Veckan i bilder

Semesterveckan inleddes med besök av svärföräldrar som alltså skulle få äran att träffa min excentriska familj för första gången. De sa i alla fall att det hade varit trevligt (de kanske bara är väldigt artiga). Nej, det var faktiskt väldigt trevligt, tyvärr deltog inte jag i hela besöket då jag hade ett läkarbesök precis då. Vet inte om det hade något med graden av trevlighet att göra...

Efter att svärisarna åkte hem har vi som sagt jobbat i lite varierande grad. M har sommarjobbat, med bla getmjölkning, sandskottning och gräsklippning. Vi andra har inte jobbat riktigt lika hårt... Lite sandarbete, bara.

S, L och jag skulle ta en cykeltur en kväll men fastnade på Sjödagarna där vi sprang på bekanta, och stannade kvar hur sent som helst. Trots att det är högsommar är det vintertemperatur på natten, det var ca 7 grader när vi cyklade hem.



 

Annars har vi mest njutit av sommaren. Mycket häng i trädgården.

Vi har vilat i gräset...

...fikat...

...gungat...

 

...spelat fotboll...

...grillat och ätit...

...vilat lite...

...firat födelsedag...

...åkt motorcykel...

...badat och hängt på stranden (fast resten av strandbilderna är censurerade)...

Vi har också hunnit med Rockoff och bl a Dead by April, där B ordnade backstagebesök med autografer och fotografering med bandet för tonåringarna.

Här suktar vi efter alla fina båtar i gästhamnen och drömmer att vi är miljonärer.

På det hela taget en mycket lyckad vecka. Smolket i bägaren är väl att jag fortfarande kräks varje dag, gärna ett par, tre gånger, trots att illamåendet i stort är bättre. Detta får ni inte heller se några bilder på.

Nu är vi hemma igen och tonåringarna har åkt. Jag är SÅ TRÖTT. Fick betala för veckans utsvävningar redan igår då jag trodde att jag skulle kräkas upp bebisen i magen, som formligen vände sig ut och in. S är mer produktiv och hänger upp hyllor och är ute och springer. Jag vilar med gott samvete och tycker att det är rätt skönt att det är mulet.

Sol, bad, kräkning, grill, Rockoff, loppis, svärföräldrar, Dead by April osv

Nu är vi äntligen tillbaka i hemmets trygga vrå (läs: egen toalett att kräkas på), och teensen har åkt hem. Veckan har gått över förväntan. Jag har visserligen kräkts varje dag, men tiden mellan kräkningarna har jag för det mesta mått ganska bra. Svärisarna var nöjda med vistelsen, inga större (endast några mindre) konflikter har inträffat, tonåringarna har varit nöjda och den ena har kämpat och sommarjobbat, den andra har firat födelsedag. Solen har också skinit varje dag, endast en förmiddag med regn, fram tills idag, då det gråa vädret passade alldeles ypperligt att resa hem i.

Vi har hunnit med massor. Eller rättare sagt, alla andra har hunnit med massor. Jag har gjort en del, men också vilat en del då jag varit trött eller mått illa. Veckans program kan i alla fall summeras med grillning, bad, sol, loppis, fiske, museum, getskötsel, Sjödagarna, motorcykelåkning, Dead by April på Rockoff (autografer och backstagebesök inkluderat), suktning på dyra båtar, fika m m.

Nu måste jag vila. Semester efter semestern. Eller sjukskrivning efter sjukskrivningen, eller vad det nu heter. Ikväll blir det film och pizza. Soffhäng helt enkelt. Bilder kommer senare. Från semestern/sjukskrivningen, alltså, inte från soffhänget, det får ni gissa er till hur det ser ut.

Familjesemester på Åland

Om en liten stund är det dags för nästa prövning. En veckas "semester" och "familjeliv" på Åland. Vi ska pröva i alla fall. Som tur är går det många båtar därifrån ifall det skulle visa sig att familjesemester inte var vår grej. Eller min grej. S är en vanare familjesemestrare än jag, och styr med säker hand upp grillning, barn- (och vuxen-) konflikter, måltidsplanering och dylikt som ska till för att friden ska infinna sig. Hmm. Men så mår han inte konstant illa heller, försvarar jag mej och mitt tillkortakommande.

Jag hoppas (och måste väl någonstans försöka tro) att det kommer att bli bra. Svärisarna kommer att komma jättebra överens, tonåringarna kommer att vara superglada hela tiden och tycka att Åland är toppen, solen kommer att skina som aldrig förr och jag kommer att kräkas med ett leende på läpparna. Sen ska jag ju faktiskt breaka med ett läkarbesök i Uppsala också, och får väl se det som ett tillfälle att andas lite.

