Gråa hår

I natt vid kl 04 när jag i vanlig ordning vankade omkring i lägenheten och inte kunde sova fick jag syn på gråa hårstrån när jag såg mej i badrumsspegeln! Det är nu det börjar, förfallet. Jag har aldrig noterat ett enda grått innan.

Den här graviditeten ger mej gråa hår (den glada minen är fejk)

Så nu är det bara att ta tag i färgningen av den där utväxten, som jag har skjutit på hur länge som helst. Det lär väl inte finnas tid sedan när Fisen är på utsidan av magen.

Jag tycker mej kunna ana tandkrämsprickar på spegeln, trots den fläckfria tandkrämen. Märkligt.

SD och sparkrav till frukost

Jag sitter och kollar Facebook. Oftast blir jag bara arg och irriterad, men ibland snubblar jag över guldkorn, som den här statusuppdateringen t ex:

Öppnar dagens lokaltidning. Först folkvalda, vattenkammade småpojkar som kallar sig demokrater och slåss med järnrör iförda kostym. Och filmar skiten... Sedan sjukhusdirektören som försäkrar att 325 nya uppsägningar inte kommer att påverka patientsäkerheten. Kanske stämmer att vi håller på att fördummas allihopa...?

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Hittade även detta, lite längre ner, upplagt av en annan person. Vi får väl hoppas att sparåtgärderna inte går så här långt iallafall, eller vad säger ni, anestesivänner?

Synd om mej

Buhuu vad det är synd om mej. Jag såg framemot att S skulle vara ledig från jobbet idag, och förgylla min gråtrista vardag. Jodå, han är hemma. Och plockar fram datorn och JOBBAR.

Fröding beundrar den gråa utsikten

Väntans tider

Jag vet att det borde vara straffbart att inte göra inlägg så här i väntans tider, men neeeej - ingen bebis idag heller.

BF idag

Idag är DAGEN då Fisen är beräknad att komma ut. Än händer här ingenting. Jag läste någonstans att bara 5% av alla bebisar föds på sitt "rätta" datum, men samtidigt har ju alla dagar innan det rätta datumet passerats, så för min del borde väl chansen vara större än 5%?

Det är en mycket märklig känsla. På graviditetsappen har det räknats ner hur länge som helst - 280 dagar, 165 dagar - 72 dagar. Nu står det ingenting (jo, att Fisen kommer att väga ungefär som 3½ mjölkpaket).

Förlossningsdagen kommer förmodligen inte att ägnas åt det den är vigd för, d v s just förlossning. Istället har jag hittills lämnat bilen på service, sovit, hämtat bilen, handlat, spillt ut en flaska soja på köksgolvet och torkat golv och väggar, bjudit svärfar på middag och hälsat på hos Prylmannen, som är S kusin från Trollhättan, som är i stan och kränger grejer. 4 timmar kvar av det här dygnet, skynda dej Fisen!



Prylmannen packar upp i Arge Kajs lokaler vid Willys i Gränby



S beundrar en till synes självlysande mc-jacka

Det blir ingen skinnjacka för mej idag iallafall

På fisens mosse

Jag läste ett skönt uttryck i ett sms idag, ett uttryck som jag inte har hört sedan min far använde det när jag var barn: att befinna sig på fisens mosse. Nu är jag dock lite osäker på betydelsen, det verkar användas på lite olika sätt. Stämmer det att man, när man är på fisens mosse, sitter i skiten, så att säga, och att man själv bär hela skulden för det?

För i så fall sitter väl jag på fisens mosse. Men bär jag verkligen skulden till mitt illamående också? Har verkligen inte S någon del i det hela? Eller slumpen? Hormonlotteriet? (ok, sitter i skiten var kanske lite magstarkt, men ni fattar...)

Fisen, kom ut nu, jag är trött på din jäkla mosse!!

Vinn en resa

Här kan man vinna en resa till Rom, Paris eller Milano om man är tillräckligt kreativ och har lite tur.

Min motivering till varför just jag förtjänar att få åka till någon av dessa städer är att jag nu i snart 9 månader har befunnit mej inlåst innanför hemmets fyra väggar, med ett troget illamående som följeslagare. Detta i kombination med en ständigt växande kropp har inte gjort att tillvaron har känts särskilt glamourös på något sätt.

Så nu sitter jag här, tjock, illamående, svullen och dyster, utan kläder som passar och ett ekande tomt bankkonto. Visserligen belönas jag förhoppningsvis snart med ett litet skrikande underverk, men en tripp till någon av dessa städer i vår hade onekligen gjort underverk för glamourfaktorn, som jag då fortfarande misstänker är en aning dämpad till följd av sömnlösa nätter, amningskoma och oformlig kropp.

