tisdag 14 augusti 2012

Den moderna familjen

Jag har inte skrivit på några dagar eftersom humöret verkligen har varit under all kritik, och det är svårt att dra gränsen mellan personlig och privat när man skriver. Jag har massor jag skulle vilja få ur mej, men med risk för att bli alldeles för privat är jag tyst istället.


Jag mår verkligen dåligt av graviditeten, och saker som egentligen inte direkt har med graviditeten att göra men med livet i övrigt kanske hanteras sämre än vanligt, i och med att min tolerans inte är så hög just nu. Om familjebildning skulle vara en OS-gren skulle jag aldrig ens kvala in (tur att OS är över). Jag känner att jag är urusel på det här. Allt som har att göra med "den moderna familjen" som det så fint heter, där begrepp som halvsyskon, styvmor, bonusbarn, biomamma etc, ska samsas med andra begrepp som respekt, förståelse, tillit och ömsesidighet står mej upp i halsen emellanåt, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att jag/vi måste ro iland det här på något sätt.

Att sedan spela en ojämn match där uppställningen är 2 mot 12 (jag talar om tid), och de ovan nämnda begreppen tycks vara utsuddade till oigenkänlighet gör inte verkligheten lättare. Och verkligheten ska väl inte behöva vara en kamp eller match som ska vinnas? Och var går gränsen för mitt ansvar och engagemang? När skadar det mej själv mer än det hjälper någon annan? Jag hjälper i alla fall ingen om jag inte klarar av att hålla näsan över vattenytan, men hur vet man när man har nått dit?

Jag ska i alla fall prova på att jobba lite försiktigt i veckan (har ångest för det också, btw), och så har jag fått en samtalskontakt via mödravården. Jag skulle ju så gärna vilja kunna vara glad och lycklig över min graviditet? Är det inte nu man ska vara som lyckligast?



2 kommentarer:

  1. Som en liten jämförelse så kan jag berätta att när jag väntade vårt första barn och allt skulle vara som allra vackrast och jag och M skulle älska varann högt och innerligt, så tog han sina pinaler och drog. Vi gjorde slut. Vi hade det skittufft. Jag var i vecka 25.
    Vi gick och pratade med familjerådgivning.
    Vi löste till slut våra problem, men det satt långt inne.
    Vi hade helt olika syn på typ allt.
    Men vi har jämkat.
    Och nu har vi snart fyra barn!
    // S

    SvaraRadera
  2. Usch, vad tungt! Men det finns hopp trots allt menar du?

    SvaraRadera