Ok, ett-två-tre, here we go... Åland är fantastiskt!

Semester vs sjukskrivning

Imorse tyckte jag att jag mådde så bra att jag struntade i att ta min Lergigan. Man måste ju testa, tänkte jag... Det straffade sej. Nu mår jag illa, och har kräkts ett par ggr. Väntar på att S ska komma hem och muntra upp mej.

På tisdag ska jag träffa min läkare och förmodligen blir det förlängning av sjukskrivningen igen. Jag går egentligen på semester på måndag, men som läget är nu känns livet inte precis som en semester. Vi hade tänkt åka till Medelhavet, men det blir nog ingenting av det. Varför åka till Grekland, när man kan vara hemma och spy?

Bilderna är från kvällspromenad längs ån för några dagar sedan.

Glass är bra mot illamående. Åtminstone är det ganska behagligt att kräkas upp jämfört med mycket annat.

Facebook och andra sociala medier

Hittade det här på Jessys blogg:

Originalbilden finns här: http://www.facebook.com/photo.php?fbid=3959530030764&set=p.3959530030764&type=1&theater

Det här med sociala medier och då bl a Facebook är svårt. Vad ska man skriva, vem kan läsa vad man skrivit o s v. Lars-Henrik har inte förstått att hans bild, som han inte vill visa, endast syns om han själv skriver något, vilket han gladeligen (eller rätt så ilsket) gör.

Samma sak här, detta dök upp på nyhetsflödet på min facebook-profil (för att inte avslöja vem som skrivit har jag censurerat lite):

Personen som har skrivit inlägget finns inte på min vän-lista. Han/hon upprör sig över att "löst folk" kan läsa vad han/hon skriver på sin facebook-sida, men har uppenbarligen inte tänkt på att han/hon ska ställa in sekretessen lite bättre. Så att när vår gemensamma vän kommenterar, och andra gemensamma vänner "gillar" kan alla våra respektive vänner läsa "vad han/hon gör och inte gör", utan att ens söka upp personens profil. Istället för att begränsa möjligheten till läsning gör han/hon nu gratis reklam för sin profil i och med att den dyker upp på nyhetsflödet hos vänners vänner! Att profilen sedan är helt offentlig verkar personen i fråga inte vara medveten om. Snacka om ironi.

För ett tag sedan cirkulerade det inlägg på Facebook där man bad folk avsluta prenumerationer på sina profiler för att man inte ville att ens aktiviteter skulle synas i det högra fältet på skärmen. Faktum är att allt som syns i högerfältet är inlägg och aktiviteter som inte är sekretessbelagda. Om du inte har ställt in sekretessnivån till att du inte vill att dina aktiviteter ska synas för t ex "vänners vänner" så kommer de att dyka upp på skärmen till höger, hos "vänners vänner". D v s  t ex hos mej, på min skärm. Jag har blygsamma 200 vänner på Facebook, många av mina vänner har över 1000 vänner. Det är alltså ganska lätt att räkna ut att t ex bilder och inlägg som kommenteras av folk som inte har ställt in sekretessnivån kommer att delas ut till tiotusentals facebookbesökare.

Detta kanske inte spelar så stor roll om du skriver om din hund, eller lägger ut en bild på din trädgård, men det blir problematiskt att förklara för barnen att man t ex inte lägger ut bilder på andra utan att fråga eller att man inte skriver vad som helst, när andra vuxna eller deras klasskamrater helt verkar ha förbisett detta. Vill du göra reklam för t ex din blogg så är detta ett ypperligt sätt att nå ut till potentiella läsare, men det är skrämmande när jag snubblar över avklädda bilder på tonåringarnas jämnåriga bekanta, där vänlistorna övergår 1000-tals profiler, och allt är helt offentligt, och som sagt, t o m delas ut på detta sätt. Var är föräldrakontrollen då? Fast det är klart, om föräldrarna fungerar som i exemplen ovan, så är det kanske inte så konstigt att allt möjligt märkligt dyker upp på min Facebook, ofta ihop med förvånande bristfälliga skrivkunskaper, men detta ska jag ondgöra mej över någon annan gång.