Jag kommer också att behöva förnya garderoben, som nu består av urtvättade mammakläder, och för allmänhetens bästa vore det ju perfekt om just jag fick den här möjligheten, så att min omgivning (och min sambo) slipper se mej hasandes till affären i mjukisbyxor, tofflor av ett märke med koppling till en känd ishockeyspelare och otvättat hår.

Vänd dig till oss på Supersavertravel om du vill göra din hotellbokning snabbt och enkelt!

Kritiskt tänkande

Om man klickar på något som det här på Facebook få man väl (nästan) skylla sig själv, eller?

• Varför skulle ICA skänka 1000 kr (eller som det faktiskt står; kr 1,000) till alla potentiella Facebookanvändare? Sedan när är något gratis?
• Använder ICA nuförtiden en us-domän?
• 107 Vänster - bäst av allt (vänster = left). Undrar om det finnns fler till höger??

Tandkrämsprickar på spegeln

När S borstar tänderna stänker det på badrumsspegeln, vilket gör mej galen. Att han sedan inte ser detta leder till att det också blir jag, som muttrande och svärande, får torka bort stänket. S själv påstår nu att han har en lösning på problemet. Eftersom jag alltid köper en speciell tandkräm, då vanlig tandkräm gör att jag får blåsor i munnen, har han nu köpt sig en egen tub. Stänkfri tandkräm! Påstår han. Jag återkommer med en utvärdering.

Illamående i 9 månader

Jag har inte gnällt så mycket över mitt illamående här på bloggen på sista tiden, så jag kände att det kanske var dags för det. För jag mår fortfarande illa. Det är dock betydligt bättre än vad det har varit, men jag kräks fortfarande mer än varannan dag, kanske 4-5 dagar i veckan. Oftast kommer det på kvällen när jag ska lägga mej, men även på morgnarna mår jag illa, och måste sitta och samla mej en stund innan jag klarar av att äta frukost.

Att jag skulle kräkas i 9 månader fanns inte i min värld när jag insåg att jag var gravid. Tanken hade liksom inte slagit mej. Men nu har jag alltså gjort det, 40 fulla veckor har gått på onsdag, och jag började må illa redan innan jag hade kissat på stickan. Många kräkningar har det blivit. Jag har fört dagbok hela tiden, så någon gång kanske jag roar mej med att sammanställa statistiken.

Nu mår jag inte längre illa så mycket på dagarna, så jag tycker egentligen att jag har det rätt så bra jämfört med i somras. Första trimestern mådde jag som mest illa, kunde knappt äta, och låg mest på soffan. Men då var jag hela tiden inställd på att det skulle gå över efter v 12, och levde mitt liv i tvåveckorsperioder i takt med att sjukskrivningarna förlängdes. "Om två veckor är det nog bra, då kan jag nog jobba igen. Nähä, två veckor till då..."

Andra trimestern var mest psykiskt påfrestande. Då trodde jag att illamåendet skulle släppa, men det gjorde inte det. Jag började se framför mej hur jag skulle fortsätta och fortsätta i oändlighet. Sommaren gick, och jag klarade inte av att göra något, och blev begränsad till hemmet och närmaste toalett.

Nu i slutet av tredje trimestern mår jag faktiskt bättre. Så pass mycket bättre att en kräkning om dagen känns överkomligt. Men igår, när kvällsmackorna kom upp igen, kände jag hur otroligt jävla less jag är på det här! Nu får det fan vara nog! Jag vill kunna dricka mitt kaffe med normal smak, och äta min mat utan att känna hur den sitter fast i halsen.

Nu har jag bara gnällt över illamåendet. Jag har ju råkat ut för diverse andra krämpor också, men jag ska spara det gnället till ett annat inlägg.

Jag undrar om det kommer att bli fler graviditeter. När den här är över kommer jag att vara skadad, på så sätt att:

• jag kommer att fortsätta fälla upp toalettlocket varje gång jag borstar tänderna
• jag krossar alla tabletter jag tar eftersom allt känns som om det fastnar i halsen, och framkallar kräkning
• jag kommer förmodligen aldrig mer att äta ajvarsås
• jag kommer alltid att ha en kolsyremaskin i mitt hem - kolsyrat vatten funkar mot illamående
• yoghurt kommer för alltid att vara förknippat med sekunderna efter att man har kräkts och behöver något för att få bort smaken av spya ur munnen

Dessutom måste jag nog uppsöka tandläkare, och förmodligen bli ruinerad. Jag misstänker att mitt tandstatus inte är lika perfekt som det brukat vara längre.

Gravidstatus

Graviditeten, hur känner vi - en statusuppdatering:


Mamman:
Känner sig klar med det här nu. Hoppas att Fisen ska ta sig ut på egen hand och helt enkelt bara ligga bredvid oss i sängen och säga hej när vi vaknar på morgonen. Otroligt less på alla krämpor, och att tjock och sur stå halsa Gaviscon ur flaskan nattetid. Har dessutom snart ingen jacka att ta på sig då det börjar bli svårt att knäppa igen S vinterjacka. Speciellt efter att ha ätit sushibuffé.


