösa nätter med skrik rakt igenom (mamman är dålig på mindfulness och här-och-nu-tänket).

Fröding:
Något mer accepterande i sin hållning. Inga fler självmordsförsök.

Nästan två veckor har gått

Dagarna går och går. Jag inser att bloggen har blivit totalt nerprioriterad. Det är ingen skröna att man inte hinner göra saker med en nyfödd. På något märkligt sätt har hela dagen gått medan man "bara" har bytt lite blöjor och ammat lite. Att hinna äta själv är inte längre helt självklart.

Lilla A är snart två veckor gammal, och på fredag börjar S jobba igen. Jag har lite ångest inför det, men det är bara under en kort tid, han ska vara ledig hela julhelgen sedan.