Föräldrabalken

Tråkdag, S jobbar 34 timmar på raken och jag sitter i vanlig ordning hemma och funderar. Idag ägnar jag tiden åt att reta upp mej själv och bli förbannad på orättvisor, idiotiska människor och strider jag inte kan vinna. Varför gör jag så? Vet att det inte är konstruktivt, men ilskan bara kokar i mej.

Jag läser lagtexter, föräldraforum, familjerättens hemsida, socialtjänstens hemsida och känner mej maktlös över att barn utsätts för föräldrars egoism och oförmåga att sätta barnens bästa i första rummet. Att bitterhet ska få ta så stor plats! Och nu pratar jag inte bara om min egen bitterhet.

Jag vet inte om de här frågorna känns viktigare för mej för att jag själv snart blir förälder eller om det bara är min vanliga oförmåga att hantera känslan av maktlöshet som gör mej så upprörd.

Tjugotredje veckan

Idag är vi vecka 22 + 0, d v s vi går in i den 23:e graviditetsveckan. I 20 veckor har jag nu kräkts dagligen. Det här med att vara gravid tycks inte vara något för min kropp. Innan jag befann mej i det här tillståndet trodde jag i min naivitet att jag, som hyfsat frisk och i någorlunda bra form skulle fixa att vara gravid utan några större men. Lite tung och tjock kanske, men inte direkt några andra besvär. Jag såg fram för mej hur jag skulle skutta runt, pigg och fräsch med en gullig liten mage.

Det där har jag fått äta upp. Min kropp trivs definitivt inte som gravid. Förutom dagliga kräkningar och frekvent illamående springer jag på toa och kissar stup i kvarten, det sliter och drar och gör ont i magen. Redan efter någon vecka försvann allt vad kondition hette, och eftersom jag p g a illamående inte har kunnat träna på 4 månader har jag nu heller inga muskler, för att inte tala om bukmusklerna som separerades redan i v 15, vilket leder till att magen får en väldigt lustig strutliknande form vid minsta spänning. Halsbränna visste jag knappt vad det var förut, inte obstipation heller. Fötterna värker, ryggen blir trött, jag gråter när jag tittar på nyheterna, får blodtrycksfall på stan, har hjärtklappning och tycker att mitt älskade kaffe smakar skit. Och värre lär det bli. Det är ju som sagt några veckor kvar, och jag minskar inte i storlek.

För att inte tala om det psykiska. Att vara en hormonhäxa är inte särskilt charmerande, och jag har ständigt dåligt samvete gentemot S, som får stå ut med ömsom gråtattacker, ömsom utskällningar. Stabilt liksom. Att dessutom gå hemma hela dagarna medför att man har väldigt mycket tid att fundera. Man kan noja upp sig över allt mellan himmel och jord. Dels hinner man verkligen känna alla kroppsliga symtom, och dels hinner man också fundera över vad de kan innebära (telefonnumret till barnmorskan är inprogrammerat som favorit på mobilen och sannolikheten för att man ska föda fram ett friskt barn känns ibland mikroskopisk).

Emellanåt kommer också insikten att livet aldrig någonsin kommer att bli som förut. Jag som har varit mån om min frihet och fria vilja, har ofta kunnat vara ganska impulsiv och fatta spontana beslut, en fullblodsegoist ibland. Nu är det slut på det. Den här konstiga, obekanta oron man bär inom sej kommer att vara ens följeslagare, inte bara de närmaste 18 åren har jag förstått, utan resten av ens liv. Jag själv och mitt välbefinnande kommer inte att vara mitt prio ett längre.

Omvälvande och skrämmande, men samtidigt är det också otroligt roligt! Och jag är ju glad åt min lilla mage, där lillfisen röjer runt som en galning på kvällarna, och håller mej vaken. Även S kan känna sparkarna, och ibland sparkar han/hon (hen) så hårt så det känns som om min navel ska gå sönder inifrån. Jag blir lika förvånad varje gång jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster, och undrar för ett ögonblick vem den där gravida kvinnan som går bredvid min sambo är.

Edit: Jag glömde gnälla över det supersexiga munsåret som har halkat ner på min haka och befunnit sig där mer eller mindre konstant i 22 veckor.

Ryssland?

Det är roligt att jag tycks ha en del läsare här, trots att jag egentligen inte har gjort så mycket reklam för mej. Jag känner mej inte riktigt mogen för att länka från Facebook ännu, för av någon märklig anledning känns det lite pinsamt att blogga. Varför är det så? Jag skriver ju för att jag tycker om att skriva, och även stora författare måste ju börja någonstans!