Pappan:
Mest fokuserad på nya jobbet. Kommer dock på emellanåt att han snart blir bebispappa, och ger mej då nya telefonnummer att nå honom på jobbet på, varje dag. Nervös? Nej, funderar mer på peppsånger till förlossningen ("Ritsch ratsch" o dyl). När jag väckte honom på natten för drygt en månad sedan för att tala om att vi skulle åka in, eftersom jag hade regelbundna sammandragningar och hade ringt förlossninen, var han inte alls sugen, utan gäspade bara sömningt att det ändå inte var dags, och gjorde en antydan till att försöka somna om.


Fisen:
Är nu 39 + 4 veckor gammal och försöker ta sig ut, men vet inte riktigt var utgången finns. Har inget intresse av att ligga fixerad, det är tydigen roligare att röra på sej. Och att sparka mamman på revbenen.

Ingen förlossning ännu

Nej, jag föder inte barn, det är inte därför det har varit tyst här. Istället har jag umgåtts med S och ena tonåringen som är här över helgen. Vi har ägnat oss åt fotoredigering, köpt skridskor (sedan blev det regn och 10 grader varmt, så de är otestade), ätit sushi och lekt med nya iPaden.

Jag passar på att göra saker när tillfälle erbjuds, imorgon är det arbetsvecka igen för den i familjen som inte lever på bidrag, och då ska bidragstagaren ägna sig åt att klättra på väggarna, fördriva tiden och vänta, vänta, vänta... För Fisen har inga intentioner att röra sig mot utgången.

Promenad längs ån

Fisen 39 + 2 veckor

Det har varit fint väder idag, så jag kände att jag behövde komma mej ut på en liten promenad. Det börjar bli svårt att stänga jackan (S skidjacka), men efter en stunds stånkande gick det tillslut.

Man ser allt möjligt när man promenerar längs ån!

K-märkta silos nedanför vårt hus

Man blir lite sugen, men jag tror att det kanske får vänta ett tag...

Obehagligt konstverk som någon gjort

Ser ännu läskigare ut på nära håll

Vegetarianpropaganda på trafikmärke

Upptagna båtar och kala träd

I Uppsala växer glasögon på träd

När jag var som längst hemifrån på min planerade runda fick jag skitont i underlivet och kände att min planering sög. Men efter att ha gått med myrsteg några minuter släppte det, så jag kunde ta mej hem. Nu väntar jag på att S och ena tonåringen ska komma och förgylla min helg.

Måste vila lite

Det är trevligt att S jobbar dagtid nuförtiden, vi hinner allså ses på kvällarna och göra en massa saker. Som hänga på soffan, slappa, ta det lugnt osv. Idag var vi lite vågade och åkte faktiskt och storhandlade! Innan det sov jag en liten stund, och nu efteråt funderar jag på om jag kanske ska lägga mej med Lars Kepler på sängen. Undrar vad jag ska göra för spännande imorgon?

Fröding undrar när den här vagnen avgår, han har tänkt resa till något ställe där det är lite mer action. Helsingfors kanske.

Tidsperspektiv

Aldrig har väl klockan gått så långsamt. Minuterna, timmarna och dagarna sniglar sig fram, och det lustiga är att jag inte är ett dugg unik, även om jag naturligtvis tycker så själv just nu. Jag har ju det jobbigast och långsammast i världen! Men alla blivande mödrar där förlossningen inte startat för tidigt har väl känt något liknande, antar jag. Liknande i olika grad.

Jag fick iallafall lite perspektiv nyss när svägerskan ringde, och vi försökte boka in en helg som de kunde komma och hälsa på. Då blev det plötsligt väldigt uppenbart att det är väldigt lite tid kvar av mitt barnfria liv, max tre veckor! Det fanns helt enkelt ingen lucka i kalendern där vi kunde klämma in ett besök!

Då blev jag jättenervös istället.

Fika idag igen

Mycket fika blir det. Först spontant på stan idag, när jag sprang på en kompis efter barnmorskebesöket, och sedan hemma, när svärfar, som är i stan på behandling av sin sjukdom, kom och hälsade på.

S åkte iväg och brände kalorierna på innebandy, medan jag förbränner mina i soffan. Tur att jag köpte nya, stora mjukisbyxor att hasa omkring i idag. Det ska bli så skönt att kunna börja röra på sej igen sedan. Usch, jag börjar få lite tjockisångest. 14 kg plus på vågen, so far, och det känns som om det ökar snabbt så här på sluttampen.