Det som fascinerar mej är att jag har en hel bunt med (eller EN väldigt flitig) läsare från RYSSLAND! Jag skulle förstå bättre om det var något enstaka slumpmässigt klick som ledde någon slösurfare in på den här bloggen, men det är så många, så det kan inte vara ett misstag. Otippat, men kul!

Boa?

Jag är trött och sliten idag, matchar vädret helt enkelt. Helgen straffar sig tydligen fortfarande. Jag har sovit bort halva dagen och har mest hängt hemma och inte gjort något. S jobbar ett övertidspass i natt, så jag är ensam hemma igen. Dagens ut-och-göra-något-terapi blev en promenad för att gå och ösa ur lånebåten, innan regnet kom igen.

S öser, jag fotograferar...

Den här bisarra matfixeringen som tycks komma med graviditet och illamående ledde plötsligt till att jag bakade vad som i Finland kallas moccarutor, och i Sverige chokladrutor eller kärleksmums, trots att jag egentligen är jättetrött. Det är märkligt hur kroppen och hormonerna fungerar. Jag bakar i princip aldrig annars, och är därför urdålig på det, men nu som gravid har jag bakat flera gånger. Jag har t o m stått och vevat ihop bulldeg och fått gå kräkas mellan ingredienserna. Är det detta som kallas att boa?


Någon hade i alla fall boat i den här holken nere vid ån, det pep och kvittrades för fullt.

Boa eller inte, båtösarterapin och bakterapin är avklarade. Resten av dagen tänker jag boa in mej i soffans kuddar och ägna mej åt att läsa om andras elände på internet, och kanske äta en choklaruta eller två. Jag ger mej på att de är trevligare att kräkas upp än salami i alla fall!


I receptet stod att man skulle skära upp kakan efter smak och förstånd. Jag kände mej mycket förståndig då jag skar, men tyvärr läste jag försent i kommentarerna efter receptet att man skulle minska mängden vätska i glasyren, så de blev väldigt rinniga. Men goda! 

Ännu ett kräk- och bitterhetsinlägg

Med risk för att bli tjatig kommer jag nu att gnälla ytterligare lite om hur illa jag mår. Det är märkligt det här med hur jag på något sätt verkar kunna hålla mej ett tag för att göra saker, åka iväg på ärenden o s v för att sedan få igen det senare. Det verkar som om summan av kräkningar/illamående måste bli konstant.

Igår kom jag hem efter en rätt så bra helg ur kräksynpunkt, för att sedan straffas med att kräkas hysteriskt igår kväll, ur både näsa och mun (salami smakar verkligen vidrigt på vägen upp!). Gråtande och ulkande talade jag om för S vad jag tycker om min situation. Också idag har jag mått illa så gott som hela dagen hittills.

Även katten Fröding kräktes nyss, och snabb som en kobra kastade jag mej fram och lyckades rädda min vita vardagsrumsmatta. Jag skulle bli mycket förvånad om också han var gravid, eftersom nämnda katt är en 15 år gammal, kastrerad innekatt av hankön. Han sympatiserar nog bara med mej, eftersom han är så klok och omtänksam. Alternativt har han smakat på någon växt på balkongen.

Under de 4 månader jag har ägnat mej åt att spy dagligen har illamåendet dock ändrat karaktär. Från att ha blivit illamående av allehanda smaker och dofter och haft ett luktsinne som ett tryffelsvin (jag började gråta när S stekte bacon, och ajvar-sås kommer jag förmodligen aldrig att äta mer i hela mitt liv), mår jag nu illa och blir kräkfärdig utan att egentligen följa några specifika regler. Det finns dock ett fåtal dofter som fortfarande får mej att vända ut och in på magsäcken; kattmatsandedräkt, lökandedräkt och lukten av gammal fylla bl a.

Kattmatsandederäkten står Fröding för (tur att det inte är S, då hade det blivit mycket jobbigt). Vid ett par tillfällen har jag fått rusa till toaletten efter att ja fått ett utdraget "Mjaaaaauuuuu!" i ansiktet. Tur att han inte förstår att ta illa vid sig. Å andra sidan förstår han inte vikten av munhygien heller. Samt att hans intimhygien sköts med munnen.

Lökandedräkten är sambons gebit. Det tycks vara mycket svårt att sluta löka, finns det någon form av lökavvänjningsmedel måntro? Jag antar återigen tryffelsvinets gestalt och kan sniffa mej till lök som ätits för flera dagar sedan. S ser frågande och olycklig ut när jag ställer honom mot väggen och frågar ut honom om han stoppat i sig denna numera hatade grönsak, tills han kommer på att han ätit soppa eller sås med någon lökstrimla i på jobbet flera dagar tidigare. Jag kan känna lökdoft i stora folksamlingar, och om S ätit lök sover vi så långt i från varandra som dubbelsängen tillåter, medan han andas genom täcket. Doften av gammal fylla behöver jag tack och lov inte känna så ofta.

Dagens enda planerade programpunkt var att ta cykeln och åka iväg för att mata hungriga katter i Tunabackar, men då regnet för närvarande öser ner ägnar jag en stund till åt att vältra mej i min bitterhet och känna efter hur illa jag mår.

Helgens äventyr avklarat

I helgen har vi alltså varit på Sörsjöns camping, en bit från Norrköping. Resan har varit planerad ett bra tag och vi åkte dit med en annan familj och deras barn. Många barn blev det.


Familjen Taikon med packningen på taket var vårt resesällskap.


Utvärdering: Åk inte till en camping och bo 4 pers på 20 m² med allmän toalett om du har problem med illamående och dåliga nerver (alternativt hormoner som spökar). Att kräkas på en ofräsch campingtoa med en massa människor utanför dörren (som det är oklart om verkligen har gått i lås) är inte trevligt. Att sedan inte kunna låsa in sig i eget rum och tycka synd om sig själv, utan försöka hålla god min och vara en trevlig vuxen, är också en utmaning.

Men, men, nu ska jag inte vara så negativ. Jag var ju trots allt inte helt oförberedd på detta, och på det hela taget så har det faktiskt varit riktigt trevligt, mellan illamåendeattackerna, och trots lite nerbitna tänder. Trevligt sällskap, helt ok väder, schysst badstrand och glada barn gjorde ändå den här helgen till en positiv upplevelse. Och jag har ju inte heller mått illa hela tiden, ganska stor del av tiden har jag mått rätt så bra, faktiskt.

Jag ser ganska glad ut där jag står utanför vår stuga, trots att jag nyss har kräkts, vilket muggen med yoghurt i min hand avslöjar.

På campingen fanns en höghöjdsbana, 1400 m klättring bland träden för den som var sugen, på allt mellan 4 och 20 meters höjd. Jag blev jättesugen, det såg så roligt ut när alla andra junglade runt, men jag och magen fick snällt hålla oss på marken. Ja, magen en liten bit upp då... Vi var fotograf/barnvakt istället. Men nästa år, då...!!

Förutom klättring har vi badat (vissa har badat mer äventyrligt med inslag av sandkrig, simtävlingar och ikastning från bryggan), spelat kubb, krocket och spel, vi har eldat upp säkert en kubikmeter av campingens vedförråd på deras grillplats, bastat och umgåtts en massa. Inga större gräl kring disk eller städning, eller någon allvarligare osämja har uppstått, så när det regnade på söndagen och vi packade ner alla fuktiga badkläder och handdukar som inte hade haft en chans att torka, tror jag att alla var nöjda med helgen.

Det känns konstigt att tänka sig att man nästa sommar har en liten med sig, ifall vi skulle göra om resan! Då får man muta någon att vara barnvakt, för jag vill också svinga mej i rep mellan träden, och cykla på 20 meters höjd, som S gjorde!

Krocketmatch på blodigt allvar. Kan äventyra familjerelationerna.

Hopp av antingen glädje eller ilska. Svårt att avgöra.

Far och dotter redo för att ge sig upp bland träden

M förbereder sig för att svinga sig ut på linbana

S med tungan rätt i mun

Det gäller att hålla ordning på alla tåtar när man ska paddla 10 meter upp

Olka svårighetsgrader, precis som i skidbacken



Jag agerar barnvakt med lätt bakåtlutad hållning. Det stackars barnet verkar inte ha en så bekväm hängställning med en bula i ryggen, men är rätt så nöjd ändå.



S cyklar, 20 meter upp

Avslutande linbaneåk på närmare 400 meter, ovanför sjön

Regnväder innan hemfärd.

Äventyrlig

De senaste dagarnas aktiviteter har tagit ut sin rätt. Jag är helt slut, har sammandragningar och känner mej allmänt vissen. Jag påbörjade också en antibiotikakur idag, och kommer förmodligen att må mer illa nu tack vare den. Att vi ska åka till en äventyrscamping imorgon känns verkligen ironiskt. Det mest äventyrliga jag kommer att ägna mej åt, förutom att jag överhuvudtaget åker dit, är nog på sin höjd en spännande bok.