Snabba kolhydrater och Trivial Pursuit

Vad gör man inte när suget efter snabba kolhydrater blir för stort och affären känns för långt borta. Dessutom regnade det. Jag tror det är ca 20 år sedan sist. Och då hette det negerbollar.

Sedan förlorade jag i en match Trivial Pursuit mot S. Jag som är så allmänbildad och smart! Jag hävdar bestämt att det var för att han fick frågor om dataspel.




Särskola med internat

S äldsta dotter har en utvecklingsstörning som gör henne berättigad till särskola. Eftersom hon går i nian nu är det dags för särskolegymnasium nästa år. Planen är att hon då ska flytta till en annan stad och bo på internat. De två inkommande veckorna ska hon göra ett förlängt studiebesök på den aktuella skolan.

Hon har varit jättenervös, men positivt förväntansfull. Väskan var packad redan en vecka innan avfärd. Nu är hon på plats och första dagen avklarad, och allt var så bra! Hon vill inte komma hem. Och vi pustar ut, vad skönt att det blev bra.

Så långtråkigt

Det har varit en väldigt långsam dag idag. S har jobbat och jag har bara hängt hemma. Känner mej nojig efter synfältsbortfallet igår, och går runt och oroar mej för att det ska komma tillbaka. Fisen visar inga tecken på att komma ut, och jag försöker hitta på något att göra för att få tiden att gå.

Kontroll på förlossningen igen

Mitt i allt under middagen hos våra vänner tidigare i eftermiddags försvann halva ansiktet på S när jag tittade på honom. Tillsist flimrade hela mitt högra synfält och jag såg ingenting åt höger. Efter ett samtal till förlossningen var det bara att åka in för kontroll. På vägen in i bilen kom huvudvärken smygande och småningom försvann också flimret.

På förlossningen bedömdes det som migrän, eftersom blodtryck och urinprov var normala, och neurologen inte trodde att det var något stroke-liknande. Fisen verkade också må bara bra. Så nu är vi hemma igen, och jag förundras över hur många olika krämpor det kan finnas kvar att råka ut för! Borde jag inte ha haft alla snart?

Allt ljus på Uppsala

Vi tog oss ut en sväng igår kväll. Först blev det lyxfika och sedan en liten promenad i stan. I november pågår "Allt ljus på Uppsala" där olika konstnärer har belyst byggnader och annat i stan, så vi passade på att titta runt på en del av installationerna.

Spännande och inspirerande saker man kan göra på en fredag

Spännande och inspirerande saker jag har gjort idag:

- ingenting

Jag bifogar en bild på frukostgröttallriken i sann bloggaranda. Inte ens den såg särskilt spännande eller inspirerande ut. Det ser också ut som sylt med gröt, och skinkmackan ser rent obehaglig ut.

Att ansöka om föräldrapenning

Först tittade jag på Lyxfällan och kände mej både intelligent och ekonomisk. Sedan stiftade jag bekantskap med Försäkringskassans tjänst för att ansöka om föräldrapenning. Inte helt lätt kan jag säga, trots att jag anser mej besitta normal intelligens. Dessutom stämde ju inte summorna som angavs när man bara planerade föräldrapenning med de på själva ansökan, plus att jag antagligen inte får några pengar före nyår. God jul!

Graviditet och förkylning

Jag är väldigt ofta sjuk. Det verkar som om jag har någon förmåga att ständigt dra på mej virusinfektioner, som gör att jag en stor del av min tid har ont i halsen, känner mej ruggig och går omkring och gnäller och tycker synd om mej själv.

Det typiska är att jag kommer igång med träningen, tränar en eller två gånger och sedan kommer ruggigheten som ett brev på posten. Då får träningen ligga på is ett tag, tills jag känner mej bättre, går och tränar igen - och blir sjuk på nytt. Så håller jag på, oftast under vinterhalvåret, men även under sommaren är jag ofta klen.

Att börja nytt jobb, vilket jag gör lite nu och då, är en annan trigger för förkylningar. Att jag sedan träffar massor med människor, ofta förkylda människor, på jobbet, kan ju vara ytterligare en bidragande orsak till mina lättriggade infektioner.

Nu har jag knappt varken tränat eller jobbat sedan i mars. Jag har haft en massa krämpor som hör till graviditeten, men knappt någon enda förkylning! Lite märkligt, då graviditet medför nedsatt immunförsvar med virusinfektioner som naturlig följd. T o m barnmorskan sa vid inskrivningen att jag kunde räkna med att vara förkyld några månader framåt, men icke!

Vad kan vi då dra för slutsats av detta?

1) Träning är skadligt
2) Jobb är skadligt
3) Graviditet motverkar förkylningar

Personligen tror jag på någon av de två förstnämnda.

Gofika

Jag har nyss haft snabbesök av svärföräldrarna som befann sig i stan en stund. S jobbar, så vi har fikat en massa gofika utan honom. Så kan det gå!