Svart eller vitt?

S och barnen åkte till hans jobb för 24 timmar framåt, och jag ligger kvar i sängen. Tankarna snurrar, och frustrationen gnager. Kan inte somna om.

Varför är det så lätt att vara svartvit? Och så otroligt svårt (märkte ni att jag inte skrev omöjligt) att vara nyanserad, lyhörd, förstående, och kunna välja sina konflikter? Jag bävar inför framtiden...

Bättre tider?

Jag har haft två ganska bra dagar, vilka har timats alldeles utmärkt eftersom vi har haft besök av vännerna från Lappland, och nu är tonåringarna här. Dessutom har det varit finväder så att vi har kunnat vara ute och känna på sommaren.

Lapplandsfolket var på genomresa och övernattade en natt, så lägenheten var överbelamrad med diverse madrasser och sovplatser. Finns det hjärterum... osv. Vi hann med ett besök på sushirestaurang (där det även "ingåg frukt and glass") också, till de flestas stora glädje. Sushi är bristvara i Lappland.

Vi är just nu båtvakt åt våra vänner som semestrar i Frankrike, och idag blev det en tur längs ån och ut en liten bit på Ekoln till närmaste badplats. Efter att S hade slitit sig svettig i startsnöret kom vi iväg, med yngsta tonåringen som kapten. Vi glömde ta med besticken till lunchsalladen, och fick äta med egenhändigt tillverkade chopsticks, vilket gick alldeles utmärkt. En mycket trevlig dag, hoppas ni har det lika bra i Provence, E & E! Jag bjuder på en bild där jag och magen håller på kvävas i min, trots allt rätt så överdimensionerade flytväst.

Fler dagar som den här, tack! I helgen ska vi på en liten resa som har varit planerad länge. När vi bokade en helg på en äventyrscamping utanför Norrköping, i en stuga utan toalett, kunde jag inte tro att jag fortfarande, flera månader senare, fortfarande skulle kräkas i snitt tre gånger varje dag. Nu är den helgen här, och jag håller tummarna för att jag mår som jag gjort idag (då jag bara kräkts två gånger).

Loppisfynd igen

Idag har varit en tung dag. Jag har mått illa i princip hela dagen. Tog mej iväg och handlade, men humöret blev inte ett dugg bättre, och illamåendet gjorde att det bara kändes som en pärs. S jobbar och jag är ensam hemma och tycker synd om mej själv.

Igår var dock ok. Jag och vännen T var på barnloppis, och kom hem med en påse fynd. Jag är inte ett dugg vidskeplig, och har inga problem med att köpa på mej grejer redan nu av den anledningen. Och skulle det nu, gud förbjude, hända något, så tror jag knappast att det har att göra med att jag köpte en overall på loppis i vecka 20. Att sedan göra sig av med det man införskaffat kan ju också vara en del av sorgearbetet om det skulle vara så.

Det bästa fyndet var den här fleece-overallen från PoP.

Lillfisen ska också få en kulram så han/hon lär sig räkna. Eller så får den bara stå på hyllan, för den är ju så fin!

Det blev en liten hög med grejer...

Jag har ganska mycket sammandragningar, magen blir stenhård mitt i allt, utan att jag gör något speciellt. Det gör inte ont, men händer flera gånger per dag. Det släpper dock efter någon minut. Är det någon som vet om man behöver bli orolig över det här? Är v 20+4 idag. Det kanske är så att jag har shoppat för mycket...

Så trött på att må illa

Det känns som om mitt liv befinner sig i något slags parentes, en parentes som hittills varat i snart 4 månader. Det verkliga livet pågår på sidan om, medan jag sitter i min illamåendebubbla och bara väntar och väntar på att någon ska ta mej ut härifrån. Jag väntar på att sommaren ska börja, och att jag ska kunna delta i den, jag väntar på dagen då illamåendet har släppt, jag väntar på att S ska komma hem från jobbet så jag slipper vara ensam hemma, väntar på kvällen så man kan gå lägga sig, väntar på att mina tvåveckorsperioder av sjukskrivning ska närma sig slutet så att jag återigen ska sätta mej i telefonkö för att få kontakt med mågon läkare på mödravården, väntar på mitten av november...

Idag väntar jag på att morgonillamåendet ska släppa. Klockan är ju 15 nu, det är inte morgon längre! Jag är hungrig, har ju kräkts upp frukosten. Öppnar kylskåpsdörren och stänger den genast igen.

Bilden är från Vigelandsparken i Olso, 2010